Åh jag har haft två underbart lediga dagar nu då jag bara tagit det löjligt lugnt och mått bra. Myst med familjen, varit och handlat, fikat hos Måns o Bella och hälsat på mamma o pappa. 
Vet ni, Fifi kryper nu! Hon kryper verkligen, inte bara hasar eller ålar sig fram och det är så mysigt att se henne för hon ser helt överlycklig ut där hon kommer krypandes. Ibland när hon ska ta ett krypsteg så liksom tappar hon balansen och står och vajar på ena knät, haha. Lillskrutt... Tänk att det kan vara svårt för en bebis, att man faktiskt måste lära sig det, hur man kryper. Fascinerande tycker jag, och så himla häftigt att få vara med om. 

Hon har börjat dra sig upp också, ta tag i bordskanten eller stolen och ställer sig upp på vingliga Bambi-ben och tungan halvt utanför som hon gärna har när hon koncentrerar sig sådär alldeles extra. 
Och en tand har tittat fram nu äntligen! Fast det kanske jag skrivit om tidigare? Nu ser man (och känner!) den alldeles klart och tydligt där den sitter alldeles taggig och kritvit. Så nu är hon om möjligt ännu sötare när hon blir arg för något, för då åker ju risgrynet fram... ;-)






Hon har precis alldels nyligen lagt sig till med ett slags tillgjort skratt på nåt sätt, det låter så jäkla kul och jag garvar lika högt varje gång! Så det kan ju va en anledning till att hon fortsätter med det, men det skiter jag i, för det låter verkligen hur skönt som helst. 

Förresten! Efterlysning! Fiona fyller ju ett  år snart om bara drygt två veckor och jag efterlyser bra bull-recept! Det ska vara på bullar utan socker eller sylt (helst utan salt också) men ändå smaka bra. Jag tror att det kan vara för allt smör man har i istället. Jag har ätit såna förut men lyckades aldrig få receptet... Så en efterlysning på det! 

En annan grej som hon börjat med är att säga "no-no!" om det är något hon inte vill, som tex ligga still när man byter blöja osv (hon kommer ju att bli tvåspråkig eftersom Pat bara pratar engelska med henne). Så det händer så himla mycket grejer precis hela tiden, och det går så fort att lära sig dom också. Det känns så tungt att man missar så mycket av det när jag går och jobbar, men jag antar att ju fortare jag vänjer mig vid det desto bättre.

Jag ska dessutom jobba fem dagar i sträck nu vilket jag ärligt talat bävar lite för. 
Sist här nu så jobbade jag i fyra dagar och jag höll fan på att stryka med, dessutom har rean precis börjat nu och då är det alltid som absolut mest att göra, plus att det bara är jag och en till som jobbar. Hur jävla bra planerat är det då, två pers på reastarten? Varav den ena dessutom precis kommit tillbaka från ett års mammaledighet. Superb! Vi kommer att få vara glada om vi hinner springa och skita och lunchen får väl tryckas i på stående fot. Vi jobbar 9 till 19 nämnde jag det? 

Usch jag har varit lite off idag, från det jag fick höra en fruktansvärd nyhet utav några kompisar. Ett par som de känner väldigt väl (jag har träffat de någon gång sådär på kalas och liknande) har råkat ut för en helt fruktansvärd grej. Killen har blivit akut jättesjuk och ligger inne på sjukhus och i princip kämpar för sitt liv. Det kom vad jag förstod helt oväntat, de trodde han var förkyld precis som hon är. Det visade sig vara mycket värre än så... Dessutom får hon inte komma och hälsa på honom eftersom hans imunförsvar är helt sänkt i botten. Kan du tänka dig in i den situationen?
Kanske lite hemskt av mig att säga, men det känns så fel/typiskt/konstigt eller nåt, att det är just de som drabbats. Missförstå mig rätt nu - ingen förtjänar nåt sånt här såklart, men de verkar vara sådär löjligt lyckliga. Du vet ett sånt där par som antagligen varit tillsammans hur länge som helst och som bara passar ihop. Verkar ha ett bra liv med många vänner, sköter sig och är inga strulpellar. Alltid glada och trevliga, otroligt sociala... 

Ja jag vet inte, det känns så sjukt allting. Jag har inte kunnat släppa det sen jag fick höra det. Det får mig att fundera på mitt eget liv, hur skört allting är. Hur mycket jag älskar Pat och det vi har. Hur fort livet kan bara göra en helomvändning - och ingen är skonad. Inte en jävel. 

Men nu ska jag försöka släppa tankarna på det och få lite välbehövlig vila inför arbetsdagen imorgon, en rea-fredag. Det kommer att behövas.