Det är så himla viktigt att kunna säga förlåt, även till ens lilla barn som inte riktigt förstår vad ordet betyder ännu. Ja om man har gjort något fel alltså, men det hajade ni ju.

Den här veckan har jag sagt förlåt ett antal gånger till Fifi för att jag inte varit riktigt en sån bra mamma som jag vill vara. Man ryter alldeles för hårt för att ungen gnällande står och drar i kjolen och bara måste bli buren precis nu, just som lillebror skriker som mest av både hunger och en svidande bajsblöja. Skriker LÅT BLI SA JAG, GE FAAN I DEN DÄR!! NEJ!! när ungen för femtioelfte gången får tag i tv-kontrollen medan man sitter och ammar, vilket resulterar i två gråtande små barn och en skamsen morsa med svidande ågren. 
Behövde jag verkligen ta i så där? Är det inte egentligen mitt fel som aldrig kan lära mig att lägga undan den förbannade kontrollen? Är mitt barn rädd för mig nu? Hon såg lite rädd ut precis innan hon började gråta...

Man får tappa kontrollen ibland. Det gör en inte till en sämre mamma för det, det gör en bara mänsklig.

Men! Det är viktigt att kunna säga förlåt, superviktigt. Som sagt, barnet kanske inte förstår själva ordet men handlingen och känslan kan aldrig misstolkas. En varm kram, omfamning, titta djupt i ögonen och förklara så gott man kan. Och jag tror faktiskt att Fifi förstod att jag var ledsen över att jag skrikit onödigt mycket på henne. Att mamma också kan göra fel ibland, och mamma vet om det. 
Jag är övertygad om att det även hjälper henne i att själv känna när hon gjort något fel mot någon, och då säga förlåt. Hon kan inte säga ordet förlåt ännu men hon går alltid fram och ger en kram om man säger att hon ska be om förlåtelse till någon, och mer och mer nu så har hon börjat göra det självmant utan att vi har behövt säga till. 

Vi hade också en händelse här i veckan då Corey vaknade upp klockan 06 och skrek ända fram till lunchtid då han helt utmattad somnade. Jag provade allting, men inget funkade. Bytte blöja, matade, hjälpte honom att fisa (ibland kan en prutt liksom sätta sig på tvären och då gör det ont), masserade magen, dansade och sjöng... Ingenting hjälpte, killen var helt otröstlig. Då kan jag ju såklart inte ägna Fifi många minuter eftersom jag ju är själv hemma, och hon blir gnällig och vill upp i knät hela tiden då (såklart). 

Så jag sätter mig i soffan helt uppgiven med en skrikande bebis, och har Fifi framför mig som gråtande också vill komma upp i min famn... Så jag känner att jag orkar fan inget mer och fäller ett par tårar jag med (inget hysteriskt gråtande, bara några stilla tårar som droppar ner). Fifi ser det och stannar liksom upp i sitt eget och bara tittar på mig med stora ögon. Hon har aldrig sett mig gråta förr och hon blev nog lite paff. 
Så hon slutar gråta, lägger sitt huvud i mitt knä medan hon klappar mig på ryggen... Hur vackert är inte det? Vilken kärlek det var i luften precis då, så jag grät en tår till just bara för det. 
Sen tittar vi på varandra som i samförstånd och resten av dagen blev mycket enklare. Hon blev lite mindre gnällig, verkade förstå att lillebror behöver mamma lite mer just nu.

Hon är så himla vacker, min stora lilla Fifi!




Pat börjar sin semester nu och det känns helt underbart. Det känns nästan som om det vore jag som gick på semester eftersom vi nu får va hemma hela familjen och vi kan gå ner till stranden (vilket jag vägrar göra själv med en snart 2-åring och en 4-månaders), och jag slipper ta allt ansvar själv. 
Plus att jag brukar få lite fler sovmornar då Pat är betydligt mer morgonpigg än vad jag är. 

En annan grej jag har funderat över är det där med att välja sina strider. Om jag säger nej till någonting så vill jag ha en anledning bakom, nåt som betyder nånting. Jag vill kunna förklara varför det är nej och stå för det. Det är så himla lätt att bara slänga ur sig "nej nu räcker det" eller "nej inte gå där" utan att ha tänkt igenom vad det är man säger nej till. 
Jag försöker att verkligen tänka till först, om man hinner det vill säga. För det svåraste av allt är att stå på sig sen, även fast man tycker att det kanske var lite överilat... Spelade det någon roll liksom. Men jag vill vara konsekvent, jag tror det är superviktigt. Så jag står på mig. Och därför är det så viktigt att jag har en vettig anledning. 
Och min egna slöhet är inte någon vettig anledning, att hon lär sig dricka mjölk själv ur en vanlig kopp utan pip är ju liksom nödvändigt och det är mitt jobb som mamma att acceptera att jag får torka upp mjölkpölar som hamnat på golvet och stolen och allt annat runt omkring. 
Eller att hon sopar upp kaffepulvret jag just spillde på golvet (läs; dra omkring allting fram och tillbaka med borsten) just precis när jag ska stå där. Hur ska hon lära sig om hon aldrig får prova? Spelar det någon roll om hon sopar medan jag står där? Nej. Spelar det egentligen någon roll att lite kaffepulver hamnar under kylskåpet? Nej.
Ungen ser ju så lycklig ut när hon får och kan göra nånting för att "hjälpa" mig så hjärtat blir alldeles varmt och överfyllt varenda gång!