Idag kunde vi då äntligen börja med sovrummet. Just nu sover vi alla fyra i samma sovrum och det är trångt och ruggigt varmt. Plus att ungarna väcker varandra med deras suckanden, grymtanden och snarkningar. Och Corey vaknar ju fortfarande kanske två gånger under kvällen/natten för en flaska välling.
Trots det så funkar det rätt så bra, jag hade väntat mig större påfrestningar faktiskt.

Men jag saknar vårat sovrum. Jag saknar vårat vuxensovrum, för i drygt två år har vi ju nu smugit in eftersom det alltid varit nån unge som somnat därinne före en själv, och så gott som alltid så har vi en nattlampa tänd. Man hittar alltid en napp eller tre i sängen och de där förbannade, men jävligt bra-att-ha spytrasorna från IKEA ligger ju som ett andra lakan utspridda lite överallt.

Lägg då till att våran säng står upptryckt in i hörnet så att vi skulle få plats med både en vagga och frökens säng därinne så borde ni förstå varför jag längtar så.

Jag vill bara ha ett snyggt, städat sovrum med nybäddad säng. Det känns inte som för mycket begärt tycker jag.

Sen vi bestämde att vi skulle byta rum med Fifi (för att Corey också ska få plats så småningom) så går jag som på nålar här hemma, jag vill sätta igång och måla nu nu NU! Så att vi kan flytta in nångång. Dessutom har jag en sån jäkla rolig idé till Fifi och Coreys rum som jag blir som barn på nytt när jag tänker på det.
Men det får vänta ett tag till, först ska vårat sovrum bli klart.

När jag skulle gå och handla alla penslar och färg som behövs så slog det mig att jag många gånger fått tillfälle att vara glad över att vara en målares dotter. Jag vet ju precis vad som behövs! Och jag vet vilken typ av pensel jag föredrar att spara med (när man målar runt lister, i hörn och längs taket etc.), jag vet att en sån där tejp med "inbyggd" skyddsplast är skitsmidig att ha, var och när det är bättre att använda den blå maskeringstejpen osv. Massa grejer som man kanske inte vet om man inte varit med nån målare som jobbar. Några somrar när jag var yngre och inte hade lyckats fixat sommarjobb, så fick jag hänga med pappa ut och måla istället. De vägrade låta mig bara gå hemma och dra i tio veckor.

Därför blir det även så att det blir jag som målar här hemma. Och det är helt okej! Jag gillar att måla.
Det som är tråkigt bara är att eftersom vi ju har två små barn här hemma som behöver ses efter så får man snällt finna sig i att stå där inne själv och fnula, ingen att snacka med. Sånt är skittrist. Jag har oftast skitsvårt att vara själv, ibland har jag behov av det och då drar jag mig undan och bara andas liksom. Men oftast så avskyr jag att va själv, det finns ju inget tråkigare.

Dessutom så startade jag med att fixa taket med latexfog. Det var meningen att jag bara skulle sätta i alla hålen och eventuella sprickor (vårat tak är såna där brädor med tydliga mellanrum), men efter ett tag så ser vi att det bästa vore fog längs med hela jäkla brädan.
Så så fick det bli. Phu!
När det var klart och torkat så var det dags att måla taket och det är precis så tungt som det låter, axlarna riktigt värker efter att ha gått och stirrat uppåt i nån timma, och dra rollern fram och tillbaka, fram och tillbaka...

Det här är en före-bild. Inget annat är gjort förutom att vi tagit ner taklisterna (ska köpa nya, profilerade) och lagt skyddspapp på golvet.



Nu ikväll efter att ungarna somnat så gick vi in i rummet bägge två och satte igång med att spackla igen alla hål och annat. Då ser jag att lite tapet sitter jättelöst... Och som sagt, jag är ju en målares dotter och kan såklart inte hålla mina fingrar från sånt - ska det bli bra så måste man göra grunden bra. Så jag började såklart att riva i det där, och det blev såklart större och större.

Pat står skeptiskt och ser på och ba "nu måste vi ju spackla hela väggen... va fan, kan vi inte bara komma överens om att när vi ser sånt där så säger vi, oj en lös tapet! här måste vi nog LIMMA lite! och inte riva. Okej Jenny?" Haha... Jag höll med.

Fortsättning följer!