Här kommer filmerna som jag lovat. Den första är det rätt så gôtt att kolla på, för där säger jag verkligen "kommer den inte hamna på gästhuset?" och de två ba "nääää".
"Är ni säkra på det?"
"jaaaa.."

Skönt att ha det på film... ;) 

Helvete. Helvete...

Träd-aset föll ju rätt över gästhuset. Film kommer senare, jag har spelat in eländet.
Skadan vart inte så illa som det såg ut att bli, men en gren har borrat sig igenom taket och det räcker för att det ska bli lite dyrt det här. I alla fall för våran ekonomi som går på halvfart iom en föräldrapenning inkomst. Plus att hela vedbon vart mos. Det gör iofs inte så mycket, den skulle ändå göras om, men ändå... 

Helvete.

Har precis satt på den femte tvättmaskinen för idag, två kvar innan jag är helt klar. Ni vet såna där grejer som inte tvättas så ofta, som läggs längst ner i högen för ett senare tillfälle. Nu var ett sån tillfälle, nu jävlar ska tvättstugegolvet bli fritt från tvätt. Det jobbigaste är ju helt klart att vika skiten efteråt. Usch, fy fan. 

Karln min fäller några träd på tomten tillsammans med min pappa, och det går riktigt bra. Hittills iaf, de har ett stort as till träd kvar, en stor tall. 

Jag verkar glömma bort att jag är gravid, det gjorde jag med Fifi med. Igår på jobbet så skulle vi flytta ut hela möbelutställningen till utsidan eftersom att inredningen till julen kom och den måste plockas in. Och såklart så tog jag i alldeles för mycket, bar alldeles för tunga grejer. Tänkte mig inte för och bar sålänge som det kändes okej. Ända tills vi skulle ha fikapaus och jag kände hur det högg till i sidorna på magen, jag svettades och kallsvettades om vartannat och kände mig nästan som lite yr. 
Det onda gick inte över så jag åkte hem vid 16 tiden, tänkte att det är fan inte värt att få missfall bara för att de inte kan sätta starka karlar på att bära möbler istället för mig och min kollega, som förövrigt är en kvinna på 53 som har värk i händerna och inte har all sin styrka kvar i händerna. Vi var en fin duo igår, verkligen. 

Jag åkte hem och sov. Sov som om jag inte sovit på ett år och det verkade hjälpa för idag mår jag bra igen. Hädanefter ska jag försöka komma ihåg att jag är gravid, men det är fan inte lätt när det är grejer jag normalt kan lyfta utan problem. 

Ikväll är vi bortbjudna på middag hos Måns o Bella! Det ska bli kul. Det var alldeles för länge sen vi gjorde nåt sånt, så det ser jag fram emot. 

Nu ska jag ut och filma Pat o pappa när de fäller trädet!

Nu vet jag ju varför jag är så förbannat trött hela tiden.
Och är grymt hungrig ungefär var tredje timma.

Idag var det meningen att vi skulle hugga ner några träd här hemma så att vi har ved inför vintern. Det är på tok för sent egentligen, men vafan gör man. Vi har inte haft tillgång till en motorsåg förrän nu, pappas har varit trasig länge så han har fått plocka ner den i molekyler och gjort rent och bytt delar. Men nu så äntligen har han fått igång den, och igår var vi och hjälpte pappa såga ner några på deras tomt. 

Hahaha det var lite roligt egentligen, det här måste jag berätta. Jag står i köket tillsammans med Fifi för att göra iordning kaffe och mackor till oss medan pappa och Pat är ute och klättrar i träd för att fästa repet, och sågar. De måste passa på medan det är uppehåll i regnet, annars blir ju motorsågen dålig. 
Så när jag står där och pratar med Fifi och måttar i vattnet i kaffebryggaren så får jag en känsla att jag har bråttom ut, jag missar ju när de fäller trädet (jag tycker sånt är så läckert, men inser att det är bättre att jag tar hand om ungen medan de sågar)! Så jag tar upp Fifi snabbt som tusan och nästan halvspringer ut på altanen för att hinna se när trädet susar förbi på dess väg ner mot marken. 

Jag hör hur motorsågen arbetar, jag ser repet som är spänt... Jag hör ett brak... Och trädhelvetet faller åt precis motsatt håll! :-O Hör hur någon av de slipper ut ett läte av ansträngning, som att han inte orkar hålla emot med repet (såklart) samtidigt som trädet bara susar förbi och slickar husväggen. Grenarna tar i taket och hela trädet åker ner med en jätteduns! 
Med tanke på hur trädet föll så ser jag ju att om jag hade stått kvar i köket så hade jag haft bajs i byxan vid det här laget, för det landade precis utanför köksfönstret. En av grenarna faktiskt nuddade rutan, fast otroligt nog utan att ha sönder nåt. Och grenarna dunsade ju i taket i köket. 
Fifi, hon var bara stum av förundran och sen klappade hon glatt händerna. Haha, sötnosen...
Senare berättade de att de hade sett att den skulle falla åt fel håll (trädet hade växt lutande) och alltså planerade för det, vilket ju var tur. Men det visste ju inte jag när jag rusade ut på altanen! Sen föll den visserligen liiite för långt åt hushållet än vad de hade tänkt sig...

Hursomhelst, så igår då så jobbade pappa alldeles för hårt och snabbt med att ta reda på skiten så att vi skulle kunna ha motorsågen efteråt, men med resultat att han har världens träningsvärk överallt och kommer knappt ur sängen. Så vi får vänta med våra träd ett tag till, men jag antar att det kvittar egentligen. Har man väntat fem månader för mycket så kan man nog vänta i några dar till.

Så idag så åkte jag och Fifi över till Erika, Martin och deras lilla Alexander för att leka lite, och så vart vi bjudna på middag. Pat skulle repa med bandet och vafan ska jag sitta hemma själv för då hela kvällen, så det vart perfekt att åka till dom. Visserligen hade Pat velat följa med han med, men det får bli en annan gång. 
Det är så kul att se henne tillsammans med andra barn, speciellt såna som är runt hennes ålder. Hon blir så himla glad och kryper efter samtidigt som hon utropar "He-eej!" De ger varann saker, och tar tillbaka de lika fort igen. Dock är de för små för att bli riktigt ledsna över det än tror jag, eller så är de bara två jävligt tålmodiga ungar. Det vart inga sura miner iaf över att den ena snodde den andres grejer, man tog och fick liksom. Det var dessutom länge sedan vi träffade Alexander och hans föräldrar så man såg så stora skillnader i hur de är nu jämfört med då. Riktigt skoj, det går så fort och de lär sig så mycket! Dessutom är det alltid lika kul att träffas och få "prata av sig" med de två som ju också är första gångs föräldrar, som precis som vi (eller jag då, för Pat har ju två sen tidigare) undrar och upptäcker saker vi aldrig varit med om förut. 

Imorrn är det jobb... Och jag ska jobba hela helgen med, plus måndagen. Så Pat kommer att få vara ensam hemma med alla barn, Elora och Riley kommer imorgon. 
Jag pratade förresten med den dagmamma som Fifi kommer att gå hos, idag och hon berättade att den nionde så är det fotografering av alla ungar nere på öppna förskolan och de ville att Fiona gärna skulle vara där så att hon också kunde få ett foto att ha över hennes krok i hallen. Fotografering liksom! Min snutt! Hahaha, mitt lilla hjärtegryn ska på fotografering, en riktigt sådan och inte bara en mamma som försöker fånga ett leende. Fan va ballt!

Vi var på Mediamarkt idag i Nacka Forum. Kollade runt på lite av allting egentligen, men mest på datorer och stereo grejer. Fifi fick komma ut ur vagnen ett tag när vi försvann från avdelningen där allting lätt kan ramla ner och slås sönder av nyfikna små barnafingrar, och hon vart så lycklig. 
Allting är ju så himla mycket roligare nu när hon har börjat gå omkring. Hon släpper inte riktigt än, men hon försöker. Hon står själv och så, men när hon ska gå då vill hon gärna hålla i nånting. 

Den här veckan har vi haft familjebesök från Irland, det var Pats pappa Martin och hans fru Bertha som bodde hos oss. Nu sen vi flyttade ut hit till huset så är det så mycket enklare att ta hem folk som kan stanna kvar några nätter eftersom vi ju har gästhuset på andra sidan altanen. Den är på 40 kvm med eget badrum, så det går ingen nöd på de där inne inte. 
Vi har gjort massa saker som att kolla runt på stan, ätit ute, haft kräftskiva med mina föräldrar, gått i affärer och de har gått på museum. Vi har visat de runt, och däremellan har jag jobbat lite också men som tur var så behövde jag inte jobba hela veckan. 

Det här var från tidigare idag när vi stod och gjorde pannkakor till middag. Fifi fick för första gången slicka rent visparna från grädde, behöver jag säga att lyckan var gjord? Hon var som salig resten av kvällen! :-D

Ni vet när man har ett sånt där barndomsminne som bara finns där. Som man egentligen inte tänkt på förrän man märker att man saknar nånting, nånting som man brukade göra som liten. Som man bara älskade. Det kan vara det mest banala sak, men för en själv betyder det massor. 
Så får man uppleva det igen och märker hur bra man mår... Hur mycket man saknat det där. Och man mår så jävla underbart bara för att man får göra det igen.

En sån dag hade jag igår. Vi hade hört att det skulle bli bra väder och jag var ledig ifrån jobbet, och pappa berättade att han precis fått ordning på båtmotorn som har krånglat. Så jag frågade ifall vi inte kunde åka ut med båten, det var ju jättelänge sedan ju. Och varken Pat eller Fifi har varit ute med båt, eller ja Pat har ju åkt båt men inte en sån här personbåt typ, bara kanalbåtar och liknande för 20 pers och uppåt.

Sagt och gjort, vi bestämde att vi skulle ta med lunch och så tog mamma o pappa med sig resten. Vi gjorde en grej som är så supergod att jag ju måste avslöja receptet. Enkel att göra och lika god kall som varm. Perfekt som picnic mat!

Vi var till bvc idag och skulle ge Fiona hennes sista vaccination för ett tag, nästa gång blir väl när hon är fem år tror jag. Vi passade såklart på att väga och mäta henne och nu är hon 75,5 cm lång och väger 11,5 kg. Hennes kurva är jättefin och jämn så allt är jättebra. Hon var hur duktig som helst med vaccin sprutorna också, hon grät förstås en skvätt och kastade arga blickar mot bvc-sköterskan, men det gick över på nolltid. När hon var påklädd igen så hade hon redan gråtit klart och satt och pratade som vanligt med hennes docka. 
Sen åkte vi och handlade lite och hälsade på mormorn på jobbet och tog oss en lunch på Mac Donalds. Ja inte Fifi förstås, hon fick en barnmatsburk för första gången på länge och den slank ner utan nån protest alls. Stuvade grönsaker med köttbullar var tydligen grejen! 

Vi köpte med oss lite fikabröd och åkte över till Adde och Christine för en fika nu ikväll, riktigt trevligt var det! De är avslappnade människor som man lätt kan snacka med utan att det känns tillgjort eller att man måste komma på nåt att prata om bara för att ha nåt att prata om. Ni vet vad jag menar. Såna där man kan komma hem till i mysbrallor för en kopp te i köket. Sånt gillar jag skarpt, det behövs sånt. 

Jag känner mig liksom lite för gammal på nåt sätt för att orka umgås med folk jag inte känner någon connection med. Min tid är mer värdefull än så! Jag har ingen lust att stånga mig blodig bara för att få en relation att fungera, det har jag gjort nog i mitt liv känner jag. Varför ska jag inte omge mig med människor som jag får ut något av? Som jag kan lära mig av, som jag kan vara mig själv med. Jag känner att jag är på nåt sätt skyldig mig själv det, att hitta och vårda relationer som jag mår bra i. Sånt är bra, det är kärlek. :-) 

Ah, jag är ledig en dag till! Så imorrn ska vi olja in bordet Pat snickrade till för nån dag sen och sen är det färdigt för att användas. Så himla fint blev det, Jag har en väldigt duktig karl här hemma!

Jag kom plötsligt på att vi ju har bjudit ganska så många till Fifis ettårskalas, och om alla skulle tacka ja till inbjudan så innebär det att vi inte har sittplatser till alla. Långt ifrån alla... Så jag började kolla runt på bord att köpa, eftersom jag jobbar ju med att sälja utomhusmöbler, men kunde rätt snabbt konstatera att det är inget vi har råd med just nu. 

Vad gör man?

Kan man göra ett bord själv, så att det blir snyggt menar jag?

Vi tog en sväng till Byggole och lät idéerna flöda fritt och idag så åkte Pat och pappa iväg för att köpa brädor och skruv. Så nu står min karl där ute på altan och bygger för fullt, och han älskar det! Det riktigt lyser i ögonen på honom och han avslöjade just att han är skitarg på sig själv som inte fullföljde sin dröm om att bli en snickare. 
Då är det ju tur att vi har hus och en stor tomt så att han kan få slänga med sin hammare lite då och då. :-) 

Åh jag har haft två underbart lediga dagar nu då jag bara tagit det löjligt lugnt och mått bra. Myst med familjen, varit och handlat, fikat hos Måns o Bella och hälsat på mamma o pappa. 
Vet ni, Fifi kryper nu! Hon kryper verkligen, inte bara hasar eller ålar sig fram och det är så mysigt att se henne för hon ser helt överlycklig ut där hon kommer krypandes. Ibland när hon ska ta ett krypsteg så liksom tappar hon balansen och står och vajar på ena knät, haha. Lillskrutt... Tänk att det kan vara svårt för en bebis, att man faktiskt måste lära sig det, hur man kryper. Fascinerande tycker jag, och så himla häftigt att få vara med om. 

Hon har börjat dra sig upp också, ta tag i bordskanten eller stolen och ställer sig upp på vingliga Bambi-ben och tungan halvt utanför som hon gärna har när hon koncentrerar sig sådär alldeles extra. 
Och en tand har tittat fram nu äntligen! Fast det kanske jag skrivit om tidigare? Nu ser man (och känner!) den alldeles klart och tydligt där den sitter alldeles taggig och kritvit. Så nu är hon om möjligt ännu sötare när hon blir arg för något, för då åker ju risgrynet fram... ;-)






Hon har precis alldels nyligen lagt sig till med ett slags tillgjort skratt på nåt sätt, det låter så jäkla kul och jag garvar lika högt varje gång! Så det kan ju va en anledning till att hon fortsätter med det, men det skiter jag i, för det låter verkligen hur skönt som helst. 

Förresten! Efterlysning! Fiona fyller ju ett  år snart om bara drygt två veckor och jag efterlyser bra bull-recept! Det ska vara på bullar utan socker eller sylt (helst utan salt också) men ändå smaka bra. Jag tror att det kan vara för allt smör man har i istället. Jag har ätit såna förut men lyckades aldrig få receptet... Så en efterlysning på det! 

En annan grej som hon börjat med är att säga "no-no!" om det är något hon inte vill, som tex ligga still när man byter blöja osv (hon kommer ju att bli tvåspråkig eftersom Pat bara pratar engelska med henne). Så det händer så himla mycket grejer precis hela tiden, och det går så fort att lära sig dom också. Det känns så tungt att man missar så mycket av det när jag går och jobbar, men jag antar att ju fortare jag vänjer mig vid det desto bättre.

Jag ska dessutom jobba fem dagar i sträck nu vilket jag ärligt talat bävar lite för. 
Sist här nu så jobbade jag i fyra dagar och jag höll fan på att stryka med, dessutom har rean precis börjat nu och då är det alltid som absolut mest att göra, plus att det bara är jag och en till som jobbar. Hur jävla bra planerat är det då, två pers på reastarten? Varav den ena dessutom precis kommit tillbaka från ett års mammaledighet. Superb! Vi kommer att få vara glada om vi hinner springa och skita och lunchen får väl tryckas i på stående fot. Vi jobbar 9 till 19 nämnde jag det? 

Usch jag har varit lite off idag, från det jag fick höra en fruktansvärd nyhet utav några kompisar. Ett par som de känner väldigt väl (jag har träffat de någon gång sådär på kalas och liknande) har råkat ut för en helt fruktansvärd grej. Killen har blivit akut jättesjuk och ligger inne på sjukhus och i princip kämpar för sitt liv. Det kom vad jag förstod helt oväntat, de trodde han var förkyld precis som hon är. Det visade sig vara mycket värre än så... Dessutom får hon inte komma och hälsa på honom eftersom hans imunförsvar är helt sänkt i botten. Kan du tänka dig in i den situationen?
Kanske lite hemskt av mig att säga, men det känns så fel/typiskt/konstigt eller nåt, att det är just de som drabbats. Missförstå mig rätt nu - ingen förtjänar nåt sånt här såklart, men de verkar vara sådär löjligt lyckliga. Du vet ett sånt där par som antagligen varit tillsammans hur länge som helst och som bara passar ihop. Verkar ha ett bra liv med många vänner, sköter sig och är inga strulpellar. Alltid glada och trevliga, otroligt sociala... 

Ja jag vet inte, det känns så sjukt allting. Jag har inte kunnat släppa det sen jag fick höra det. Det får mig att fundera på mitt eget liv, hur skört allting är. Hur mycket jag älskar Pat och det vi har. Hur fort livet kan bara göra en helomvändning - och ingen är skonad. Inte en jävel. 

Men nu ska jag försöka släppa tankarna på det och få lite välbehövlig vila inför arbetsdagen imorgon, en rea-fredag. Det kommer att behövas.

Jag gick och la mig vid ett, halv två igår och var ganska så trött. Tänkte att jag kommer nog somna rätt fort, inte tänka på att Pat inte är hemma, han kommer snaaart. Låg där och vred och vände mig och lyssnade på vinden utanför som tycktes lyfta hela jäkla taket på huset och välta precis allting som vi varit dumma nog att ställa på altanen. Vid två så hör jag hur nyckeln vrids om i låset och Pat som tassar omkring i vardagsrummet. 
Eftersom jag inte sover ännu så går jag ju upp för att höra hur han haft det, så jag går in på toan och möts där av en leende Pat som sitter på toastolen och ser så där lagom i gasen ut. 

Han var glad och lite tipsy och otroligt pratglad, ville berätta varenda liten detalj. Han såg så söt ut att jag inte hade hjärta att avbryta han direkt så jag lät han hållas en ganska bra stund, men tillslut måste jag ju få karln att hajja att jag ska upp och jobba om fem timmar, kom och lägg dig nu! 
Det är konstigt det där, men så fort han la sig bredvid mig i sängen, så fort han var hemma igen så somnade jag på två röda. 


Hon börjar blir så stor min lilla tjej, om bara tre veckor fyller hon ett år. Ett helt år! Hon har inte riktigt börjat krypa ännu men hon ålar och hasar sig fram i en faktiskt ganska imponerande hastighet och har väl gjort det i någon vecka. Ibland blir det ett krypsteg eller två, men så lägger hon sig ner igen på magen.
En grej jag tycker är så häftig är att hon sätter sig upp från liggande utan nåt problem alls. Det ser überlätt ut och hon får en sån där överlägsen min varje gång hon gör det, som för att säga "Äh, men det där var väl inget..." Hehe mammas tjej. ;-)

En natt när vi skulle somna, klockan var väl runt två tiden och vi låg och pratade i sängen. Då hör vi hur hon börjar böka i sin spjälsäng och vi blir tysta som två möss. Så rätt var det är så sätter hon sig upp i sängen och bara sitter där och tittar runt, gäspar lite, tittar lite förstrött på sina fötter. Jag ser att hon inte har någon napp i munnen och tänker att det kanske var därför hon vaknade, så jag sträcker försiktigt in min arm emellan spjälorna för att sakta räcka henne nappen. Hon tittar snopet på min arm, tar nappen och stoppar den i munnen, och sekunden senare sover hon - sittande. Hahahaha... Älskade lilla hjärta! 

Idag berättade Pat att han hade ropat på henne när han var i hallen och hon var i vardagsrummet. Då hade hon svarat med "paa paa" Naw! Det är ju såna här grejer jag hatar att jag missar, jag önskar att det skulle gå lite fortare att vänja sig...