Vi var och handlade idag, ja mat och sånt annat tråkigt. Hursomhelst, vi mötte min syster och de tre yngsta av hennes fyra barn inne i affären. Jag har ju ingen kontakt med varken syrran eller egentligen hennes två äldre barn heller men de två yngsta har Måns till pappa så de träffar jag ju regelbundet.

Men nu så träffade jag alltså den näst äldsta och honom har jag inte sett sen... Ja, jag vet faktiskt inte! Några år är det åtminstone, kanske fyra? Och då sågs vi bara som hastigast, och innan det var det ytterligare några år. Grejen är ju att när man är i den åldern (han är 17 nu) så ändras man ju nåt otroligt på bara ett år, och jag kände knappt igen honom. Jag vettefan ifall jag hade sett honom om inte de andra var med, de jag träffar regelbundet. 

Det var så himla skönt att se han. Jag kände att jag saknar dom, jag har ju suttit barnvakt åt de små liven när de var små! Men det var härligt att se hur vuxen han blivit, hur fin han är. Att han mår bra och går i skolan. 
Jag fattar ju att vi inte kommer få mer kontakt efter det här, jag kommer få fortsätta sakna dom i fortsättningen med. Det är inte för att jag inte vill för det vill jag, utan det är bara så situationen ser ut. Och varför skulle de helt plötsligt vilja hänga med sin moster liksom? 
Jag vill inte säga för mycket här på bloggen, men jag kan säga att syrran och jag kommer aldrig att ha nån kontakt igen, i varje fall inte ens i närheten av vad det har varit. Och det är något jag väljer själv. Jag kan prata med henne när vi möts och vara trevlig och civiliserad men det är också allt. 

Men när det kommer till barnen... Det är ju inte dom jag inte kommer överens med, men det blir ju så att man tappar kontakten med dom med eftersom de fortfarande bor hemma. Och nu har det gått så många år att det lätt kan kännas lite krystat om man skulle våga försöka ta upp kontakten igen. Sen så börjar de ju bli så stora och ha fullt upp med sina egna liv, de minns mig heller såklart inte så väl som jag minns dom. Det fattar jag ju. Jag var 13 år när den äldsta föddes och det är 19 år sen nu.
Så det är en lite vemodig känsla man får i magen samtidigt som det är skitkul att ses. Det är så svårt att förklara, jag önskar dom verkligen allt väl i världen och saknar dom. 
Allting är så dubbelt... För jag fattar ju också att de känner av hur det är mellan mig och syrran, och jag vill inte att de ska behöva stå där i mitten och känna sig obekväma i situationen. 

Ja... Men det känns i alla fall väldigt bra att ha sett honom idag, kramat om honom. :-)