Jag bara älskar programmet Svenska Hollywoodfruar. Jag fullkomligt avgudar Maria Montazami, hon är så grymt skön. Jag sitter och garvar högt här hemma så att tårarna rinner varje gång det programet går på tv. Sen om det är efter manus har jag ju ingen aning om men jag hoppas att det inte är det.

Vid det senaste avsnittet så vart mina ögon fuktiga av en helt annan anledning. Så därför hoppas jag att klippet när Isabel Adrian tar hål i öronen på sin 1-åriga dotter är påhittat, att efter det att kamerorna släcks så liksom Hej och hå! Bra spelat där Monday-Lily, nu tar vi bort det där klistermärket du fick på örsnibben och torkar bort låtsastårarna.
Men så är det inte. Och inte nog med det, hon går ut ur rummet, håller för öronen och låter nannyn göra det som borde vara en självklarhet för alla föräldrar - att trösta och lugna sitt barn.
Hur tänker man då?

Isabel själv försvarar det med att det är tradition i hennes familj (sen fortsätter denna människa med "Förresten, är alla som omskär sina nyfödda pojkar också barnplågare?" som en fråga. Ungefär som att det skulle vara  självklart att omskärelse är ok. Eh... Vad tycker du själv Isabel? Skulle du vilja få någonting bortskuret från ditt underliv av någon annan anledning än medicinsk? Och som dessutom oftast görs utan bedövningsmedel eftersom "bebisar ändå inte kommer komma ihåg nånting av det". Nä, jag trodde väl inte det nej.) ungefär som att det skulle göra saken mer okej.
Det är faktiskt ganska så pinsamt... Så om man växer upp i en familj full med män som vid varje jul ger sina barn en sån jävla känga att de åker in i väggen, så är det okej att man själv ger sin unge en avhyvling lite då och då. Jag menar, det är ju faktiskt en tradition, och det som inte dödar det härdar.

Jag kan för mitt liv inte förstå varför man vill göra hål i sitt barns öron. Det är inte vi vuxna som ska vilja det, det ska vara barnen i så fall. Om allt står rätt till där uppe i hjärnkontoret dvs. Barn som är så otroligt vackra som de är i sin naturlighet, sin avsaknad av en massa jobbiga uppfattningar om hur man "bör" vara, och sitt totala accepterande för det man är. Som inte ännu är färgad av hur samhället pressar ner oss i mallar om hur man ska se ut. Det är så befriande med barn!
Så varför vill man ta bort det från sin egna guldklimp?

Jag tycker det är så fruktansvärt att göra hål i öronen på barn. Jag vågar tom gå så långt som att påstå att det är en form av barnmisshandel. 
Jomen tänk nu, man gör nånting medvetet mot barnet så att han/hon får ont. Så att barnet är rädd. Att den skriker, ålar sig, vill komma bort därifrån. Sen gör man det en gång till (oftast) och barnet blir om möjligt ännu mer skräckslaget. Och till vilken anledning? Jo, för att hon/han ska se söt ut. Men det är ju vad du tycker, vad tycker ungen då? Nähä, hon är för liten för att ha nån uppfattning om sånt. Och kom inte här och säg att en unge på fem bast vet vad som är sött eller inte, det har han/hon fått lära sig. Den har inte tillräckligt med livserfarenhet för att ha kunnat bilda sig en sån uppfattning ännu.

I vilken annan situation låter man ungen genomlida samma sak?
När de får vaccinsprutan? Nä för det gör man för ungens bästa, för dennes hälsa. En jäkla skillnad alltså. 

Så, i vilken annan situation låter man då ungen gå igenom samma sak?  
Ja jag kan då inte komma på någon annan situation än just vid misshandel. Hojta gärna till om du kommer på nån annan situation.

Jag och Pat är överens om att våra barn inte kommer att få pierca sig i varken öron eller nån annanstans förrän de är i tidigast högstadieåldern. När de verkligen kan förstå att det här kommer att göra ont och det kommer att göra förjävla skitont om de inte tar hand om hålen så att de blir infekterade.
Det ska dessutom i så fall göras på en seriös piercingstudio (med sån där klämma och nål, allt för att göra såret så skonsamt som möjligt) och de ska få spara ihop till halva kostnaden själva. De ska verkligen verkligen vilja göra hål för att få göra det, veta vad det är de ger sig in på.

Jag själv fick inte göra hål i öronen förrän jag blivit myndig. Jag hatade det då, tyckte att mina föräldrar var fruktansvärt orättvisa som bara totalvägra att ge med sig ens en tum. Det var ett blankt nej. De lyssnade på mina önskningar, hörde mig när jag klagade - men vek sig inte en tum. Örhängen fick vänta tills 18-års dagen.
Till saken hör att både min mamma och min syster har/hade nickelallergi och mina föräldrar ville skona mig från det. Jag förstod det itne då, eller snarare jag ville inte förstå det.
Idag tycker jag att det var helrätt. Jag tog inte mina hål i öronen förrän jag var 22 år och av nån anledning så är jag faktiskt glad över att jag väntade så länge. Jag visste då vad det var jag gav mig in på och att jag riskerade att få en allergi på köpet, precis som min mamma och syster.

Men viktigast av allt - jag gjorde det valet själv. Helt själv.



(Sen att puckot till morsa inte ens är där för sin unge när denne är livrädd, står upp för det val hon som mamma gör för sitt barn, gör mig bara så jävla mörkrädd. Jag kan inte ens kommentera det, jag blir bara äcklad.)