Ikväll har det varit en sån där bra och härlig kväll.

Vi har haft tre av mina fyra syskonbarn här på middag och fika, och den äldste av dem tre har jag ju skrivit om tidigare när jag träffade honom för första gången på massor med år, när vi var och handlade på Willys. De två yngsta träffar jag regelbundet via Måns och Bella, men de andra två av min syrras barn har jag inte haft någon kontakt med alls under många år.

Men så när Fifi fyllde två i augusti så kom jag på att det skulle vara roligt om de två också ville komma och fira med oss. Fifis (och Coreys) kusiner, och jag är ju faktiskt deras moster. Jag trodde ärligt talat inte riktigt att de skulle vilja komma, jag menar - vi har inte setts på massor med år, deras kusin fyller två år och de själva är 20 och 17. Vad har de gemensamt med henne? Eller med mig?
Men det ville dom! Och det var skithärligt, jag blev riktigt riktigt glad.

Ja, han som är näst äldst kunde tyvärr inte komma den dagen, men istället kom han nu ikväll. Och så de andra två spelevinkrarna förstås, haha. Det var en lite spänd stämning i början, lite blyg sådär och samtidigt förväntansfull. Från allas håll, jag visste inte riktigt vad jag skulle säga. Och eftersom jag ju är den vuxna i sammanhanget så hänger det lite på mig att det ska bli bra kände jag. Vilket är helt okej. Och det är också helt okej att vara lite blyg sådär tycker jag, så det släppte rätt så fort. Vi satt där och pratade på, åt god middag och hade det riktigt kul!

När jag sen körde honom till bussen en mil bort (där bussarna går oftare än här ute på landet) och skjutsat hem de andra två till Måns så satt jag där i bilen själv och körde i mörkret... Tänkte på hur kvällen varit och fick en sån skön känsla. Det kändes bra.
Men samtidigt lite sorgligt också, eller vemodigt för jag tycker att det är så himla synd det som är mellan oss och syrran. Jag tycker synd om henne som missar allting. Som missar chansen att lära känna mina barn, att lära känna mitt liv. Som missar sin chans att få vara en moster.
Och jag är så himla glad och tacksam över att jag försöker greppa min chans nu att få vara moster, till alla fyra grabbar.
För jag må tycka som jag vill om henne, men hon har ena riktigt fina söner i alla fall, de ska hon vara stolt över.