Inskolningen
Vi har hållt på med inskolningen hela veckan och det har gått hur bra som helst. Jag hade i ärlighetens namn inte väntat mig annat men man vet ju aldrig. Lite gnäll och åtminstone en antydan till saknad ibland kanske... Men inte då, hon var hur glad som helst.
Första och andra dagen så var jag med, och första dagen så var vi bara hemma hos dagmamman i en timma. Sen på tisdagen så gick vi iväg och mötte upp de andra dagmammorna, och efter tre timmar var det dags att åka hem igen.
På onsdagen var det första gången jag skulle lämna henne där och hon skulle vara där från 8 till 11... Det gick jättebra, hon var glad och hejjade som vanligt.
Så skulle jag gå ut ur huset, tittar på henne som är i dagmammans famn, hon tittar på mig med stora ögon som liksom undrar vad jag pysslar med, ska mamma gå nu? Sen sträcker hon ut armarna mot mig - och jag stänger dörren och går.
Jag går ner mot bilen, sätter mig bakom ratten... och börjar stortjuta. Jag gråter som aldrig förr, jag kunde knappt se vägen framför mig! Allt jag kunde se var hennes stora frågande ögon och jag känner mig som världens största skit. Usch och fy faan vad hemskt det var. Kommer hem och slänger mig på sängen samtidigt som jag ringer Pat som då försöker lugna ner mig med att hon är en tuff tjej, det går nog bra.
När jag åker och hämtar henne så bekräftar ju dagmamman det som Pat sa, det hade gått hur bra som helst. Inte en endaste liten ledsen min utan tvärtom verkade hon älska det! Super skönt såklart, så dagen efter gick det mycket bättre. :-)
Bilden uppe till vänster är från dagmamman, här saknas ju Nikki eftersom han typiskt nog var sjuk denna vecka. De andra bilderna är från mina mornar numera. Det är helt okej att stiga upp i ottan faktiskt, speciellt när man har sånt här glatt posande sällskap! Nån ny grej hon börjat med, att posa med att gapa stort och skratta samtidigt... Hehe.
Första och andra dagen så var jag med, och första dagen så var vi bara hemma hos dagmamman i en timma. Sen på tisdagen så gick vi iväg och mötte upp de andra dagmammorna, och efter tre timmar var det dags att åka hem igen.
På onsdagen var det första gången jag skulle lämna henne där och hon skulle vara där från 8 till 11... Det gick jättebra, hon var glad och hejjade som vanligt.
Så skulle jag gå ut ur huset, tittar på henne som är i dagmammans famn, hon tittar på mig med stora ögon som liksom undrar vad jag pysslar med, ska mamma gå nu? Sen sträcker hon ut armarna mot mig - och jag stänger dörren och går.
Jag går ner mot bilen, sätter mig bakom ratten... och börjar stortjuta. Jag gråter som aldrig förr, jag kunde knappt se vägen framför mig! Allt jag kunde se var hennes stora frågande ögon och jag känner mig som världens största skit. Usch och fy faan vad hemskt det var. Kommer hem och slänger mig på sängen samtidigt som jag ringer Pat som då försöker lugna ner mig med att hon är en tuff tjej, det går nog bra.
När jag åker och hämtar henne så bekräftar ju dagmamman det som Pat sa, det hade gått hur bra som helst. Inte en endaste liten ledsen min utan tvärtom verkade hon älska det! Super skönt såklart, så dagen efter gick det mycket bättre. :-)
Bilden uppe till vänster är från dagmamman, här saknas ju Nikki eftersom han typiskt nog var sjuk denna vecka. De andra bilderna är från mina mornar numera. Det är helt okej att stiga upp i ottan faktiskt, speciellt när man har sånt här glatt posande sällskap! Nån ny grej hon börjat med, att posa med att gapa stort och skratta samtidigt... Hehe.
På fredagen så var vi på öppna förskolan där de kommer vara varje fredag. Våran dagmamma är ledig varje fredag eftersom hon jobbar så många timmar pga att vi tre familjer har så olika tidsbehov. Då samlas alla de andra dagmammorna på ÖF och så tar alla hand om alla barn, och de turas då om vem som ska stanna till kl 17 då vi kommer hämta Fifi. Vem den dagmman är just den fredagen ska vi då hålla reda på och Pat ska ringa den dagmamman innan han kommer, för att ta reda på var de är - på ÖF eller på väg hem, eller redan hemma (hos dagmamman).
Visst låter det sjukt struligt?
Vi får se hur det går, jag ska inte börja klaga innan det ens har hänt...
På vägen hem från öppna förskolan, när jag bär Fifi till bilen, så känner jag att va jäklar vad ont i axeln jag har. Jag hade bestämt att åka och fika med pappa efteråt så efter jag varit och köpt fikabröd så känner jag att det bara blir värre och värre i axeln. När jag kommer fram så kan jag knappt röra armen alls. Än mindre bära på Fifi. Så när vi skulle hem så fick pappa åka med oss för att hjälpa mig bära ut henne ur bilstolen. :-/
Men! Däremelan hade vi en sjukt härlig dag i solen nere på stranden. Fifi badade nästan! Och så gick hon hem. Ja, en liten bit i alla fall och så höll hon i vagnen. Men ändå, hon blir så stor så fort...
Visst låter det sjukt struligt?
Vi får se hur det går, jag ska inte börja klaga innan det ens har hänt...
På vägen hem från öppna förskolan, när jag bär Fifi till bilen, så känner jag att va jäklar vad ont i axeln jag har. Jag hade bestämt att åka och fika med pappa efteråt så efter jag varit och köpt fikabröd så känner jag att det bara blir värre och värre i axeln. När jag kommer fram så kan jag knappt röra armen alls. Än mindre bära på Fifi. Så när vi skulle hem så fick pappa åka med oss för att hjälpa mig bära ut henne ur bilstolen. :-/
Men! Däremelan hade vi en sjukt härlig dag i solen nere på stranden. Fifi badade nästan! Och så gick hon hem. Ja, en liten bit i alla fall och så höll hon i vagnen. Men ändå, hon blir så stor så fort...
Ordet är ditt
Trackback
