Åååh jag har hittat en sån skitkul applikation att ha på mobilen! Mitt nya tidsfördriv, helt klart beroendeframkallande...

Kolla in;  https://market.android.com/details?id=com.littlephoto&feature=search_result


Det är helt gratis att ladda ner. Här är några foton jag grejat med, håll med om att det blir skitsnyggt?! Klicka på bilden så blir den större.

//android market junkie

Idag hade vi tid på SöS för kontroll av Coreys hjärta igen. Han föddes ju med två hål i hjärtat som de vill ha koll på så att de växer igen, annars kanske det blir operation. Det är så svårt att veta vad man ska svara när folk frågar hur det är med hjärtat, vad de sa osv för det är ju inte direkt att det är stora grejer som händer för varje gång vi är där. 

Det ena hålet är på 1mm och det är så litet så det bryr de sig inte mycket om. Men det andra är på 4 mm, och på ett litet hjärta i hans storlek (som hans knytnäve) så är ju 4 mm ganska så stort. Det enda man märker på honom är att han andas ryckigt liksom, han är andfådd. Även när han vilar. Och eftersom det ju är jobbigt att hela tiden vara andfådd så håller vi koll så att han inte svettas onormalt och att han orkar äta som han ska. Och hittills så är det ingen fara alls, han går upp i vikt kalasfint och han har en bra aptit. Han är inte heller svettig, så det enda man egentligen kan märka något på är andningen. 

Det är sånt som vi föräldrar håller koll på. 

På sjukhuset så kollar de upp blodgenomströmningen, alltså vilket väg blodet tar i hjärtat, vilket tryck det blir i hjärtkamrarna och lungorna osv, och det gör de med ultraljud. 
Sist vi var där så sa läkaren att det går åt rätt håll, trycket till lungorna har minskat något (egentligen har han tre hål, men det tredje räknas inte för att alla har det när man ligger i magen, och det är nåt hål till/för lungorna. Eller nåt åt det hållet...). Och idag så sa hon att det ser ut som att det finns vävnad bredvid det stora hålet som liksom jobbar på att få täppa till, vävnaden liksom drar sig mot hålet. Svårt att förklara, men jag såg vad hon menade på skärmen.
Hålet till/för lungorna hittade hon inte riktigt den här gången, men sa att allt annat runt om tyder på att det hålet har minskat vilket ju är jättebra, men det i sin tur gör att trycket på de andra två hålen blir högre. Så han kan bli lite mer andfådd nu, plus också att han blir ju mer och mer rörlig ju äldre han blir och alltså behöver mer syre till blodet. 

Det är mycket det här!
Men hon trodde i alla fall att det inom de närmsta sex månaderna skulle ha dragit ihop sig ganska så väsentligt. Det är i alla fall några viktiga månader vi har framför oss nu, det är nu det borde hända nånting ifall det händer. Och om det inte händer så blir det nog antagligen en operation. Fast det beror nog även på om hålet växer med hjärtat eller inte skulle jag tro, jag menar 4 mm på ett vuxet hjärta är ju inte lika märkbart som 4 mm på ett bebishjärta. Men jag kan ha fel där. 

Lite ballt är det att de vid en operation använder en liten bit gortex-tyg för att täppa till med. Ballt!

Förra veckan hade vi Pats familj från Irland här på besök. Det var hans pappa Martin, hans ena syster Emma och hennes son Keith. De landade på måndagen och den dagen gjorde vi inte särskilt mycket annat än att bara hänga och sitta uppe och snacka sent in på natten. 
På tisdagen så åkte vi till Waxholm för att gå runt lite. Det är ju en mysig liten stad, jag gillar att vara där, men det hade gärna fått varit lite varmare för min smak. Vi köpte lite mat och så hade vi en picknick vid vattnet, och den enda "svenska vikingen" som var med i sällskapet (dvs jag) var den enda som också frös. De andra tyckte det var ganska så skönt. Men så var ju iofs jag också den enda som behövde blotta tuttarna för lite lunch-amning. 




Efter det så ville Pats pappa gärna åka till Sigtuna för där har han varit förut och han tycker det är en sån mysig liten stad som han ville att vi andra skulle få se. Och det måste jag ju hålla med om, det är en jättesöt liten stad, men det var ju så jäkla långt bort från där vi var. Men det gjorde inte så mycket, jag, Emma, Fifi och Corey åkte tillsammans i våran bil och jag och Emma passade på att lära känna varandra lite bättre. 




I Sigtuna så gick vi runt och så kom vi till en gammal kyrka som väl mer var som en ruin. Man fick gå in där och det var ganska häftigt faktiskt. Tänk att de kunde bygga så på den tiden liksom utan några avancerade verktyg. Fifi var glad hon med, sprang runt där inne och fick till några ordentliga eko-skrik.
Vi tog några foton och gick vidare. Vi köpte med oss kaffe och semlor, så satte vi oss på gräset nere vid vattnet och bara njöt... 




På onsdagen så hade Emma lyckats fixa en tid för tatuering på East Street Tattoo, så vi ställde klockan tidigt igen för att bege oss in till stan och gå runt lite innan det var tatueringsdags. Vi gjorde den vanliga turistrundan; Slussen, Gamla stan via slottet och Västerlånggatan. Stanna för att käka lunch, sen vidare tillbaka till slussen för att gå upp Götgatan och fram till tatueringsstudion. Självklart så blev det några stopp på vägen i olika affärer, så när vi var framme lagom tills det var dags. 

Dagen efter så var Pat tvungen att jobba så de andra åkte iväg till Uppsala för att träffa Pats andra två barn Elora och Riley, och jag passade på att bara vara själv. Gå runt i myskläder, pilla naveln och fisa. Och efter att ha tagit eftermiddags tuppluren tillsammans med barnen så åkte jag (och Fifi och Corey såklart) och mötte upp Pat för att handla mat och grejer till grillningen vi hade dagen efter, och påskmat till lördagen. 




Vi bjöd över mamma och pappa, och Måns och Bella med familij för en grillkväll på fredagen så det var fullt hus här hemma. Riktigt trevligt var det, och Fifi och Nikki sprang runt och jagade varann de små sötnosarna, och jag hade någon att amma tillsammans med. Såklart så köper man ju alltid alldeles för mycket mat när det är såna kvällar, men jävlar va gott det blev. Och det är faktiskt inte förrän idag tisdag som vi ätit upp alla rester, så mycket blev det. 
Lördagen blev en bakislördag med påsklunch/middag och var riktigt slö och skön. Vi gled mest omkring med varsitt glas i handen, pratade och umgicks för på söndag morgon skulle de åka hem igen. 

Usch det vart såklart jättesorgligt... Inge roligt alls, och speciellt inte för Pat som verkligen njutit av att ha sin familj här. Det var 3½ år sedan han sist såg sin syster och hennes son och då var det bara några timmar på en pub (såklart, vi var ju på Irland) och detta var första gången hon var i Sverige. Så det blev ett känsloladdat avsked! Men jag fick känslan av att det inte kommer att dröja riktigt lika länge innan vi ses igen. :-) 

Jag är gräsänka ikväll och alltså hemma själv med barnen. Pat är och repar med bandet och jag har för första gången helt själv tagit hand om nattning av en trotsig övertrött 1½ åring medan den lilla nyfödda ligger och gråter magkramps-gråt. 
Och vet ni? Det har gått bra! Hon sover, peppar peppar ta i trä, lillgrabben snusar nöjt bredvid mig i soffan och jag har inte blivit tokig. Om jag får säga det själv så fixade jag det rätt bra att trixa och "slalom-a" mig fram med min uppmärksamhet. Lägg till det faktum att hon är förkyld och har knappt sovit nåt alls idag och var alltså jävligt övertrött - jamen då är jag ju en supermorsa för fan! 

Jag kommer så väl ihåg en nyårsafton för några år sen, vi var hemma hos en kompis och firade och i soffan satt en annan vän, L,  som precis hade fått sitt tredje barn, och ammade. L satt och pratade med M och barnen som var omkring 2-5 år sprang omkring och tjoade som bara barn kan göra när de triggar upp varann sådär på en fest. 
Hursomhelst, L's mellersta barn kommer skrattande springande och liksom kastar sig handlöst över ryggstödet på soffan bakifrån, bredvid L när hon sitter där och ammar och jag ser som i slow motion hur hon utan att ta blicken från M som hon pratar med, sträcker ut armen som bebisen inte ligger på för att fånga upp sitt barn innan denne slår i golvet. 
Detta gör hon alltså utan en min, utan att tappa tråden i diskussionen, medan hon sitter och ammar! 
Jag vart så himla imponerad och är fortfarande, speciellt nu när jag själv har barn och har nånting att relatera till.

Det jag ville komma till; jag känner mig lite som L ikväll. ;)





Corey föddes med för kort tungband och pga det går det lite hackigt med amningen. Det funkar och så, jag har mycket mjölk, men efter varje gång han ammat så blir mina bröstvårtor helt lik-vita och det sticker och svider i dom. Och det tar ca en timma innan de blir normala igen. Inte jättekul som ni säkert kan tänka er men jag vill gärna fortsätta amma ändå, jag gillar att amma. 
Det var faktiskt samma problem med Fifi, men jag stod ut i 3½ månad innan jag tillslut gav upp. Fast hon hade inte för kort tungband, så jag var lite tveksam till lösningen för Coreys problem att det verkligen skulle hjälpa - att klippa tungbandet. 
Men när de sen sa att han kan få problem med talet sen när han börjar prata, att han kanske börjar läspa och ha svårt för r-ljud, så kände vi att vi såklart måste hjälpa honom om det finns hjälp att få. 

Så igår hade vi då tid för att klippa hans tungband. 
Min pappa följer med, och vi kommer in till en kvinna som ser snäll ut. Hon är framåt och lite "gåpåig", men ändå snäll. 
Säger åt mig att sätta mig i stolen med Corey i famnen, och så berättar hon lite om varför man klipper tungbandet, hur det går till (utan bedövning!) och lite annat. Jag frågar henne om det kommer att blöda och hon säger att jo det kan blöda lite, och ger mig en kompress som lite utifall att. Hon tittar efter och bekräftar att javisst har han kort tungband, han behöver klippas. Så allt är klart, jag sätter Corey tillrätta i min famn...

Så sätter hon på sig glasögonen som har en lampa i mitten, tar nåt instrument som liknar en tång och går fram till oss, tar tag i hans huvud och så känner jag jordens jävla tryck. 
Hon pressar det lilla huvudet mot mina bröst - skithårt - Corey vrider sig som en liten mask och börjar gråta, och så vips!
Så var det klart. 

Och nu börjar ju jordens avgrundsvrål... Det stackars lilla livet gråter som aldrig förr, och när jag vänder honom mot mig för att trösta så ser jag hur blodet fyller upp där inne i hans lilla mun. 
Läkaren tar tag i min hand som håller kompressen, stoppar in min tumme i hans mun och säger lite barskt att du måste trycka hårt nu. Jag känner hur jag själv börjar gråta, Corey vrider sig skrikande i min famn. 
Hon tar min tumme igen och säger med en ännu mer bestämd röst; tryck hårt. Du måste trycka nu för att det ska sluta blöda. 
Jag kände mig som 7 år igen... Samtidigt som jag tyckte så fruktansvärt synd om mitt lilla barn som inte fattade nånting annat än att det gjorde jävligt ont. "Så kommer mamma där och fyller hela min stackars lilla mun med nån jävla tygbit, och dessutom så trycker hon mitt på det onda!"
Jag såg på henne att hon var lite less på blödiga morsor som sitter och lipar för en sån banal sak som ett klipp i tungan, men det sket jag i. Hon var inge snäll längre. 

Direkt efter så fick jag gå ut och amma eftersom det är den bästa trösten för så små. Det gick bra, han tog bröstet ganska så direkt och låg där och såg lätt skräckslagen ut. Han somnade ganska så fort, av utmattning skulle jag gissa. Min duktiga lilla kille...
Men hua så hemsk jag kände mig, det var inte ett dugg kul. Den känslan håller faktiskt fortfarande lite i sig om inte alls lika mycket. Det har läkt fint redan och jag märker en skillnad på amningen faktiskt.
Skönt!

Alltid när solen lyser och hela världen (min värld iaf) andas vår så får jag sån lust att städa. Att jag vill städa. Det är jag ju knappast ensam om, men denna gång kändes det så extra starkt och det bara måste ju vara för att jag varit som i typ koma de senaste månaderna och nu äntligen kan jag röra på mig. Som en ko på grönbete liksom - Jenny och hennes Cilit Bang i högsta hugg. 

Det är en sån skön känsla att man kan böja sig ner själv och torka upp den där fläcken på golvet utan att behöva ropa på Pat. Eller en sån enkel grej som att disken är klar och jag behöver en tallrik som ligger däri. Då kan jag själv plocka ur diskmaskinen, jag behöver inte sitta på arslet och glo på dåliga tv-serier och vänta på att karln ska komma hem (och då göra honom själaglad över alla mina önskemål jag samlat på mig under dagen för att jag inte klarat av de själv)! 
Så jag har gått i skytteltrafik här i dag mellan att sitta i soffan och amma och sen gå och städa o feja lite i nån bortglömd hörna. 

När jag dammsög så drog jag fram soffan från väggen och tänkte att jag skulle göra det riktigt grundligt. Plus att vi behöver få ut alla leksaker och nappar som har en förmåga att hamna under just soffan, sen får ungen syn på en napp och genast börjar gapa efter den såklart. Och såklart så kommer hon inte åt den själv utan vill att hennes mamma som har ömmande mjölkfyllda tuttar ska lägga sig på mage på golvet för att kravla sig fram till nappen. 
Ja, ni förstår ju själva, situationen var ohållbar. 
Så jag drar fram soffan och börjar dammsuga, och hittar en penna som jag inte känner igen. Alls. När fan hade vi en sån här penna hemma? Eh... Nä fan, jag vet inte. Hur länge har den då legat där? Fortsätter att dammsuga och råkar komma åt en tidning som fastnar i röret så att dammsugaren låter sådär ni vet. Tar loss den och ser att det är en "Vi i villa" tidning från november..! Från november! 

Fatta att vi inte har dammsugit ordentligt under soffan sen i november! 

Helt vansinnigt... Vi städar ju såklart under soffan varje gång vi dammsuger, men det blir mest några drag fram å tillbaka där man enkelt kommer åt. Nu tog jag ju alla lister och på sladdar och skit, ni vet. 
Ja fy fan, så snuskiga är vi. 

En annan sak som känns så mycket starkare än bara den vanliga detärvårochÄNTLIGENkanmanvarauteisolen-känslan är ju just det. Man kan vara ute i solen! Eller, JAG kan vara ute i solen, jag kan röra mig! Jag kan gå! Det gör inte ont! Jag hinner springa ifatt Fifi när hon busar iväg nånstans! Sån jävla skön känsla. Och det tar ju ner stressen ganska rejält eftersom när man hämtar henne från dagmamman så är hon ju inte direkt pigg på att gå in det första vi gör när vi kommer hem, hon vill ju va ute och leka.
Och nu kan jag det!
Jag behöver inte stressa in och tjata på henne att hålla sig i närheten eftersom att jag numera faktiskt klarar av att hålla kollen.
Jävligt skönt.
För henne med antar jag...

Jag mår äntligen bättre. Så jävla mycket bättre faktiskt, på flera sätt än ett. 
Jag har inte ont längre, eller i alla fall inte så att det stör. Om jag får ont så försvinner smärtan med en alvedon, och det är ju alltid skönt. Jag känner blodblåsan, det känns att det är något där, men det är okej. Nu har jag ju tom lyckats ta mig runt i både Sickla och Nacka Forum, och vad mer kan en kvinna begära?! Jag shoppade visserligen ingenting, men det berodde mer på avsaknaden av pengar än något annat.

En annan grej är att jag har hittat tillbaka till min älsklingstjej, äntligen. De sista två månaderna av graviditeten hade jag ju så ont överallt att jag inte kunde bära Fifi alls. Och pga allt det och egentligen hela situationen gjorde ju att jag heller inte kände mig på topp. Pat tog varenda nattning, matning och att klä på henne kläder. Jag blev liksom kvar på sidan på något sätt och det har gjort mig ledsnare än vad jag vetat om, eller kanske orkade erkänna för mig själv? 

Sen kom ju förlossningen och jag blev kvar på BB, Pat åkte hem till Fifi. Sen satt jag mest och ammade innan det var dags för nästa sväng in till sjukhuset bara för att få reda på att jag blir kvar i två nätter - och Pat åkte hem till Fifi.
Missförstå mig rätt här nu; jag är jätteglad - på riktigt - att Pat och Fifi fick sån nära kontakt under den här tiden. Det syns på hela dom att de har mått bra av det och sånt är superviktigt. Men jag har i alla fall känt mig utanför, och jag tror att hon har saknat mig med. 




Men så sakta men säkert i takt med att jag mår bättre och bättre så har hon kommit smygande till mig lite mer, och jag har verkligen ansträngt mig med att ta mig mer tid till henne. Corey har ganska ont i magen nu när den ska komma igång så idag bestämde jag mig för att åka till apoteket och köpa Sempers magdroppar. Jag kommer ihåg att vi köpte det till Fifi när hon var bebis, och de hjälpte henne jättemycket. Så jag tog med mig Fifi så att hon och jag åkte iväg, så passade vi på att handla lite mat när vi ändå var iväg med bilen. Visst, man har arslet fullt när man är i affären själv med en nyfiken liten 1½ åring som vill titta och klämma på precis allting, men herrejävlar vad mysigt det var! Eller bra kanske man ska säga, välbehövligt, kul och efterlängtat. Plus att Pat också fick lite ensamtid tillsammans med Corey, det är ju viktigt det med speciellt nu när jag ammar. 
När vi kom hem så tog vi ett bad tillsammans Fifi och jag, det var liksom en härlig avslutning på en skön dag. 

I och med allt detta så känner jag att jag börjar knyta an också till Corey, jag tror i alla fall att det har mycket med det att göra. Jag kan slappna av mer, mitt fokus på allt det onda kan flyttas till honom istället och jag orkar lära känna honom. Och så är han ju för jävla söt faktiskt...

Så ja, jag mår så himla mycket bättre! Äntligen!