Låt mig få presentera... Fiona Picasso!
Ah fy fan, jag är så sjuk. Jag har haft megaont i axeln sen i fredags och det verkar inte bli nämnvärt bättre, och i söndags började jag känna mig lite förkyld, vilket nu har brutit ut helt.
På det så har Fiona haft hög feber sen i lördags. Vi tror det är tänderna som bråkar för hon skriker rakt ut så fort hon råkar komma åt de, plus att hon dreglar mer än jag nånsin sett henne göra.
Hon är ju så sen med sina tänder, så det verkar som att nu kommer alla på en gång istället, nu har hon två där nere och två där uppe. Jättesött är det!
Det jobbiga är att jag inte kan lyfta upp henne, min axel funkar ju inte. Jag kan knappt klä på mig själv för fan. Blir det inte bättre snart så ska jag ringa läkaren. Inte för att jag tror de gör nånting, speciellt inte när man är gravid väl och inte får käka antibiotika kanske? Äh, jag vet inte.
Ska bli intressant att se hur det ska gå i morgon när Pat ska tillbaka till jobbet... Han har vabbat i två dagar nu för jag har helt enkelt inte kunnat.
Jag kom på att jag ju måste visa Fifis första "teckning"... Med lite hjälp från hennes mamma, men ändå! Den är ju hur söt som helst.
På det så har Fiona haft hög feber sen i lördags. Vi tror det är tänderna som bråkar för hon skriker rakt ut så fort hon råkar komma åt de, plus att hon dreglar mer än jag nånsin sett henne göra.
Hon är ju så sen med sina tänder, så det verkar som att nu kommer alla på en gång istället, nu har hon två där nere och två där uppe. Jättesött är det!
Det jobbiga är att jag inte kan lyfta upp henne, min axel funkar ju inte. Jag kan knappt klä på mig själv för fan. Blir det inte bättre snart så ska jag ringa läkaren. Inte för att jag tror de gör nånting, speciellt inte när man är gravid väl och inte får käka antibiotika kanske? Äh, jag vet inte.
Ska bli intressant att se hur det ska gå i morgon när Pat ska tillbaka till jobbet... Han har vabbat i två dagar nu för jag har helt enkelt inte kunnat.
Jag kom på att jag ju måste visa Fifis första "teckning"... Med lite hjälp från hennes mamma, men ändå! Den är ju hur söt som helst.
Det var på öppna förskolan när vi var där med alla dagmammor som detta konstverk gjordes. Jag blev så fascinerad av att dagmammorna ba "jaha vad ska vi göra nu då, ska vi klistra lite? Klistra silkespappret kanske?" Det var ju inte riktigt det första jag tänkte på som aktivitet för ett gäng 1-, 2- och 3-åringar. Klistra silkespapper, va fan det är ju knappt att en annan klarar av det ju. Men jorå, alla ungar satt där så snällt och klistrade. Förutom min unge och en till, de ville mest stoppa både papper och lim i munnen.
Det roliga när jag stod där och tittade på var hur jag kände hur det liksom bubblade glädje och stolthet ur bröstet på mig. Där sitter min lilla tjej tillsammans med en massa andra barn och försöker lära sig hur man klistrar.
Och vilken teckning det vart sen då, vilket mästerverk! Jag fick typ en tår i ögonvrån, så stolt var jag... Hahaha.
Och jag som alltid sagt, så länge jag kan minnas, att "hur fan kan man ljuga så för ett barn och säga att teckningen är fin när varenda jävel kan ju se att den är allt annat än just det?" Eller när ungen för femtioelfte gången visar upp en teckning med en massa diffusa streck på som ska föreställa en båt med en sol. Och nästa gång man frågar, ja då är det ju såklart en kanin som äter en morot. Liksom, ungen själv kan ju inte se vad fan det föreställer, ska jag då komma och ljuga och säga att den är fin?
Jag har aldrig förstått mig på såna föräldrar och svurit på att jag skulle minsann aldrig bli en sån.
Det tog inte så lång tid faktiskt, jag kunde riktigt känna förvandlingen där och då på öppna förskolan... Min unge gör en teckning... Mitt älskade barn... Och den är så förbannat fin!
Det roliga när jag stod där och tittade på var hur jag kände hur det liksom bubblade glädje och stolthet ur bröstet på mig. Där sitter min lilla tjej tillsammans med en massa andra barn och försöker lära sig hur man klistrar.
Och vilken teckning det vart sen då, vilket mästerverk! Jag fick typ en tår i ögonvrån, så stolt var jag... Hahaha.
Och jag som alltid sagt, så länge jag kan minnas, att "hur fan kan man ljuga så för ett barn och säga att teckningen är fin när varenda jävel kan ju se att den är allt annat än just det?" Eller när ungen för femtioelfte gången visar upp en teckning med en massa diffusa streck på som ska föreställa en båt med en sol. Och nästa gång man frågar, ja då är det ju såklart en kanin som äter en morot. Liksom, ungen själv kan ju inte se vad fan det föreställer, ska jag då komma och ljuga och säga att den är fin?
Jag har aldrig förstått mig på såna föräldrar och svurit på att jag skulle minsann aldrig bli en sån.
Det tog inte så lång tid faktiskt, jag kunde riktigt känna förvandlingen där och då på öppna förskolan... Min unge gör en teckning... Mitt älskade barn... Och den är så förbannat fin!
Ordet är ditt
Trackback
