Kunde man bli på annat är superglatt humör i morse när man vaknade till det här härliga vädret vi haft idag? Tror inte det va. Jag gick ut på altanen och bara njöt av tystnaden, lugnet och solen... Underbart. Kände genast för att gå ut i skogen, kanske plocka svamp. Det var länge sen jag plockade svamp, massor med år sedan. 
Pat var på idén och vi började genast att fila på idén att göra nån slags sele till Fifi att bära henne i, att ta med vagn går ju liksom inte. Eftersom vi inte äger nån sån där braig bärsjal så slet vi sönder ett lakan och försökte knyta ihop det till något bra, men det ville sig liksom inte. 
Vi var nästan på väg att ge upp idén när jag kom på att Måns o Bella ju har en sån där stol man hänger på ryggen som en ryggsäck. En ryggsäck att packa ungar i. Perfekt! 

Så vi fick låna den (bara måste köpa en egen, den var helt oslagbar) och så gav vi oss ut. Efter att ha inventerat stövlarna så gav vi upp idén på att plocka svamp, men vi ville ut i skogen. Eller det var väl mer jag som propsade på det eftersom jag saknar skogen, saknar lukten och luften. Stämningen. 
Så vi bestämde oss för att utforska en stig som vi vet ska gå här nånstans bakom oss, som leder mot ett annat område där bland andra Adde o Christine bor. Vi går dit och kollar om de är hemma. Ja, det gör vi!

Vi traskade och traskade... Ibland var det en stig och ibland ingen stig. Ibland berg och ibland sumpmark. Alltid övervuxet och ormbunkar som räckte nästan upp till näsan. Över nedfallna träd klättrade vi och kröp uppför branta berg, Pat den stackaren med en sovande (!) Fifi på ryggen. Herrejävlar, inte konstigt att Daniel gick vilse i midsomrars på väg hem, ensam på fyllan i mörkret. 
Efter drygt 1½ - 2 timmar kom vi äntligen fram till Adde o Christine, svettiga och mysiga, drack en kopp kaffe och blev upplyst att den vägen vi tog inte är den rätta. Såklart...
Så på väg hem gick vi med nyvunnet självförtroende och en vägbeskrivning klart i huvudet. Och helvete vad mycket bättre det gick. På mindre än en halvtimma så var vi ju hemma! Haha... 

Men vilken underbar promenad vi fick, känner mig alldeles sådär skönt mör i kroppen nu. Vi såg och luktade massor med svamp, åt en massa blåbär och Pat trampade nästan på en liten söt kopparorm som låg mitt på stigen. 
Vi bestämde där och då att det här ska bli något vi gör, om inte varje helg kanske så i alla fall så fort vi hinner och har ork. Jag kom på att jag ju älskar skogen! Älskar doften, lugnet och samtidigt den spänningen som det är när man inte vet om och när man stöter på en älg. För det är en riktig älgskog det där.

Sen när vi kom hem så kom mamma o pappa över för att hjälpa oss med taket som ju gick sönder lite vid trädfällningen. Mamma hade med sig en häck-klippar-sax så hon och jag gick lös på häcken som var i desperat behov av att klippas medan pappa o Pat sågade och grejade nya brädor till taket. 

Det har varit en fullspäckad söndag faktiskt, dagen har känts hur lång som helst - på ett bra sätt. 

Nu ska jag ta mig en skön lång dusch och sen gå och lägga mig, jobbet imorrn!

Gonatt!
/Skogsmulle