En smått fantastisk sak har hänt... Jag sitter själv här hemma. Alldeles själv medan barnen sover i sina sängar, och...
Här kommer det fantastiska; Pat har tagit bilen och åkt och handlat! Fattar du? Snubben har fixat körkortet! Det är inte längre jag som tvunget måste åka iväg så fort det är nånting och den känslan är väldigt ny.
Och underbar. 

Det var nyss när jag kom på att jag och barnen ska över och grilla hos Bella imorgon som jag kom på att jag ju glömt att köpa nånting att grilla. Jag hade tänkt göra det tidigare idag men glömde bort det, och att åka och handla imorgon med Fifi och Corey gör jag bara inte. Glöm det. Ah-ah, never. Jag har gjort det en gång och det var fanimig en näradöden-upplevelse.
Så jag stod här i vardagsrummet och såg miserabel ut när jag insåg att frysen är tom på grillkorv och det enda alternativet är att åka och kolla om Shell macken en mil härifrån har korv, när Pat lös upp som en sol och ba, "jag kan åka och köpa om du vill!" Sagt och gjort, nu är han iväg med bilen. 

Jag tror jag har tjatat på honom i drygt tre år att han måste ta det där jäkla körkortet nångång och det blev ju speciellt viktigt när vi flyttade ut hit för snart två år sen. Men nädå, han är envis som en åsna. 
Och jag tror att det där "talesättet" att irländare gillar att plågas, att lida lite, är sant. För karln går ju två km till bussen varje morgon - och sen två km hem igen, i ur och skur. Det var mindre kul i vintras kan jag tänka... Plus allt han går på jobbet osv, det blir många mil i månaden. 
Så tillsluuuuut efter lite mildare hot från min sida så anmälde han sig till en intensivkurs inne i stan och ungefär två veckor senare så fixade han det. Wooo hooo! Det är min braiga karl det. Han kan bara han vill! 

Så nu har vi kollat igenom lite gotlandsresor till i sommar som vi sa att vi skulle ifall han fixade kortet. Det vore ju för härligt, det var många år sen jag var där och Pat har aldrig varit där.