Förra onsdagen när jag hämtade Fifi hos dagmamman så fick jag höra att det hade hänt en olycka under dagen. Fifi hade bitit Nikki så hårt i kinden att de hade varit tvugna att "snärta" till henne på hennes kind för att hon skulle släppa greppet. Usch jag kan bara föreställa mig hur ont det måste ha gjort för Nikki... 

Jag fattar inte varför för hon verkligen älskar honom, tjatar om honom mest hela tiden. När han var på Gotland och hade skickat ett vykort till henne så gick hon runt och kramade det kortet hela dagen sen, pekade och pratade om att "nikki bada" osv. Och varje gång vi åker förbi deras väg där man svänger in till dom så pekar hon och säger hans namn. 

Tydligen så hade hon blivit arg för att han tog en bil (sån man sitter på) som hon ville ha, och eftersom hon inte kan prata så blev hon så frustrerad att hon bet honom. Det är i alla fall våran teori, för hon är ingen elak tjej. Tvärtom är hon väldigt snäll men hon har ett otroligt dåligt tålamod och ett exploativt humör. Och stackars Nikki råkade stå i vägen den här gången... 
Förut har det varit Gustav, en ny liten kille som börjat hos Jill och som hon känt konkurrens ifrån och rivit och bitit ett par gånger. Jill tror att det är hennes svartsjuka över Corey som får utlopp där på dagarna eftersom att hon inte visat nån svartsjuka alls hemma, men jag vet inte... Jag gissar mer på en enorm frustration över att inte kunna göra sig förstådd, inte kunna tala om när man tycker nån gör fel. Eller så kan det ju vara en mix av bägge. 

Det är lite lustigt ändå för att den morgonen så kände jag att hon var lite extra mammig, ville gärna kramas lite längre än vanligt och hade inte direkt bråttom ut genom dörren. Så jag hade helst av allt haft henne hemma den dagen, men eftersom jag hade en klipptid hos Madde inbokad så gick ju inte det men jag bestämde mig för att ha henne hemma dagen efter istället. En mysdag tillsammans bara hon, Corey och jag. 




Och vilken mysig dag vi hade sen då, helt perfekt var den! Regnet bara hällde ner från himlen så vi stannade inne hela dagen förutom några cykelturer på altanen, och gjorde inget speciellt alls men det blev kanon ändå. 
Man behöver såna dagar ibland för att ladda batterierna.

Jag har förresten klippt mig! Äntligen liksom. Ja det är ju inget nytt visserligen förutom att den här gången gick jag faktiskt till en frisör, och det var första gången på - håll i dig nu, 

åtta år. 

I åtta år har jag hållt på och trixat själv med håret! Och jag gick till samma frisör som jag var hos sist, Madde som är en gammal vän och mamma till min barndomskompis Addes barn. Vi har egentligen inte någon kontakt längre annat än via facebook, men jag vart så nöjd sist hon klippte mig att jag hörde av mig till henne igen. 
Jag har lite svårt att lita på frisörer, ingen annan har lyckats pricka in den frissan jag vill ha även fast jag varje gång visat på bilder i tidningar och så. 
Så den gången för åtta år sen ringde jag Madde i panik efter att ha blivit förvandlad till en champinjon hos en annan frisör, och sa att du bara måste hjälpa mig. 
Hon garvade gott, trollade lite med saxar och kammar och gav mig sen en frilla jag har stormtrivits med i åtta år. Jag har ju experimenterat lite själv förstås med att raka en sida, raka bägge sidorna till tuppkam, långt här och längre där osv. Det roliga när man har kort hår är att det är så lätt att fixa med det själv, det spelar liksom ingen roll om det inte blir helt jämt eller så. 

Men nu efter en lång och jobbig graviditet där jag har skitit totalt i mitt hår, så kände jag att jag behöver inspiration. Jag hade ingen aning om vad jag ville ha för frisyr denna gång bara att det skulle va någorlunda kort och lättskött. Så hon fick fria händer, och reslutatet blev så här bra;

Hmm jag inser ju nu att min varning i det förra inlägget kom EFTER bilden. Då skadan redan var skedd liksom. Jag bloggade från mobilen, alltså som ett vanligt mms och då kan man inte bestämma hur det ska se ut. My mistake! Jag hoppas att det inte blev alltför stora trauman för er.

Jag är så otroligt genomtrött, hela tiden. Jag fattar inte vad jag har gjort? Det är som att jag går i nån dvala jämt, tänker inte klart och gör saker i fel ordning. Jag hatar det. Jag får ta och börja knapra nån vitaminpiller eller nåt, nån som har något förslag på nåt som fungerar?

Vi har börjat, eller Pat snarare, fixat iordning köket nu äntligen. Vi har varken haft pengar eller tid innan, och så har vi inte riktigt varit överens om hur vi ska ha det. Men nu så! Eller ja, vi har fortfarande inte pengar till att göra om allting på en gång så det kommer att få ta sin lilla tid men det är okej. Man lever ju inte direkt fett när man går på mammapenning! 
Hur som haver, så dörren in till Elora och Rileys rum var ju i köket och den är nu igenbommad och en ny dörr är öppnad mot vardagsrummet istället. Mycket bättre. Så igår tog vi en sväng till IKEA för att kolla köksluckor och vi bestämde oss för vita luckor istället för dessa gräsliga orange/naturfärgade som är nu. Hua vad de är gräsliga. 
Så ska vi ha spisen i hörnan istället med induktionshäll, och ugnen kommer bli inbyggd tillsammans med micron nånstans i midjehöjd. 
Det kommer bli kalasbra detta! 
Jag tror jag ska försöka mig på att rita upp hur det ser ut nu och hur vi planerar det. 

Imorrn ska jag, pappa och Corey ut på sjön och fiska. Vi ska ta med oss matsäck och bara ha det bra. Så nu ska jag gå och lägga mig så att det blir morgon snart! 

Vi har precis kommit hem från en mysig picknick med alla dagmammor, barn och deras föräldrar. Det var tänkt att vi skulle grilla först men eftersom det är eldningsförbud nu så fick det bli en picknick istället. Och det funkade ju minst lika bra! Supermysigt var det och alla ungar var på sina bästa humör. Fifi gick omkring och tiggde jordgubbar, sen satte hon sig i sin älskade Bellas knä för att äta dem. :-) 
Och Corey la i en extra växel och smilade in sig hos sin framtida dagmamma (samma som Fifi). Adde kommer också att gå där sen, fatta hur bra det kommer vara då?! Bägge deras två barn Nikki och Adde, och våra två Fiona och Corey - kommer att gå tillsammans! Det kan ju faktiskt inte bli bättre.

När jag skulle klä på Corey idag så slog det mig att alla kläder är typ... randiga? Varför det? Och när jag funderar närmre på det så är det ju inte för att jag eller Pat skulle ha nån slags hemlig desire för randiga outfits, utan för att butikerna helt enkelt svämmar över med just randiga kläder. 
Ja, om man inte styr kosan mot de rosa blommiga kläderna förstås.

Och så är det, blommor, rosa, glitter och puttinutt för tjejer och randigt till killarna. Vill de få min son att se ut som en fängelsefånge? Ja, i Kalle Anka tidningarna så har alla bovar randiga kläder i alla fall, jag vet inte vad de har i verkligheten.
Nu handlar vi visserligen så gott som alla barnkläder i second hand butiker. Det är bara fördelar med att handla på second hand tycker jag, speciellt barnkläder; 20-30:- per plagg (istället för 150-300:-), man hittar kläder som ingen annan har och det är miljövänligt. En del plagg har dessutom fortfarande butiks-prislappen kvar och är alltså helt oanvända. Inte för att det spelar så stor roll för småbarnskläder hinner ju liksom aldrig bli utslitna ändå. 

Men för att styra tillbaka till det här med ränder då... Om man ska göra kläder som inte är rosa och blommiga, måste man då göra de randiga? Var det det enda de kom på? Fyrkanter finns inte? Cirklar är tjejigt eller? 
Jag klär gärna Fifi i så kallade pojkkläder, alltså lite tuffare kläder i mörka färger. Ibland lite punkigt och ibland väldigt rosa och glittrigt. Det beror alldeles på vad vi känner för för dagen. 
Men jag har svårt att tänka mig att vi nånsin kommer att klä Corey i glittrigt rosa, och speciellt inte klänningar. Eller ja, om han hemskt gärna vill ha en klänning när han blir äldre så kommer han att få det men det är ingenting vi kommer att klä honom i sålänge han inte kan uttrycka sig. Pat är ännu "värre" än mig, han vill inte ens att Corey ska använda Fionas gamla rosa bebisnappar, hahaha... 
Men Fifi får gärna ha "killkläder". Är inte det lite dubbelmoral av oss?

Alla ni som känner mig väl vet att jag har lite av en fobi för fötter. Eller ja, jag vet inte vart gränsen går då man börjar kalla det för en fobi direkt, men jag hatar fötter i alla fall. Hatar dom. Fötter är vidriga. 
Nä inte mina barns fötter, de är söta... Och det är en ny känsla för mig, att det finns faktiskt två par fötter på denna jord som jag kan pussa på. 
Som jag vill pussa på, för de är helt ljuvliga!
Andra småbarns är okej de med, men när de börjar komma uppåt ett, tvåårsåldern så är de inte riktigt lika okej längre. Och jag vet att det inte är riktigt okej att säga så om barns fötter, men det är så jag tycker, och sen går jag ju heller inte och basunerar ut det till alla. 

Det var skitjobbigt när jag var gravid och inte kunde klippa mina egna tånaglar, för jag var tvungen att be Pat om hjälp om jag inte ville att de skulle utvecklas till värsta klorna. Nu har ju inte han problem med fötter alls så det störde inte honom ett dugg, men jag kände mig skittaskig ändå. Och så visste jag ju också att jag skulle aldrig nånsin hjälpa honom med hans tånaglar - no way!

Nånstans så har jag läst om nån slags inpackning för fötterna som ska få de babylena igen, och häromdan när vi var i Nacka forum så kom jag på det när vi gick förbi hälsokostaffären. 
Baby Foot heter det och kostar 279:- och sägs liksom torka ut huden så att om en vecka så ska mina fötter ömsa skinn. Skit nasty jag vet, men vad gör man inte för att få babylena fötter?! 




Så så här satt jag igår kväll, med fötterna fint paketerade i några plast-tossor medan jag väntade på att mirakelgelén verkade... Man skulle sitta sådär i två timmar och sen skölja bort det. Sen händer det ingenting förrän om ca 5-7 dagar då skinnet bara ska börja lossna. (!?) Jag är trots allt lite tveksam. Det känns liksom lite för bra för att vara sant, men vi får se om en vecka hur resultatet blev, jag återkommer om det!




Corey växer och utvecklas så det knakar! Eller ja, han är fortfarande en riktig liten spinkis om man jämför med hur hans syster var i samma ålder, men Corey brås ju på sin pappa som är lång och slank. Men han utvecklas i rasande takt i varje fall och nu för en vecka sen ungefär så upptäckte han sina egna händer för första gången. Hahaha det såg så roligt ut... Snutten blev superförvånad och såg nästan lite rädd ut och ögonen åkte liksom ihop, som om man tittar på sin näsa. 
Han blir mer och mer vaken för varje dag som går och han är en sån himla glad liten skit! Bränner av världens leende så fort man kollar på honom och börjat jollra har han också gjort. Speciellt om man pratar med en tyst röst, då "pratar" han mer än gärna tillbaka. 
Och så greppar han efter leksakerna som hänger framför honom i "babygymet". Min duktiga lilla kille!

En smått fantastisk sak har hänt... Jag sitter själv här hemma. Alldeles själv medan barnen sover i sina sängar, och...
Här kommer det fantastiska; Pat har tagit bilen och åkt och handlat! Fattar du? Snubben har fixat körkortet! Det är inte längre jag som tvunget måste åka iväg så fort det är nånting och den känslan är väldigt ny.
Och underbar. 

Det var nyss när jag kom på att jag och barnen ska över och grilla hos Bella imorgon som jag kom på att jag ju glömt att köpa nånting att grilla. Jag hade tänkt göra det tidigare idag men glömde bort det, och att åka och handla imorgon med Fifi och Corey gör jag bara inte. Glöm det. Ah-ah, never. Jag har gjort det en gång och det var fanimig en näradöden-upplevelse.
Så jag stod här i vardagsrummet och såg miserabel ut när jag insåg att frysen är tom på grillkorv och det enda alternativet är att åka och kolla om Shell macken en mil härifrån har korv, när Pat lös upp som en sol och ba, "jag kan åka och köpa om du vill!" Sagt och gjort, nu är han iväg med bilen. 

Jag tror jag har tjatat på honom i drygt tre år att han måste ta det där jäkla körkortet nångång och det blev ju speciellt viktigt när vi flyttade ut hit för snart två år sen. Men nädå, han är envis som en åsna. 
Och jag tror att det där "talesättet" att irländare gillar att plågas, att lida lite, är sant. För karln går ju två km till bussen varje morgon - och sen två km hem igen, i ur och skur. Det var mindre kul i vintras kan jag tänka... Plus allt han går på jobbet osv, det blir många mil i månaden. 
Så tillsluuuuut efter lite mildare hot från min sida så anmälde han sig till en intensivkurs inne i stan och ungefär två veckor senare så fixade han det. Wooo hooo! Det är min braiga karl det. Han kan bara han vill! 

Så nu har vi kollat igenom lite gotlandsresor till i sommar som vi sa att vi skulle ifall han fixade kortet. Det vore ju för härligt, det var många år sen jag var där och Pat har aldrig varit där.