Ni vet när man har ett sånt där barndomsminne som bara finns där. Som man egentligen inte tänkt på förrän man märker att man saknar nånting, nånting som man brukade göra som liten. Som man bara älskade. Det kan vara det mest banala sak, men för en själv betyder det massor. 
Så får man uppleva det igen och märker hur bra man mår... Hur mycket man saknat det där. Och man mår så jävla underbart bara för att man får göra det igen.

En sån dag hade jag igår. Vi hade hört att det skulle bli bra väder och jag var ledig ifrån jobbet, och pappa berättade att han precis fått ordning på båtmotorn som har krånglat. Så jag frågade ifall vi inte kunde åka ut med båten, det var ju jättelänge sedan ju. Och varken Pat eller Fifi har varit ute med båt, eller ja Pat har ju åkt båt men inte en sån här personbåt typ, bara kanalbåtar och liknande för 20 pers och uppåt.

Sagt och gjort, vi bestämde att vi skulle ta med lunch och så tog mamma o pappa med sig resten. Vi gjorde en grej som är så supergod att jag ju måste avslöja receptet. Enkel att göra och lika god kall som varm. Perfekt som picnic mat!