Idag var det meningen att vi skulle hugga ner några träd här hemma så att vi har ved inför vintern. Det är på tok för sent egentligen, men vafan gör man. Vi har inte haft tillgång till en motorsåg förrän nu, pappas har varit trasig länge så han har fått plocka ner den i molekyler och gjort rent och bytt delar. Men nu så äntligen har han fått igång den, och igår var vi och hjälpte pappa såga ner några på deras tomt. 

Hahaha det var lite roligt egentligen, det här måste jag berätta. Jag står i köket tillsammans med Fifi för att göra iordning kaffe och mackor till oss medan pappa och Pat är ute och klättrar i träd för att fästa repet, och sågar. De måste passa på medan det är uppehåll i regnet, annars blir ju motorsågen dålig. 
Så när jag står där och pratar med Fifi och måttar i vattnet i kaffebryggaren så får jag en känsla att jag har bråttom ut, jag missar ju när de fäller trädet (jag tycker sånt är så läckert, men inser att det är bättre att jag tar hand om ungen medan de sågar)! Så jag tar upp Fifi snabbt som tusan och nästan halvspringer ut på altanen för att hinna se när trädet susar förbi på dess väg ner mot marken. 

Jag hör hur motorsågen arbetar, jag ser repet som är spänt... Jag hör ett brak... Och trädhelvetet faller åt precis motsatt håll! :-O Hör hur någon av de slipper ut ett läte av ansträngning, som att han inte orkar hålla emot med repet (såklart) samtidigt som trädet bara susar förbi och slickar husväggen. Grenarna tar i taket och hela trädet åker ner med en jätteduns! 
Med tanke på hur trädet föll så ser jag ju att om jag hade stått kvar i köket så hade jag haft bajs i byxan vid det här laget, för det landade precis utanför köksfönstret. En av grenarna faktiskt nuddade rutan, fast otroligt nog utan att ha sönder nåt. Och grenarna dunsade ju i taket i köket. 
Fifi, hon var bara stum av förundran och sen klappade hon glatt händerna. Haha, sötnosen...
Senare berättade de att de hade sett att den skulle falla åt fel håll (trädet hade växt lutande) och alltså planerade för det, vilket ju var tur. Men det visste ju inte jag när jag rusade ut på altanen! Sen föll den visserligen liiite för långt åt hushållet än vad de hade tänkt sig...

Hursomhelst, så igår då så jobbade pappa alldeles för hårt och snabbt med att ta reda på skiten så att vi skulle kunna ha motorsågen efteråt, men med resultat att han har världens träningsvärk överallt och kommer knappt ur sängen. Så vi får vänta med våra träd ett tag till, men jag antar att det kvittar egentligen. Har man väntat fem månader för mycket så kan man nog vänta i några dar till.

Så idag så åkte jag och Fifi över till Erika, Martin och deras lilla Alexander för att leka lite, och så vart vi bjudna på middag. Pat skulle repa med bandet och vafan ska jag sitta hemma själv för då hela kvällen, så det vart perfekt att åka till dom. Visserligen hade Pat velat följa med han med, men det får bli en annan gång. 
Det är så kul att se henne tillsammans med andra barn, speciellt såna som är runt hennes ålder. Hon blir så himla glad och kryper efter samtidigt som hon utropar "He-eej!" De ger varann saker, och tar tillbaka de lika fort igen. Dock är de för små för att bli riktigt ledsna över det än tror jag, eller så är de bara två jävligt tålmodiga ungar. Det vart inga sura miner iaf över att den ena snodde den andres grejer, man tog och fick liksom. Det var dessutom länge sedan vi träffade Alexander och hans föräldrar så man såg så stora skillnader i hur de är nu jämfört med då. Riktigt skoj, det går så fort och de lär sig så mycket! Dessutom är det alltid lika kul att träffas och få "prata av sig" med de två som ju också är första gångs föräldrar, som precis som vi (eller jag då, för Pat har ju två sen tidigare) undrar och upptäcker saker vi aldrig varit med om förut. 

Imorrn är det jobb... Och jag ska jobba hela helgen med, plus måndagen. Så Pat kommer att få vara ensam hemma med alla barn, Elora och Riley kommer imorgon. 
Jag pratade förresten med den dagmamma som Fifi kommer att gå hos, idag och hon berättade att den nionde så är det fotografering av alla ungar nere på öppna förskolan och de ville att Fiona gärna skulle vara där så att hon också kunde få ett foto att ha över hennes krok i hallen. Fotografering liksom! Min snutt! Hahaha, mitt lilla hjärtegryn ska på fotografering, en riktigt sådan och inte bara en mamma som försöker fånga ett leende. Fan va ballt!