Litet steg för människan, stort steg för Fifi!
Idag vågade vi oss ut för första gången på en vecka. Min förkylning är så gott som borta men jag har en hosta från helvetet. Den är ju mest besvärlig på natten när man ska sova, så jag kände att jag vågade mig ut ändå.
Först åkte vi och hämtade ut ett paket med ett nytt trådlöst modem, och hittills är känslan "vafan skaffade vi inte detta tidigare för?" Så jävla skönt att slippa den lilla sladden med modemet hängande från laptopen!
Sen åkte vi till Sickla för att handla lite, jag behövde nya skor. Var och käkade på en vietnamesisk/kinesisk resturang och det var supergott. Riktigt riktigt gott tyckte Fifi med. På vägen hem så kom vi på att vi skulle ringa mina föräldrar och fråga om de kunde ha Fifi ett tag, max en timma så kunde jag och Pat ut och övningsköra, han har ju inget körkort än. Det ville de ju gärna, så sagt och gjort vi åkte dit med Fifi och sen gav vi oss ut på småvägarna för att öva fickparkering och dragläge. Det gick riktigt bra faktiskt!
När vi kom hem så såg mamma o pappa alldeles saliga ut och sa till varann att "vi måste ju berätta vad som hänt! Vill du berätta?" Det visade sig att medan vi hade varit ute och kört med bilen så hade Fifi tagit sina första steg! Alltså egna steg menar jag, utan att hålla i något, och det var hennes mormor som hade agerat lockbete.
Såklart! Att vi inte hade kommit på det tidigare? Mormor är ju hennes idol så det tjongar om det, såklart att hon vill gå till henne ju. :)
När vi då hade kommit tillbaka så gjorde de uppvisningen igen, och hon tog faktiskt sju steg..! Min lilla tjej... När hon kommit fram till "målet" så slängde hon sig fram och hoppade och skrattade med händerna upp i luften, och alla vi andra skrattade och klappade händerna så hon visste ju att det hon precis gjorde var ju en stor grej. Hon såg alldeles lycklig ut, hjärtat mitt... :) Tre gånger lyckades vi få henne att gå fram och tillbaka mellan oss innan hon tyckte att hon hade gjort sitt för dagen.
Jaa... Så nu har mitt barn börjat gå också. Fan det går så fort allting. Vart är min lilla tjej? Min bebis?
Först åkte vi och hämtade ut ett paket med ett nytt trådlöst modem, och hittills är känslan "vafan skaffade vi inte detta tidigare för?" Så jävla skönt att slippa den lilla sladden med modemet hängande från laptopen!
Sen åkte vi till Sickla för att handla lite, jag behövde nya skor. Var och käkade på en vietnamesisk/kinesisk resturang och det var supergott. Riktigt riktigt gott tyckte Fifi med. På vägen hem så kom vi på att vi skulle ringa mina föräldrar och fråga om de kunde ha Fifi ett tag, max en timma så kunde jag och Pat ut och övningsköra, han har ju inget körkort än. Det ville de ju gärna, så sagt och gjort vi åkte dit med Fifi och sen gav vi oss ut på småvägarna för att öva fickparkering och dragläge. Det gick riktigt bra faktiskt!
När vi kom hem så såg mamma o pappa alldeles saliga ut och sa till varann att "vi måste ju berätta vad som hänt! Vill du berätta?" Det visade sig att medan vi hade varit ute och kört med bilen så hade Fifi tagit sina första steg! Alltså egna steg menar jag, utan att hålla i något, och det var hennes mormor som hade agerat lockbete.
Såklart! Att vi inte hade kommit på det tidigare? Mormor är ju hennes idol så det tjongar om det, såklart att hon vill gå till henne ju. :)
När vi då hade kommit tillbaka så gjorde de uppvisningen igen, och hon tog faktiskt sju steg..! Min lilla tjej... När hon kommit fram till "målet" så slängde hon sig fram och hoppade och skrattade med händerna upp i luften, och alla vi andra skrattade och klappade händerna så hon visste ju att det hon precis gjorde var ju en stor grej. Hon såg alldeles lycklig ut, hjärtat mitt... :) Tre gånger lyckades vi få henne att gå fram och tillbaka mellan oss innan hon tyckte att hon hade gjort sitt för dagen.
Jaa... Så nu har mitt barn börjat gå också. Fan det går så fort allting. Vart är min lilla tjej? Min bebis?
Ordet är ditt
Postat av: Ingela
Naaw lilla pluttan börjar bli stor..
Nu jävlar börjar äventyret att hålla rätt på henne när hon springer omkring.. hehehe
Postat av: Denise - Mamma, foto, galenskap
sv: tack gulle! Det är verkligen riktigt jobbigt. Men jobba måste man såvida man inte vinner miljonerna, tyvärr.
Trackback
