Alla ni som känner mig väl vet att jag har lite av en fobi för fötter. Eller ja, jag vet inte vart gränsen går då man börjar kalla det för en fobi direkt, men jag hatar fötter i alla fall. Hatar dom. Fötter är vidriga. 
Nä inte mina barns fötter, de är söta... Och det är en ny känsla för mig, att det finns faktiskt två par fötter på denna jord som jag kan pussa på. 
Som jag vill pussa på, för de är helt ljuvliga!
Andra småbarns är okej de med, men när de börjar komma uppåt ett, tvåårsåldern så är de inte riktigt lika okej längre. Och jag vet att det inte är riktigt okej att säga så om barns fötter, men det är så jag tycker, och sen går jag ju heller inte och basunerar ut det till alla. 

Det var skitjobbigt när jag var gravid och inte kunde klippa mina egna tånaglar, för jag var tvungen att be Pat om hjälp om jag inte ville att de skulle utvecklas till värsta klorna. Nu har ju inte han problem med fötter alls så det störde inte honom ett dugg, men jag kände mig skittaskig ändå. Och så visste jag ju också att jag skulle aldrig nånsin hjälpa honom med hans tånaglar - no way!

Nånstans så har jag läst om nån slags inpackning för fötterna som ska få de babylena igen, och häromdan när vi var i Nacka forum så kom jag på det när vi gick förbi hälsokostaffären. 
Baby Foot heter det och kostar 279:- och sägs liksom torka ut huden så att om en vecka så ska mina fötter ömsa skinn. Skit nasty jag vet, men vad gör man inte för att få babylena fötter?! 




Så så här satt jag igår kväll, med fötterna fint paketerade i några plast-tossor medan jag väntade på att mirakelgelén verkade... Man skulle sitta sådär i två timmar och sen skölja bort det. Sen händer det ingenting förrän om ca 5-7 dagar då skinnet bara ska börja lossna. (!?) Jag är trots allt lite tveksam. Det känns liksom lite för bra för att vara sant, men vi får se om en vecka hur resultatet blev, jag återkommer om det!




Corey växer och utvecklas så det knakar! Eller ja, han är fortfarande en riktig liten spinkis om man jämför med hur hans syster var i samma ålder, men Corey brås ju på sin pappa som är lång och slank. Men han utvecklas i rasande takt i varje fall och nu för en vecka sen ungefär så upptäckte han sina egna händer för första gången. Hahaha det såg så roligt ut... Snutten blev superförvånad och såg nästan lite rädd ut och ögonen åkte liksom ihop, som om man tittar på sin näsa. 
Han blir mer och mer vaken för varje dag som går och han är en sån himla glad liten skit! Bränner av världens leende så fort man kollar på honom och börjat jollra har han också gjort. Speciellt om man pratar med en tyst röst, då "pratar" han mer än gärna tillbaka. 
Och så greppar han efter leksakerna som hänger framför honom i "babygymet". Min duktiga lilla kille!