När jag var mammaledig så satt jag ganska ofta och följde en del bloggar som jag fastnade för. Det blir lätt så när bebisen är liten och mest sover igenom dagarna. När ungen blir äldre och kräver lite mer så läser man såklart inte lika mycket, man drar ner på antalet bloggar.
En av de bloggar jag har fortsatt att läsa är min arbetskompis dotter Denises blogg. Hon och jag fick barn ungefär samtidigt och det är kul att läsa om framstegen som görs hemma hos dom. Jag vet att man inte ska jämföra, och bla bla bla, men det skadar väl inte att jämföra på ett bra och sunt sätt? Om inte annat så är det skoj att se att ungar är så härligt olika - redan från start!

Men så i alla fall, hon lottar ut en superfin barnbok som jag blev jätteintresserad av att ha! Kanske inte till Fifi dårå eftersom hon redan passerat ettårs strecket, men till den nya lilla pyret i magen. Man fyller i den på nätet, laddar upp bilder och skriver texter. Anhöriga som vill gå in och titta under årets gång får ett lösenord så kan de med hänga med på vad som händer. Sen när barnets första år har gått och man fyllt i det man vill fylla i så kan man skriva ut den, i hur många exemplar man vill! HUR bra som helst. :D 

Den tävlingen vill jag va med i. :)
Håll tummarna för att det blir jag som vinner!

Ja, kliar dina tänder när du är sjuk? Mina gör det, så fruktansvärt mycket. Speciellt när man varit sjuk några dagar, som nu när jag är inne på min fjärde dag. Då kliar mina framtänder så jag tror jag blir tokig. Sitter där och försöker vicka på tänderna tills det gör ont. Va fan gör de det för? Någon som vet?

Försöker de säga nånting till mig? Egentligen är det väl kanske i tandköttet det kliar skulle jag tro, svårt att känna. Konstigt är det i alla fall.

Så kliar dina? Snälla svara nu ni som läser, jag måste ju få veta om jag är ensam med det här. Det räcker med ett ja eller nej. Du behöver inte ens skriva ditt namn! Fast det vore trevligt. :) 


/Tandklierskan

Jag tänkte att jag ska fan aldrig mer diskutera politik med mina vänner. Det är farligt, man kan få reda på massor med saker man inte hade en aning om. Åsikterna kan gå milslångt isär och man kan inte få in i sin skalle hur denna människa kan tänka som den gör. 

Nu tänker jag att jag ska aldrig sluta prata politik med mina vänner. Aldrig. För att man kan få reda på en massa saker man inte hade en aning om, som att de tex kan klippa banden om man inte tycker likadant. Så att jag vet varför de "gör slut" med mig. 
Jag kanske kommer att bli ytterligare ett par kompisar fattigare då, men så får det vara i så fall. För mig är det viktigt att alla får tycka precis som de tycker. Har du en gång kommit in i mitt hjärta och är min vän, då kommer du att stanna där vilket parti du än röstar på. Faktiskt.

"Jag delar inte dina åsikter men jag är beredd att dö för din rätt att framföra dem" som tydligen är sagt av Voltaire nångång för jättelänge sen, tycker jag är skitbra! Mera sånt! :)

Idag var jag hemma själv i huset sen... Ja, nånsin faktiskt. Eller nja, jag var ju själv den där dagen jag lämnade Fifi hos dagmamman och jag susade hem och slängde mig gråtande på sängen och ringde Pat. Fast den gången räknas inte riktigt, jag märkte det ju knappt, och så somnade jag så fort jag lagt på luren.
Hursomhelst, det var grillkvälls-träff med alla dagmammor, barn och föräldrar och sjuk som jag är så kunde jag ju inte följa med. Inte så kul att stå och hosta och snörvla och känna sig allmänt risig när man ska träffa andra föräldrar för första gången. 
Tydligen så hade de haft det jättekul och det syntes på Fifi när hon kom hem för hon slocknade som ett ljus efter en tio minuter. Då när jag fick höra hur kul det var, vilka de pratat med och vad de sagt osv, så kunde jag inte låta bli att känna ett sting av avundsjuka. Var jag verkligen så sjuk? Hade jag inte orkat följa med ändå? Liiite snor dör man ju inte av... Men nu när jag sitter här i soffan och hostar lungorna ur kroppen så är jag rätt nöjd med att jag stannade hemma trots allt. 

Jag roade mig med att glo på tv, vila i soffan och knappa runt litet på nätet. Sånt här kan jag sitta med i flera timmar och leta upp på youtube, jag liksom fastnar. Det är ju så jävla roligt och grymt beroendeframkallande! Kolla in den här videon, jag saknar ord för hur jäkla bra den är. :D Jag vet inte hur många gånger jag kollat på den, skulle tippa på en sådär 20 gånger kanske? Men det spelar ingen roll, jag tjuter av garv så att tårarna rinner - varje gång! Titta klart på hela filmen, för den blir bara roligare och roligare!

Ah fy fan, jag är så sjuk. Jag har haft megaont i axeln sen i fredags och det verkar inte bli nämnvärt bättre, och i söndags började jag känna mig lite förkyld, vilket nu har brutit ut helt. 
På det så har Fiona haft hög feber sen i lördags. Vi tror det är tänderna som bråkar för hon skriker rakt ut så fort hon råkar komma åt de, plus att hon dreglar mer än jag nånsin sett henne göra. 
Hon är ju så sen med sina tänder, så det verkar som att nu kommer alla på en gång istället, nu har hon två där nere och två där uppe. Jättesött är det! 
Det jobbiga är att jag inte kan lyfta upp henne, min axel funkar ju inte. Jag kan knappt klä på mig själv för fan. Blir det inte bättre snart så ska jag ringa läkaren. Inte för att jag tror de gör nånting, speciellt inte när man är gravid väl och inte får käka antibiotika kanske? Äh, jag vet inte. 
Ska bli intressant att se hur det ska gå i morgon när Pat ska tillbaka till jobbet... Han har vabbat i två dagar nu för jag har helt enkelt inte kunnat. 

Jag kom på att jag ju måste visa Fifis första "teckning"... Med lite hjälp från hennes mamma, men ändå! Den är ju hur söt som helst. 

Jag råkade häromdagen kolla igenom mitt babyalbum och ser ju då att jag och Fifi är ganska så lika trots allt! Eller ja, Fifi är ganska lik så som jag såg ut som liten. Kolla själva!

Vi har hållt på med inskolningen hela veckan och det har gått hur bra som helst. Jag hade i ärlighetens namn inte väntat mig annat men man vet ju aldrig. Lite gnäll och åtminstone en antydan till saknad ibland kanske... Men inte då, hon var hur glad som helst. 
Första och andra dagen så var jag med, och första dagen så var vi bara hemma hos dagmamman i en timma. Sen på tisdagen så gick vi iväg och mötte upp de andra dagmammorna, och efter tre timmar var det dags att åka hem igen.

På onsdagen var det första gången jag skulle lämna henne där och hon skulle vara där från 8 till 11... Det gick jättebra, hon var glad och hejjade som vanligt.
Så skulle jag gå ut ur huset, tittar på henne som är i dagmammans famn, hon tittar på mig med stora ögon som liksom undrar vad jag pysslar med, ska mamma gå nu? Sen sträcker hon ut armarna mot mig - och jag stänger dörren och går. 

Jag går ner mot bilen, sätter mig bakom ratten... och börjar stortjuta. Jag gråter som aldrig förr, jag kunde knappt se vägen framför mig! Allt jag kunde se var hennes stora frågande ögon och jag känner mig som världens största skit. Usch och fy faan vad hemskt det var. Kommer hem och slänger mig på sängen samtidigt som jag ringer Pat som då försöker lugna ner mig med att hon är en tuff tjej, det går nog bra. 
När jag åker och hämtar henne så bekräftar ju dagmamman det som Pat sa, det hade gått hur bra som helst. Inte en endaste liten ledsen min utan tvärtom verkade hon älska det! Super skönt såklart, så dagen efter gick det mycket bättre. :-) 

Det vart min tur ganska så snart efter att jag skrev det förra inlägget. Det konstaterades att jag inte hade nån blodpropp nu men att jag måste fortsätta med sprutorna, vilket jag redan var inställd på. Jag menar, jag känner ju av ådrorna redan, det gör ont som fan ibland, men inte tillräckligt ont för att vara en propp. 
Hon frågade ifall jag tar de i magen och nej det gör jag ju inte måste jag erkänna. Jag tar de i låret för att det är det stället det gör minst ont på. Men det gillades inte, jag måste ta de i magen eftersom det är i bålen som det är viktigast att jag inte får en propp i, benen "skiter" man i just nu. 

Men de där nålarna är fan förjävliga... Har ni tagit såna? Fragmin sprutor? Såna förfyllda sprutor man hämtar ut på apoteket. De är ju inte vassa för fem öre, det är som om att de inte har vässat nålen ordentligt. Man trycker och trycker nålen mot skinnet tills man hör ett litet plopp och nålen skjuts in. Och det gör för jävla ont ska ni veta, de är ingenting som de fina sylvassa nålarna de har på sjukhus inte. 
Så jag klagade. Igen. Sa att jag fan vägrar att ta de i magen, det är ju tortyr. En tortyr som jag vet att jag måste fortsätta med åtminstone tom april. Då såg hon lite fundersam ut och blev tyst. 
Sen säger hon precis det jag ville höra - det finns andra sprutor. 
Det finns alltså andra sprutor som har en tunnare nål..! Lycka tamefan. Så nu får jag såna istället. Betydligt dyrare är dom så jag antar att det är därför de väntar med att ge dom tills patienterna verkligen klagar, när man menar allvar liksom. 

Men innan vi var där på SÖS så var det fotografering för lillfisan! Hon fotades på öppna förskolan tillsammans med alla dagmammor hon kommer att träffa, inkl hennes egen förstås och barnen som redan går hos "hennes" dagmamma. 
Först var det fotografering en och en, alla dagmammor och alla barnen. Sen hela gänget med alla dagmammor och alla barn tillsammans, och sen var grupp för sig. Det hade gått hur bra som helst och Jill (dagmamman) berömde Fiona för att vara ett sånt enkelt barn, pigg nyfiken och orädd. Jag vet inte vem av mig och Pat som pyrde mest av stolthet, men vi sken nog i kapp. Hon är ju så fin våran fislisa!

Hursomhelst så kändes det väldigt bra att vara där, att träffa barnen, dagmammorna och andra föräldrar. Och framför allt var det otroligt skönt att se Fifi så glad i andra barn, så intresserad av att "prata" med andra, att krypa fram och leka. Det tog inte måna sekunder från det att vi kom dit till det att hon satt mitt på golvet i mitten av alla ungar och höll låda på sitt alldeles egna lilla vis. Mitt älskade lilla charmtroll! Jag är övertygad om att inskolningen som börjar om 1½ vecka kommer att gå alldeles utmärkt.

Vi håller på och packar upp julen på jobbet. Julgrejor. Som tomtar och sånt, lucialinnen och adventljusstakar. 
Helt galet egentligen... Så jag tänkte bara säga det till er med så att ni också kan få känna lite ångest. 

Varsågod!

/Nissan

Kunde man bli på annat är superglatt humör i morse när man vaknade till det här härliga vädret vi haft idag? Tror inte det va. Jag gick ut på altanen och bara njöt av tystnaden, lugnet och solen... Underbart. Kände genast för att gå ut i skogen, kanske plocka svamp. Det var länge sen jag plockade svamp, massor med år sedan. 
Pat var på idén och vi började genast att fila på idén att göra nån slags sele till Fifi att bära henne i, att ta med vagn går ju liksom inte. Eftersom vi inte äger nån sån där braig bärsjal så slet vi sönder ett lakan och försökte knyta ihop det till något bra, men det ville sig liksom inte. 
Vi var nästan på väg att ge upp idén när jag kom på att Måns o Bella ju har en sån där stol man hänger på ryggen som en ryggsäck. En ryggsäck att packa ungar i. Perfekt! 

Så vi fick låna den (bara måste köpa en egen, den var helt oslagbar) och så gav vi oss ut. Efter att ha inventerat stövlarna så gav vi upp idén på att plocka svamp, men vi ville ut i skogen. Eller det var väl mer jag som propsade på det eftersom jag saknar skogen, saknar lukten och luften. Stämningen. 
Så vi bestämde oss för att utforska en stig som vi vet ska gå här nånstans bakom oss, som leder mot ett annat område där bland andra Adde o Christine bor. Vi går dit och kollar om de är hemma. Ja, det gör vi!

Vi traskade och traskade... Ibland var det en stig och ibland ingen stig. Ibland berg och ibland sumpmark. Alltid övervuxet och ormbunkar som räckte nästan upp till näsan. Över nedfallna träd klättrade vi och kröp uppför branta berg, Pat den stackaren med en sovande (!) Fifi på ryggen. Herrejävlar, inte konstigt att Daniel gick vilse i midsomrars på väg hem, ensam på fyllan i mörkret. 
Efter drygt 1½ - 2 timmar kom vi äntligen fram till Adde o Christine, svettiga och mysiga, drack en kopp kaffe och blev upplyst att den vägen vi tog inte är den rätta. Såklart...
Så på väg hem gick vi med nyvunnet självförtroende och en vägbeskrivning klart i huvudet. Och helvete vad mycket bättre det gick. På mindre än en halvtimma så var vi ju hemma! Haha... 

Men vilken underbar promenad vi fick, känner mig alldeles sådär skönt mör i kroppen nu. Vi såg och luktade massor med svamp, åt en massa blåbär och Pat trampade nästan på en liten söt kopparorm som låg mitt på stigen. 
Vi bestämde där och då att det här ska bli något vi gör, om inte varje helg kanske så i alla fall så fort vi hinner och har ork. Jag kom på att jag ju älskar skogen! Älskar doften, lugnet och samtidigt den spänningen som det är när man inte vet om och när man stöter på en älg. För det är en riktig älgskog det där.

Sen när vi kom hem så kom mamma o pappa över för att hjälpa oss med taket som ju gick sönder lite vid trädfällningen. Mamma hade med sig en häck-klippar-sax så hon och jag gick lös på häcken som var i desperat behov av att klippas medan pappa o Pat sågade och grejade nya brädor till taket. 

Det har varit en fullspäckad söndag faktiskt, dagen har känts hur lång som helst - på ett bra sätt. 

Nu ska jag ta mig en skön lång dusch och sen gå och lägga mig, jobbet imorrn!

Gonatt!
/Skogsmulle

Jag blev precis klar med att leka frisör för ikväll och jag blev riktigt nöjd. Jag klippte bort det mesta av mohaikanen och gjorde luggen ganska så kort, och så färgade jag rubbet blont. No more mörka rötter här inte. Lite sent att börja med sånt här vid 23 tiden på kvällen, jag vet, men är man en nattuggla så är man. 

Det är förresten en av de jäkligt stora fördelarna med att bo i hus - man kan göra vad fan man vill hur sent man vill. Som att duscha. Jag älskar att duscha på kvällen, älskar känslan av att gå och lägga sig mellan svala lakan alldeles ren och duschcreme-len. Dessutom spar det en väldans massa dyrbar morgontid för en sån tröttmössa som mig. 

En mindre fördel mad att bo i hus är ju det där med att fälla träd... Haha. Men jag ska sluta tjata om det nu och fokusera på hur fint det blev och kommer att bli när vi är klara med jobbet att få bort träd-liken. 
Vi har ju en ganska så stor tomt på typ 2250 kvm men hälften av den, om inte mer, består av skog. Roligt för ungarna förstås, mindre roligt för oss. Så för att göra ytan man kan umgås på lite större så håller vi ju nu på att röja undan en massa träd. Dessutom behöver vi veden till i vinter. Jag har stora planer för den nyvunna platsen ska ni veta... Ah, det kommer att bli så bra!

Just nu när jag sitter här och skriver så är Pat inne i sovrummet och försöker få Fifi att sova. Klockan är halv ett på natten och hon har varit vaken i lite mer än en timma nu. Hon vaknade för en megastor bajsblöja som liksom aldrig ville ta slut, och efter det så vill hon inte somna om igen. Kan det vara en ny tand på gång tror ni? Det vore ju lite på tiden faktiskt, hon har bara en och den fick hon för en månad sen ungefär om jag minns rätt.