Morsan klippte min tunga när jag va liten

Jag är gräsänka ikväll och alltså hemma själv med barnen. Pat är och repar med bandet och jag har för första gången helt själv tagit hand om nattning av en trotsig övertrött 1½ åring medan den lilla nyfödda ligger och gråter magkramps-gråt. 
Och vet ni? Det har gått bra! Hon sover, peppar peppar ta i trä, lillgrabben snusar nöjt bredvid mig i soffan och jag har inte blivit tokig. Om jag får säga det själv så fixade jag det rätt bra att trixa och "slalom-a" mig fram med min uppmärksamhet. Lägg till det faktum att hon är förkyld och har knappt sovit nåt alls idag och var alltså jävligt övertrött - jamen då är jag ju en supermorsa för fan! 

Jag kommer så väl ihåg en nyårsafton för några år sen, vi var hemma hos en kompis och firade och i soffan satt en annan vän, L,  som precis hade fått sitt tredje barn, och ammade. L satt och pratade med M och barnen som var omkring 2-5 år sprang omkring och tjoade som bara barn kan göra när de triggar upp varann sådär på en fest. 
Hursomhelst, L's mellersta barn kommer skrattande springande och liksom kastar sig handlöst över ryggstödet på soffan bakifrån, bredvid L när hon sitter där och ammar och jag ser som i slow motion hur hon utan att ta blicken från M som hon pratar med, sträcker ut armen som bebisen inte ligger på för att fånga upp sitt barn innan denne slår i golvet. 
Detta gör hon alltså utan en min, utan att tappa tråden i diskussionen, medan hon sitter och ammar! 
Jag vart så himla imponerad och är fortfarande, speciellt nu när jag själv har barn och har nånting att relatera till.

Det jag ville komma till; jag känner mig lite som L ikväll. ;)





Corey föddes med för kort tungband och pga det går det lite hackigt med amningen. Det funkar och så, jag har mycket mjölk, men efter varje gång han ammat så blir mina bröstvårtor helt lik-vita och det sticker och svider i dom. Och det tar ca en timma innan de blir normala igen. Inte jättekul som ni säkert kan tänka er men jag vill gärna fortsätta amma ändå, jag gillar att amma. 
Det var faktiskt samma problem med Fifi, men jag stod ut i 3½ månad innan jag tillslut gav upp. Fast hon hade inte för kort tungband, så jag var lite tveksam till lösningen för Coreys problem att det verkligen skulle hjälpa - att klippa tungbandet. 
Men när de sen sa att han kan få problem med talet sen när han börjar prata, att han kanske börjar läspa och ha svårt för r-ljud, så kände vi att vi såklart måste hjälpa honom om det finns hjälp att få. 

Så igår hade vi då tid för att klippa hans tungband. 
Min pappa följer med, och vi kommer in till en kvinna som ser snäll ut. Hon är framåt och lite "gåpåig", men ändå snäll. 
Säger åt mig att sätta mig i stolen med Corey i famnen, och så berättar hon lite om varför man klipper tungbandet, hur det går till (utan bedövning!) och lite annat. Jag frågar henne om det kommer att blöda och hon säger att jo det kan blöda lite, och ger mig en kompress som lite utifall att. Hon tittar efter och bekräftar att javisst har han kort tungband, han behöver klippas. Så allt är klart, jag sätter Corey tillrätta i min famn...

Så sätter hon på sig glasögonen som har en lampa i mitten, tar nåt instrument som liknar en tång och går fram till oss, tar tag i hans huvud och så känner jag jordens jävla tryck. 
Hon pressar det lilla huvudet mot mina bröst - skithårt - Corey vrider sig som en liten mask och börjar gråta, och så vips!
Så var det klart. 

Och nu börjar ju jordens avgrundsvrål... Det stackars lilla livet gråter som aldrig förr, och när jag vänder honom mot mig för att trösta så ser jag hur blodet fyller upp där inne i hans lilla mun. 
Läkaren tar tag i min hand som håller kompressen, stoppar in min tumme i hans mun och säger lite barskt att du måste trycka hårt nu. Jag känner hur jag själv börjar gråta, Corey vrider sig skrikande i min famn. 
Hon tar min tumme igen och säger med en ännu mer bestämd röst; tryck hårt. Du måste trycka nu för att det ska sluta blöda
Jag kände mig som 7 år igen... Samtidigt som jag tyckte så fruktansvärt synd om mitt lilla barn som inte fattade nånting annat än att det gjorde jävligt ont. "Så kommer mamma där och fyller hela min stackars lilla mun med nån jävla tygbit, och dessutom så trycker hon mitt på det onda!"
Jag såg på henne att hon var lite less på blödiga morsor som sitter och lipar för en sån banal sak som ett klipp i tungan, men det sket jag i. Hon var inge snäll längre. 

Direkt efter så fick jag gå ut och amma eftersom det är den bästa trösten för så små. Det gick bra, han tog bröstet ganska så direkt och låg där och såg lätt skräckslagen ut. Han somnade ganska så fort, av utmattning skulle jag gissa. Min duktiga lilla kille...
Men hua så hemsk jag kände mig, det var inte ett dugg kul. Den känslan håller faktiskt fortfarande lite i sig om inte alls lika mycket. Det har läkt fint redan och jag märker en skillnad på amningen faktiskt.
Skönt!

Ordet är ditt

Ordet är ditt:

Du heter?
Vill du att jag kommer ihåg dig?

E-postadress: (bara jag som ser den!)

Har du en blogg?

Vad har du på hjärtat då?

Trackback
RSS 2.0
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...