Visste ni om att en del föräldrar förespråkar att aldrig ge sina barn beröm? Aldrig alltså. Inte säga att "vad duktig du är!" när ungen klarar av att för första gången få på sig byxorna själv för då fokuserar man på resultat istället för personligheten. De* menar på att man inte är duktig om man sätter på sig sina byxor. Det bör man kunna göra, det är en bra grej att kunna, men man är inte duktig för det.

De ungarna får heller aldrig höra att de är söta. Eller fina eller gulliga eller what ever som har med utseendet att göra. För då lär man ungen att det är viktigt att vara just det och han/hon växer upp med dålig självkänsla och ett otroligt bekräftelsebehov. 

Jag tror fan jag storknar... Mina ungar är skitsöta! Och asduktiga! Däremot har jag börjat tänka mig för när jag säger det till Fifi (Corey är för liten än för att fatta nånting annat än röst- och tonläge) och kanske inte häller det över henne i tid och otid, att jag tycker hon är den sötaste ungen på jorden. Men om de aldrig får höra det..? Näää, jag tycker inte det är rätt. Jag kan ju bara gå till mig själv och jag vet att jag mådde bra av att veta att hos mamma och pappa är jag den sötaste/bästa/duktigaste. 

Jag säger också lika mycket att "jag ser!", "titta, du kan ju!" eller "vilken mjuk tröja, den ser gosig ut" och på andra sätt bekräftar mina barn, men jag tänker aldrig sluta berömma dom för det. I vad det än gäller. För om de inte är duktiga när de tex klarar av att klä på sig själva för första gången... Vem är då duktig? Då är man ju i såfall inte duktig när man fixar körkortet heller - för det är ju en bra grej att kunna. Eller lyckas spåra en ny planet - nån måste ju göra det också. Eller balanserar tio tallrikar på en hand och 15 glas i den andra utan att tappa nåt - för det är ju skitbehändigt att kunna sånt..!
Nej, jag är inte duktig när jag drar på mig mina kläder själv, men ett barn som lyckas för första gången är fanimig duktig. Och det behöver de få veta.