Det vart min tur ganska så snart efter att jag skrev det förra inlägget. Det konstaterades att jag inte hade nån blodpropp nu men att jag måste fortsätta med sprutorna, vilket jag redan var inställd på. Jag menar, jag känner ju av ådrorna redan, det gör ont som fan ibland, men inte tillräckligt ont för att vara en propp. 
Hon frågade ifall jag tar de i magen och nej det gör jag ju inte måste jag erkänna. Jag tar de i låret för att det är det stället det gör minst ont på. Men det gillades inte, jag måste ta de i magen eftersom det är i bålen som det är viktigast att jag inte får en propp i, benen "skiter" man i just nu. 

Men de där nålarna är fan förjävliga... Har ni tagit såna? Fragmin sprutor? Såna förfyllda sprutor man hämtar ut på apoteket. De är ju inte vassa för fem öre, det är som om att de inte har vässat nålen ordentligt. Man trycker och trycker nålen mot skinnet tills man hör ett litet plopp och nålen skjuts in. Och det gör för jävla ont ska ni veta, de är ingenting som de fina sylvassa nålarna de har på sjukhus inte. 
Så jag klagade. Igen. Sa att jag fan vägrar att ta de i magen, det är ju tortyr. En tortyr som jag vet att jag måste fortsätta med åtminstone tom april. Då såg hon lite fundersam ut och blev tyst. 
Sen säger hon precis det jag ville höra - det finns andra sprutor. 
Det finns alltså andra sprutor som har en tunnare nål..! Lycka tamefan. Så nu får jag såna istället. Betydligt dyrare är dom så jag antar att det är därför de väntar med att ge dom tills patienterna verkligen klagar, när man menar allvar liksom. 

Men innan vi var där på SÖS så var det fotografering för lillfisan! Hon fotades på öppna förskolan tillsammans med alla dagmammor hon kommer att träffa, inkl hennes egen förstås och barnen som redan går hos "hennes" dagmamma. 
Först var det fotografering en och en, alla dagmammor och alla barnen. Sen hela gänget med alla dagmammor och alla barn tillsammans, och sen var grupp för sig. Det hade gått hur bra som helst och Jill (dagmamman) berömde Fiona för att vara ett sånt enkelt barn, pigg nyfiken och orädd. Jag vet inte vem av mig och Pat som pyrde mest av stolthet, men vi sken nog i kapp. Hon är ju så fin våran fislisa!

Hursomhelst så kändes det väldigt bra att vara där, att träffa barnen, dagmammorna och andra föräldrar. Och framför allt var det otroligt skönt att se Fifi så glad i andra barn, så intresserad av att "prata" med andra, att krypa fram och leka. Det tog inte måna sekunder från det att vi kom dit till det att hon satt mitt på golvet i mitten av alla ungar och höll låda på sitt alldeles egna lilla vis. Mitt älskade lilla charmtroll! Jag är övertygad om att inskolningen som börjar om 1½ vecka kommer att gå alldeles utmärkt.