Jag har världens finaste barn.

Jo, så är det faktiskt. Det finns inga barn i världen som är så fina som mina! 
Fifi har utvecklats till en skön liten tjej som inte tar någon skit. Tar du något som är hennes och som hon hade först så låter hon dig veta att det skulle du inte gjort. Hon gör ingenting som hon inte vill och det ser jag enbart som positivt. Visst kan det bli en del trixande på mornarna när man ska iväg och har en tid att passa men som tur är så går det fort över. Hon är explosiv, blir superarg över nånting som hon tycker är orättvist och lika fort som det kom så är det borta igen och hon är sitt glada lilla jag. Men det bästa med det är att man aldrig nånsin behöver undra över vad det är hon vill egentligen, det syns på lång väg. 

Hon hörs och tar plats och hon är glad mot alla. Det händer ofta när man är i affären tex att människor som vi möter utbrister "nämen det var en härlig/glad liten tjej ni har där!" 
Jag minns en gång vi var i omklädningsrummet på badhuset och Fifi sprang omkring och sa hej till alla. Jag var helt slut av att försöka hålla koll på henne, det var inte läge att vara pryd där inte, jag fick snällt kuta omkring därinne med tuttarna i vädret med bara en strumpa på och trosorna lite på sniskan. 
Så hade hon stannat och "pratat" med en tant som satt ner på en bänk. När jag kom fram så vänder sig tanten till mig och säger; "Tänk, den här lilla damen har räddat min dag. Jag kom hit för att livet är så tråkigt just nu och för att rensa tankarna lite. Så möter man en sån här glad liten själ - som lyckas vända allting på den här korta stunden. Hon gjorde mig så himla glad! Tack!"
Det kändes plötsligt inte lika jobbigt att jaga runt på henne. 

Hon har en helt underbar humor! Hon brukar göra "Fifi-face" som vi kallar det, se snopen ut med öppen mun, och sen ett brett glin, om och om igen för att sen avsluta med att "titta över glasögonen". Hon älskar att få andra skratta eller så är det uppmärksamheten hon älskar. Eller lite av bägge skulle jag tro. 
En gång råkade jag prutta vid matbordet och utbrister"Oj! Förlåt!" Pat tittar på mig och säger sakta "Niiiiiiceee..." Då ser jag hur Fifi liksom tittar på mig med ett höjt ögonbryn och utan att vrida upp huvudet, så säger hon med sakta "Naaaaaaajss..." Hahaha!
Såna där grejer händer ofta och hennes timing är oslagbar!




Här är en film från när vi hade ätit blåbärspaj och hon smetat in blåbären i ansiktet. Vi gick till badrummet för att tvätta av henne, och när jag skulle ta kort så såg hon sig själv i min mobilkamera via spegeln och började då göra sina miner!


Vi har aldrig haft några jobbiga perioder med henne alls egentligen, hon skrek aldrig som bebis. Jag tror vi har haft sammanlagt tre vakna nätter med henne, och då har det handlat om några timmar varje gång, inte ens en hel natt. Det gick lätt att få henne in i rutiner, hon äter precis allting och har alltid gjort det. Det gick relativt smidigt att få henne att sova i en vanlig säng i eget rum, jag tror vi höll på i två veckor som max. 

Fifi bara älskar sin nya lilla lillebror och vill inte gå och lägga sig om hon inte pussat honom god natt först, och det första hon säger på morgonen när hon vaknar är "Kååjjiiiii!" (hennes sätt att säga Corey). Hon är jättesnäll mot honom och vill pussas mest hela tiden. Eller så kan hon bara sitta och titta på honom en lång stund och sen titta upp på mig med liksom förälskade ögon och säga "Kåååjjiiiii....".
Så fort han är ledsen så skyndar hon dit för att ge honom nappen. 



Men han är sällan ledsen. Han är en glad och nöjd liten bebis som gillar att titta på sin storasyster när hon gör sitt bästa för att underhålla honom. Han skriker inte heller om nätterna och har redan kommit in i en rutin där han bara vaknar en gång per natt, och då för att liksom slö amma lite. Och alla dessa gånger vi får åka till sjukhuset för att kolla hans hjärta så är han alltid lugn och nyfiken. Ligger där och tittar på läkaren och ler mot mig. Jag tror han kommer att bli en lika härlig unge som hans syster är och jag är så himla lycklig och förundrad över att få ha och fostra två såna personligheter!

Och det skönaste av allt! Det är nästan så att jag inte vågar visa den här bilden... Kolla i bakgrunden...



Vi måste ju göra nånting rätt! Eller så är det så att Pats och mina gener passar sådär sjukt bra ihop. 


Och eftersom det här är min blogg så får jag skriva hur och om vad jag vill.
Ba såru vet.