Ja jag skriver mycket om graviditeten just nu, men det är ungefär det som mitt liv innehåller just nu. Och jag börjar bli rätt så less på det nu, nu får han gärna komma faktiskt. I tisdags förra veckan så vaknade jag strax innan fyra tiden på morgonen och hade såna jäkla värkar. Det kändes verkligen att det här var nånting annat, nånting mycket mer än bara sammandragningar. Det strålade ner i ryggen, bak i rumpan och hela magen hade riktiga kramper. Så jag låg där flämtande i sängen och försökte känna efter om de kom och gick, om det var något mönster i värkarna.

När Pats klocka ringer vid 4.30 så bestämmer vi att han får antingen stanna hemma idag eller åka senare till jobbet, beroende på hur allt skulle utveckla sig, och efter några timmar så har jag regelbundna värkar på ca 5-6 minuter emellan. Så då börjar vi ju planera, kolla väskan så att allt är med, packa Fifis väska som hon ska ha till mormor o morfar utifall att, ringa och avboka mina två läkartider jag hade den morgonen, sms'a dagmamman om att Fifi inte kommer idag, ringa mamma och säga åt henne att hålla sig beredd ha mobilen med sig på jobbet idag ifall hon skulle behöva skjutsa in oss osv. 

Vad tror ni händer?

Jomen visst, värkarna blir glesare och glesare och på eftermiddagen så är de helt borta. Meh va faaaaaan..! Snacka om antiklimax. Allt detta onda för ingenting. Och Pat såg ut som en ledsen liten unge som blivit ifråntagen sin julklapp ungefär. 
Ända sen dess så har min mage varit konstant stenhård, jag har grymma menssmärtor så gott som hela tiden, det är nästan så att jag knappt märker det längre för det har blivit normalt. 

Dagen innan var ju Måns o Jocke här och då hade vi pratat om att jag skulle vilja göra en gipsavgjutning av magen innan det är försent. Jag hade ju tänkt det med Fifi men vi flyttade ju hit några dagar innan hon kom så allting var väldigt upp o ner och det blev aldrig av. Hursomhelst, så då säger Måns att de har kvar såna där gipsbindor hemma hos dom som jag kunde få! Lycka (eftersom jag är väldig orörlig just nu och inte orkar ta mig till apoteket själv)! 
Så den här dagen när jag hade känt att det kan vara farligt nära nu, så pratade jag med Bella och hon erbjuder sig att komma förbi med gipset till mig senare på dagen. Så nu har jag äntligen gjort en sån där gipsavgjutning! Det var riktigt skoj och den blev väldigt bra faktiskt. Förutom att man såg lite för bra vilka olika höjd mina bröstvårtor sitter på, haha. Det är ju nästan så att man blir lite yr och skelögd när man försöker kolla på rattarna. Men what the hell, det är ju så de ser ut så det är ju ingen större mening att hänga upp sig på såna grejer. De fyller ju sitt syfte ändå.

Nu ska jag bara köpa vanlig gips så att jag kan fila till kanterna lite och göra den stabilare så kan jag börja fnula på vad i helvete jag ska med den till egentligen. Vad gör man med en sån då? Kan man verkligen ha den på väggen så att alla ser? 
Ett par vänner till oss har deras avgjutning på väggen, men den är liksom mycket nättare än min. Hon var antagligen inte lika höggravid som jag är när hon gjorde den, och hennes bröst är mer normala istället för mina monstertuttar som breder ut sig över halva magen. Tänk er Heidi Klum som gravid och så jämför ni det med en sån där lerfigur över moder jord (inte för att jag jämför mig med moder jord, bara själva figuren). 
Plus att de har sådär dubbelt så högt i tak i deras vardagsrum än vad vi har så den hänger liksom inte i vägen. Den bara är där, alldeles vacker, högt uppe på väggen. Skulle vi ha min här i vårat vardagsrum så skulle det vara omöjligt att inte se den, den skulle liksom bara vara 'där', hela tiden. 

Så vad säger ni, vad gör man av den? För jag gillar den ju ändå, missförstå mig rätt! Det är ju min kropp, mitt barn som ligger däri. Den är vacker. 
Men vad gör man av den?

Ja nu har jag i alla fall äntligen gjort en och det kommer jag aldrig göra om igen. Inte bara för att det här blir sista barnet, utan även för att det gjorde så sjukt ont att få bort den sen! Och då hade jag ändå rakat bort alla fjun på magen (är det bara jag som ser ut som en persika över magen som gravid? Jag har inga bristningar och inget sånt där mörkt streck från naveln, men jisses vad luden jag är på magen!) och smörjt in mig grundligt med fet creme plus en massa olja. Men fy fan, det var tortyr att få bort den sen. Och satan så han sparkade och hade sig medan jag stod där röd och vit omvartannat i ansiktet och flämtade. 

Så nu får han gärna komma! Gipsavgjutningen är klar och vi har passerat gränsen så att han blir född i fiskarnas tecken. ;-) Det blir skitbra det här! 

Vilken jävla natt jag har haft. Jag sov inte en endaste minut, inte på hela natten. Jag låg och vände och vred på mig i två timmar innan jag gav upp och gick ut i vardagsrummet för att kolla på nån film. Det där borde man ju lärt sig vid det här laget, att somnar du inte inom en halvtimma så kommer du inte göra det inom den närmsta tiden heller så då kan du lika gärna gå upp istället för att ligga där med myror i brallan och svettpärlor i pannan. 

När klockan är 4.40 så ringer Pats klocka och han kommer sömnig ut från sovrummet. Han står där och blinkar ett tag och man kan riktigt se hur hans hjärna jobbar för att reda ut varför jag ligger där i soffan. Har vi bråkat? Snarkar jag? Är Fifi okej? Har vattnet gått?! Hehehe det var roligt faktiskt... 

Hur som haver, då när han kliver upp och jag vet att han kommer att böka runt i huset med frukost osv, så går jag in till sängen och provar att sova lite. Jag somnar tillslut, och nästan en timma senare blir jag väckt av en glad liten tjej som vill visa sin mamma tv-kontrollerna hon hittat på v-rums bordet.
Så jag sov alltså max i en timma innan det var dags att kliva upp för att göra frukost till lillfisan, klä på henne för att sen köra till dagmamman. Behöver jag tala om att min stubin var jävligt kort i morse, så det vanliga bråket som alltid uppstår när ytterkläderna ska kläs på kändes extra jobbigt just i dag. 

När lämningen var avklarad så åkte jag raka vägen hem och stupade i säng - och sov fram till 14..! Jag sov 9-14 alltså. Vansinnigt. Men ja, så det var ju bara att kliva upp, trycka i mig en macka och ge sig ut i bilen igen, för 14.30 är tiden då jag ska va hos dagmamman igen för att hämta hem Fifi. 

Så min dag kändes helt meningslös, hade ju inte gjort nånting. Inte ens kollat på nån skitserie på tv. 
Därför kändes det lite extra roligt när Måns och Jocke dök upp här såsom de brukar göra varannan måndagskväll för att Jocke ska lära sig lite gitarr moves av Pat. Jag och Måns brukar sitta och gagga lite i soffan och lösa världsliga problem, medan Pat och Jocke sitter och lirar gitarr ute i köket. 

Jag frågade Måns en gång extra nu att det verkligen var okej ifall vi ringde till honom när det väl sätter i gång och vi behöver åka in till BB, och det var inga problem. Superskönt! Jag ska erkänna att det var en liten sten som föll från bröstet. 
Så nu ska jag bara ta och göra en gips avgjutning av magen-brösten och boka tid för pedikyr, sen så får han gärna komma om han vill, vår lilla son! :-) 

Åh jag måste ju visa videoklippet från när Pat och bandet spelade på Bowlingcentret i Gullmarsplan för en vecka sen. Och ja, den som vrålar nånstans där i mitten är jag. Hahaha... Kunde inte låta bli, rycktes ju liksom med av det grymma gitarr solot! 

Låt mig få presentera...

CC Dollz!

Uughh, i natt har det inte varit nån rolig natt. Vet inte hur många gånger jag vaknat av att det gör förjävla ont och jag nästan trott att det är dags nu. Så kom jag på att vi fortfarande inte packat BB-väskan och då blev jag såklart klarvaken och var tvungen att väcka Pat för att tala om för den yrvakna stackaren om att vi måste packa i morgon. Måste. 
Efter det måste jag såklart gå upp och skvätta lite på toaletten. Att bara ta sig ur sängen överhuvudtaget krävs en jäkla massa planering (det känns åtminstone så miss-i-nassen liksom) och en hel del grymtande för att det gör så ont.
Och ja, ungefär så har det sett ut större delen av natten. Tur att Fifi inte vaknade förrän kl 6 och kom trippande in till oss, plus att hon var på strålande humör så man kunde inte annat än att skratta med henne. Lillskruttan... 

Här hemma går för tillfället den här sången varm, om och om igen;


Lilla bocken Bruse

Vi satt här hemma igår och planerade lite löst för att åka till Irland i sommar. Det vore ju kul nu när vi snart får ett till litet knyte att 'visa upp', och Pats syskon har ännu inte träffat Fiona. Plus att det var faktiskt 3½ år sen vi var där sist. Helt galet, jag hade fan aldrig stått ut med att inte få åka hem till familjen på så länge om jag bodde i ett annat land. Eller bara det att andas den luften man är uppvuxen med, insupa atmosfären...







Egentligen har vi väl inte råd att åka dit men vi båda känner att vi måste ta oss råd, vi får snåla in på annat. Så igår kollade vi upp flygbiljetter och hittade en riktigt bra deal. Idag kollade Pat med sin chef så att allt var grönt med hans semester och så, ringde mig och bad mig boka biljetterna på stört. 

Så när jag ska göra det så står det att jag ska fylla i barnens namn och födelsedatum. Ja på Fifi är det ju inga problem såklart, men hur fan ska jag kunna fylla i åt någon som inte ens är född än? Vi vet ju inte ens helt 100 att det verkligen är en kille som gömmer sig därinne, vi kanske får en till dotter? Och datumet, hur ska man kunna sia om det? Ultraljudet sa den 18'e mars men mina läkare säger betydligt tidigare än så. 
Ja, så det blev ingen bokning helt enkelt. Vi får snällt vänta tills vårat barn är fött. Och det känns ärligt talat lite surt, för det kommer bara därför att bli några tusenlappar dyrare. 

Plus att vi kollar upp om vi kan boka ett hotellrum under tiden vi är där eftersom det inte är så många som har plats för fyra extra personer hux flux bara sådär i tio dagar. Och också dels för att det fortfarande är vanligt att man röker inomhus på Irland, och det känns ju sådär när man har två små godluktande barn med sig. Men vi får se! 





Är det nånting jag har svårt för så är det att vara själv. Eller egentligen inte, jag måste få va själv ibland, men jag vill liksom välja det själv. Jag avskyr när jag bara blir själv för att nån plan man hade inte gick, eller att ingen är hemma och vill umgås lite, eller som nu ikväll när Pat repar med bandet och jag inte har nåt inplanerat. 

När jag kom på det tidigare idag att 'helvete, va fan ska JAG göra då?!' så vart jag sådär rastlös och på lite dåligt humör. Och gärna lite småsur på Pat också för att han sticker iväg sådär. 
Urlöjligt, jag vet. Inte desto mindre sant för det. 

Men så kom jag på att jag snart skulle hämta Fifi från dagmamman. Att jag skulle hämta mitt fina älskade lilla barn. Mitt barn. Mitt barn. Och genast började jag planera för att ha en myskväll hemma istället, bara hon och jag. 
Så nu ikväll har vi delat på en semla vilken hon åt med andakt, hon slickade upp varenda smula och satt och gjorde "mmmmmmmmm"-ljud mest hela tiden, hahaha. 
Sen läste vi några böcker, lekte titt-ut under täcket och målade med kritor innan det blev dags för middag och sen pyamas för att krypa ner i sängen. Och det blev en sån skön kväll! Jag och min dotter och en massa kvalitetstid, jag är så fascinerad av henne och de framsteg som hon hela tiden gör. 

Hon verkar ju förstå precis allting man säger vilket ibland verkar nästan lite spooky. Man frågar;

Det har varit dåligt med uppdateringar på länge, och det kommer det nog fortsätta med ett tag framöver. Jag mår emellanåt så sjukt jäkla dåligt att jag har ingen lust att sitta framför datorn. Dessutom är det ju stört omöjligt att sitta i en bekväm position när man måste ha laptop-en på en öm och sparkande mage för att överhuvudtaget kunna se skärmen. 

Jag är numera sjukskriven på heltid, vilket såklart är jätteskönt. Mot slutet så gick jag på jobbet och försökte hålla emot tårarna varje gång jag var tvungen att flytta mig från en plats till en annan, vilket är en livsnödvändighet när man är höggravid och måste gå och småskvätta på toaletten tre gånger i timmen. 
Jag har fått en jättekraftig foglossning som verkar trycka mot ischiasnerven, vilket då gör att vartenda jäkla steg är en ren plåga. Plus att jag ju har mina åderbråcks-ben som hela tiden hotar med att klägga igen till en blodpropp.

Min Hepatos har dessutom stigit i höjden nu den sista veckan så jag har dubblat min dos medicin, plus att jag fick en till att ta. Hepatos är när levern inte orkar ta hand om slaggprodukterna från två personer så giftet går ut i kroppen istället. Det kliar utav helvete, nåt i hästväg alltså. Speciellt på handflatorna och fotsulorna, och mest på nätterna vilket gör att man inte får ens en minut sömn under natten. Jag ska passa på att tillägga att det är inte ett resultat av hårt festande utan en medfödd defekt på levern. Så slipper du undra över det. ;-) 






Fifi går fortfarande hos dagmamman men det är en tidsfråga innan vi måste sluta med det med. Nu funkar det genom att hon får stå vid v-rums bordet och äta, det får ta den tid det tar med att klä på henne, och vi byter blöja på golvet. Hon får gå själv till bilen och ibland går det på fem minuter, och ibland tar det en halvtimma. Sen när vi kommer till dagmamman så möter hon upp oss vid vägen så att jag slipper gå i trapporna upp till hennes hus. Som sagt, det funkar just nu, men inte så länge till.

Jag har ju sex veckor kvar till att den nya lilla krabaten beräknas komma ut men både min barnmorska och min läkare på SÖS säger att jag kommer föda mycket tidigare. Och jag tror dom! Hela helgen har jag gått omkring och ba "Pat? Det känns mysko nu... Tror du det är dags?" Plus några andra mindre trevliga detaljer som jag inte behöver dra här. Det kan ju va nån som käkar medan de läser min blogg.

Jag har ganska mycket sammandragningar och magen har redan sjunkit, vilket den inte brukar göra förrän de sista kanske två veckorna. 

Men jag känner mig väldigt vacker just nu! Jag älskar min mage trots allt.




Utöver det så har allt rullat på som vanligt... Fifi är snart 1 ½ år gammal och har numera hela elva tänder i sin lilla mun! Vilka hon emellanåt har svårt för att hålla sig från att bita i tungan eller kinden. Hon kunde inte trivas bättre hos dagmamman, och hon har begåvats med ett sjuhelsikes humör. Hon kan bli flyförbannad på bara nån sekund, och som tur är så blir hon också glad lika fort igen. Man behöver ju i varje fall inte gå omkring och undra vad hon tycker om saker och ting... Haha. 
Det hon älskar mest av allt är att klä ut sig, vilket ju inte bådar så gott inför framtiden, men det tar vi då. Hon klär på sig allt möjligt sålänge man säger "oooh Fiiiifiiiiiiiii!" och ser lycklig ut. Då springer hon till sitt rum och speglar sig i sin lilla spegel med olika poser.
Jo jag lovar, hon står faktiskt och posar! Helt galet egentligen, men så jävla sött. 

Pat och hans band CC Dollz har haft en spelning som gick hur bra som helst, och det börjar nu äntligen rulla på med erbjudanden om olika spelningar. Jättekul! 
Jag och Fifi var med när de skulle fotas för kommande cd-fodral och affischer, och herregud säger jag bara! Jag hade svårt att hålla mig för skratt både en och 10 gånger! Pat var riktigt het i sin peruk, leopard-taights och nätbrynja. ;-)