Nu är det dags för prishöjning av SL-korten igen, och som vanligt kommer den massiva klagosången störtande och tycker att det är förjävligt, rena rama rånet. Jag antar att ni aldrig bott utanför Stockholm? Som i tex Göteborg?

När jag bodde i Göteborg så jobbade jag i en grannkommun som heter Lerum. Den ligger undefär två mil utanför Göteborg och för att kunna ta mig dit så behövde jag köpa ett månadskort som kostade nästan tusen spänn. Då kostade ett månadskort i Stockholm 650:- och de hade precis höjt det från 600 innan jag flyttade, så jag hade klagomålen och kritiken i färskt minne då (när jag bodde i Trollhättan i lite mer än en månad, jag bodde hos en vän innan jag bytte min lght i Sthl mot en i Gbg för jag hade ingenstans att ta vägen, så fick jag betala 1250:- tror jag det var. Och det är lite mer än sju mil emellan.). Detta var ju några år sen så jag kan föreställa mig att det borde va någon hundring dyrare nu.

Men så i alla fall, då kommer jag ner dit och tänker att här är ju det kommunala trafiknätet så mycket mindre, det måste ju va billigare såklart. Och ja, om man klarade sig på ett Göteborgs-kort så var det lite billigare men det är ungefär som att köpa sig ett Värmdö-kort, eller ett Täby-kort. 
Man tar sig med andra ord inte långt alls med det kortet. Göteborgskortet täcker verkligen bara Göteborg. Plus att man får sitta på skruttiga spårvagnar som skakar, bullrar och tar en sjuuukt lång tid på sig att ta sig från A till B. Det hände rätt många gånger att man såg den personen som klev av två hållplatser tidigare, gå om spårvagnen när man stod still vid en hållplats! Det började visserligen dyka upp lite nyare vagnar innan vi flyttade till Sthlm, som inte skramlade lika mycket och var mycket tystare, men likt förbannat tar en evighet att åka med.

Hur som haver, jag jobbade då som sagt i Lerum. Och tågen dit gick två ggr i timmen. Två gånger alltså.

Jag minns när jag skulle ta mig hem på vintern, jag hade slutat jobbet kl 19 och tåget skulle gå 19.40. Det var lite typiskt för man missade precis tåget som gick 10 över eftersom man måste räkna kassorna och låsa vid stängning.
Jag står där på perrongen 19.20, det är 18 minusgrader och jag hade inte haft råd att köpa en ordentlig vinterjacka utan hade min höstjacka med en luvtröja under, och såklart ingen mössa.
Jag står där och huttrar och gör åkerbrasor med armarna när det dyker upp på skärmen att tåget är försenat med 20 min. Ah men va faaaaan... Såklart. Jävla skittåg.
Klockan blir åtta, men inget tåg kommer. Vad nu då? Ja men det kommer nog närsomhelst... 20.05 kommer ett till meddelande att tåget är försenat ytterligare fem minuter. Suck och stön hörs från de andra som väntar och alla drar upp sina kragar lite till så att bara näsan syns.

Ja men nä då, då rätt var det är så försvinner det tåget och så står det bara "nästa tåg 20.40".

Jag ringer hem till mamma och pappa och tjuter i telefon. Jag var helt stelfrusen, hade svårt att röra läpparna när jag pratade och var bara så jäkla arg, ledsen och frustrerad. Jag gråter till mamma att jag vill flytta hem, jag hatar de här jävla skittågen och mamma försöker trösta bäst hon kan. Hon säger att jag ju bör gå in i väntsalen och värma mig lite.
Så klart hon säger det, för hur ska mamma veta att det inte fanns någon väntsal. Inte för att värma sig i i alla fall, det fanns ett par bänkar vid en glasvägg och det var helt öppet så snön yrde runt. Ja, hur ska hon kunna veta det, för i Stockholm finns det väntsalar med dörrar. Där man kan sitta i skydd från regn, snö och blåst.

Och det är ju just det här som vi här är så bortskämda med. Det finns väntsalar, det finns bussar som går ut i minsta lilla småkrok, missar du en tunnelbana så kommer det en ny inom 2-5 min. Bussarna och speciellt den blå linjen, går ju ockkså i princip hela tiden non-stop. Vi har dessutom jäkligt rena, fräscha och moderna bussar och vagnar om man jämför, i alla fall mot Göteborg.

Jag minns så väl att jag tänkte att jag ska aldrig mer klaga på SL och jag vill aldrig ens höra ett klagomål på SL. Inte förrän den personen varit utanför stadsgränsen i varje fall och provat på hur det funkar i andra städer, fått lite perspektiv. För den där kvällen då jag fick vänta i 1 timma och 55 min innan tåget äntligen kom, var inget undantag. Visserligen vart det aldrig så länge igen under de tre år som jag bodde där, men förseningar på uppåt en timme var mer regel än undantag och så länge har jag då aldrig fått vänta på varken buss, tunnelbana eller tåg här hemma. Och tacka fan för det, världen kretsar ju faktiskt kring Stockholmaren och dennes jobb så det skulle bli lynchstämmning om vi hade samma usla förhållande i lokaltrafiken.

Kolla! Nu kan du göra den här sidan till din startsida om du vill! Och det vill du ju, såklart.

Kolla i spalten till höger, under min profilbild och "Sök i bloggen". Klicka på "Gör Bilancia till din startsida" så är det kirrat. Se så, gör't! Jag vet att du vill.


/eeeegooooo (gör jätte-hjärna-gesten med händerna runt huvudet)

Förra helgen var vi på bröllop. Åååh det var så vackert... Jag fällde både en och flera tårar, trots att jag egentligen inte är någon nära vän till varken brud eller brudgum, det är Pat som är vän med brudgummen och jag hängde liksom på.

Man kommer ju osökt att tänka på sitt egna framtida bröllop vid såna tillställningar, det blir liksom bara så. Och det enda jag känner att jag har svårt för är hela den här guds grejen. Jag tror verkligen inte på gud och det gör inte Pat heller. En gammal arbetskollega till mig sa en gång att "religion - det är en snuttefilt för vuxna." och så känner jag med, så varför ska jag då gifta mig i kyrkan? Det är himla vackert och så, väldigt stämmningsfullt. Men när prällen börjar babbla på att man lovar inför gud att vara sin partner trogen, och att vårat äktenskap är ett löfte inför gud, då börjar det liksom att krypa i mig. Det är inte min melodi.
Dessutom kan jag känna att det vore lite skenheligt och respektlöst av oss mot de troende att gifta oss i kyrkan när vi inte tror på deras gud. Liksom "jag tycker allt är bara ren BS och att du egentligen är lite lurad, men jag använder gärna din kyrka ett tag!".

Dessutom har jag alltid (ja, sen jag träffade Pat alltså och ens började fundera på det här med äktenskap) velat gifta mig på Irland. I en gammal slottsruin... Eller alldeles vid havet, typ vid The cliffs of Moher, ett helt jävla underbart ställe! Problemet är att våran allemansrätt inte finns överallt, typ ingenstans förutom Norge väl?, så man får inte gifta sig var man vill inte, man måste be markägaren om lov först.





The Cliffs of Moher



Och en annan grej är att det blir i så fall svin-jävla-skit-dyrt. Men drömma kan man ju få göra... Och då skulle jag ha en klänning som ser ut nåt så här:




Det kan bli knepigt att få över alla till Irland bara, det kan ju komma att kosta en del. Hur många är beredda att pröjsa så mycket bara för att få gå på bröllop? Flygresa, hotell, mat... Å andra sidan så kanske man alltid har velat åka till Irland och ser det som en bra spark i röven.
Men det känns också angeläget att det ska vara på irland för just den anledningen; vi svenskar kan tycka att ekonomin är ansträngd ibland. Men det är verkligen ingenting mot vad irländarna kämpar mot just nu kan jag säga, hela landet är ju i gungning pga det ekonomiska läget som är just nu.

Jaa, men vi får se. Vi har pratat om bröllop såklart men har ingenting bestämt. Det är mera typ "jo men det skulle ju va kul! och praktiskt, om man tänker på det juridiska. och ballt att få heta O'Brien i efternamn. hahaha!"

I går kväll när jag hoppade in i duschen så blev jag kissnödig. Jag brukar alltid bli det innan jag ens hunnit tänka klart tanken på att jag ska duscha, det är som om själva tanken på vatten får mig kissnödig. Men så när jag står där och känner hur det trycker på så kommer jag att tänka på en websida jag såg nångång om att om man kissar i duschen så räddar man världen. 
Så jag lättade på trycket där och då! Underbart! 

För ärligt talat, varför skulle det vara så äckligt för? Tror nån att jag lägger mig ner i pisset och liksom rullar runt i det? Snabbt sätter för proppen så att kisset kan stanna kvar runt mina tår? 
Nämen självklart så rinner det ju lika snabbt ut som resten av avfallet man duschar av sig, såsom hudavlagringar, svett och hårstrån. Säkert en och annan snorkråka också, det skulle inte förvåna mig. De små jäklarna har en förmåga att ploppa upp när man badar ju. 

När jag var yngre och fortfarande bodde hemma så bodde jag i en egen liten stuga på tomten. Det fanns ingen toalett där inne så ibland om jag vaknade på natten eller blev kissnödig precis innan jag somnade, så hände det att jag satte mig i handfatet i köket (jo det var ett riktigt litet kök faktiskt! jättesött med vedkamin, diskbänk och två små väggskåp) och kissade. Jag undrar hur många av mina kompisar som visste om det då! Hahaha... Och ja, självklart så sköljde jag ur efter mig varje gång, och då och då skrubbade jag rent med svamp. 

Men du? Innan du avfärdar mig som den äckligaste på jorden så kan du väl kolla in den här sidan? 

När min mormor dog så fick jag hennes vackra gamla brudkista som hon hade haft när hon gifte sig. Hon sa alltid medan hon levde att hon ville att jag skulle ha den eftersom att jag heter Jenny efter henne, och att det stod Jenny på kistan.
Sen såg vi ju att det inte alls stod Jenny, utan Anno 1931 på den... Haha, lilla mormor! Men det gör inget, tanken var ju fin tycker jag. Hon trodde ju att det stod så, det är huvudsaken. 

I alla fall, den har varit stående hos mina föräldrar i deras förråd hur länge som helst för jag har aldrig haft plats för den, och jag har alltid trott att den var tom. Men så härom veckan så sa mamma att den är ju full med dina gamla barnböcker Jenny. Så då jävlar blev det fart på mig! 






Och herregud en sån nostalgitripp det var att gå igenom den, det var nästan så att jag fick en tår i ögonvrån. Pulsen gick upp i dubbel hastighet medan jag satt där och läste igenom gamla favoritböcker, kände igen älskade bilder och skrattade åt mina egna påhittade historier... 

Här ska ni få se några! Haha de är så jävla roliga faktiskt...


Något under foten
Jag skulle gå ut i skogen och jag kände nåt under foten. Där låg en HAND! Jag började skrika. Då fick jag se blod spår jag följde det då fick jag se en kniv. Mördaren var sekert nära mig. Jag sprang. När jag närmade slutet av skogen så kände jag ett rep runt mig. jag började skrika igen. Han tog mig till en grotta jag skrek fortfarande. 
Kapitel 2
Pappa kom springande. Släpp mig! skrek jag till mördaren. Han släppte mig jag sprang till pappa jag kollade bakom mig där låg en fisk sprattlande. Pappa lyfte mig hem. Där satt mamma och väntade. Mamma o pappa frågade vad som hänt jag berätade allt som hänt. Det var som vanligt igen.
Slut.


Va?! Vad säger ni om den då? Snacka om en dramatisk skogspromenad! Och va fan gjorde en fisk där i skogen liksom? Aaahahahahhaaa... Fy fan vad roligt! Jag skrattar så tårarna rinner här! Hahahaha... Hahaha!

Aaaa... hahahaha...

Eller kolla den här då, den är ju för söt! Och på sidan innan så stod det;
"...när jag var hos en spågumma. Då sa hon att jag kommer bli lycklig. Och få många barn. Och en mjuk man."

Igår var det Fifis födelsedag!

Ett fyrfaldigt leve för Fifi, hon leve; Hipp hipp HURRA! Hipp hipp HURRA! Hipp hipp HURRAAA!

Två år fyllde hon och vi hade ett litet kalas här hemma för de närmaste. Fatta att hon är två år nu?! Det är helt galet. Det känns både som att "va? bara två år, det känns som hon alltid varit med oss" och samtidigt som "oj herregud vad stor hon är, vad fort det har gått". Det låter så uttjatat och säkert lite klychigt, men herregud vad lycklig jag är över det valet jag gjorde för två år och nio månader sen. Det absolut bästa valet jag gjort i hela mitt liv. Det och sen när hennes lillebror blev till.
Och det har inte alltid varit självklart för mig att jag skulle ha barn *nån gång i framtiden*. Tvärtom har jag alltid varit väldigt tveksam och ibland helt emot, tyckt att de luktar jävligt illa speciellt i lågstadieåldern. Alltså bebisar doftar helt gudomligt gott, men småbarn... När de luktar intorkad saliv, svett och gammal chokladdryck. Det tycker jag visserligen fortfarande, och Fifi kan lukta så ibland. Speciellt om hon haft en mössa på sig hela dan och hon blivit alldeles svettig under, men då kan jag ju styra det själv genom att ge henne ett bad. 
Men när man kliver på en buss tex som är full av skolbarn som har varit på nån utflykt... Det har hänt att jag klivit av då och tagit nästa buss, jag klarar inte av den lukten. 




Jag vet att många som själva inte har barn är lite (?) trötta på att hela tiden få höra hur rikt livet blir när man får barn, att man inte "vet vad kärlek är - på riktigt" innan man får sitt eller sina egna. 
Jag var själv en av dom. 
Det var ju lite därför jag valde att flytta till Göteborg, för att precis varenda en av mina vänner hade barn och jag kände att det var inte för mig. Och jag var sjukt less på att få höra alla dessa förlossningsberättelser om och om igen.

Därför försöker jag att tänka mig för när jag möter någon som inte har barn, för faktum är att jag ju numera håller med, man vet faktiskt inte och kan omöjligt veta, vilken otrolig kärlek som bara ger en rak jävla höger mitt i fejset den dagen man själv blir förälder. 
Jag tror visst att man kan vara lycklig utan barn, och jag tror också att man kan älska någon helt och fullt utan att denne behöver vara ens barn. 
Men det som slog mig var att denna lilla människa älskar jag mer än någonting annat. Mer än Pat? Ja, absolut! Eller alltså, det är ju olika slags kärlek, men om valet stod mellan honom och mina barn så är valet solklart. Och lika solklart är det om det stod mellan mig själv och mina barn. Det finns inte en uns av tvekan. Tänk dig tanken, att du älskar någon eller några mer än dig själv, mer än själva livet... Det är fan stort. 
Det är ju även förbehållslöst, och det är ju en helt fantastisk känsla. Jag menar, om Pat skulle få för sig att börja bete sig som ett as mot mig, vara notoriskt otrogen och ett rent allmänt svin så skulle jag ju tillslut sluta älska honom och gå min väg. Men att sluta älska och lämna mina barn? Aldrig! Det har jag ett alldeles perfekt exempel på i mina absoluta närhet... Och den känslan förstår man faktiskt inte förrän man själv fått barn. 

Fast det behöver man ju inte gå och måla in i folks ansikten, så jag försöker att tänka mig för innan jag pratar om sånt eftersom jag vet hur tröttsamt det kan vara att höra. Men nu råkar ju detta vara min blogg så då får jag ju skriva vad jag vill! 

Visste ni om att en del föräldrar förespråkar att aldrig ge sina barn beröm? Aldrig alltså. Inte säga att "vad duktig du är!" när ungen klarar av att för första gången få på sig byxorna själv för då fokuserar man på resultat istället för personligheten. De* menar på att man inte är duktig om man sätter på sig sina byxor. Det bör man kunna göra, det är en bra grej att kunna, men man är inte duktig för det.

De ungarna får heller aldrig höra att de är söta. Eller fina eller gulliga eller what ever som har med utseendet att göra. För då lär man ungen att det är viktigt att vara just det och han/hon växer upp med dålig självkänsla och ett otroligt bekräftelsebehov. 

Jag tror fan jag storknar... Mina ungar är skitsöta! Och asduktiga! Däremot har jag börjat tänka mig för när jag säger det till Fifi (Corey är för liten än för att fatta nånting annat än röst- och tonläge) och kanske inte häller det över henne i tid och otid, att jag tycker hon är den sötaste ungen på jorden. Men om de aldrig får höra det..? Näää, jag tycker inte det är rätt. Jag kan ju bara gå till mig själv och jag vet att jag mådde bra av att veta att hos mamma och pappa är jag den sötaste/bästa/duktigaste. 

Jag säger också lika mycket att "jag ser!", "titta, du kan ju!" eller "vilken mjuk tröja, den ser gosig ut" och på andra sätt bekräftar mina barn, men jag tänker aldrig sluta berömma dom för det. I vad det än gäller. För om de inte är duktiga när de tex klarar av att klä på sig själva för första gången... Vem är då duktig? Då är man ju i såfall inte duktig när man fixar körkortet heller - för det är ju en bra grej att kunna. Eller lyckas spåra en ny planet - nån måste ju göra det också. Eller balanserar tio tallrikar på en hand och 15 glas i den andra utan att tappa nåt - för det är ju skitbehändigt att kunna sånt..!
Nej, jag är inte duktig när jag drar på mig mina kläder själv, men ett barn som lyckas för första gången är fanimig duktig. Och det behöver de få veta.

Ååååh men hallå... Vart tog sommaren vägen? 
Näe det är inge kul längre... Pat började jobba idag, och det hade lika gärna kunnat vara jag som jobbade istället. Det kändes som det. Vad är sommaren om inte hela familjen får vara samlad liksom? De frågar lite på jobbet när jag ska komma tillbaka från föräldraledigheten, och jag vet inte vad jag ska svara. Jag vet ju inte själv! Jag vet bara att det dröjer ett tag till för jag vill att Corey ska få bli opererad först (om det blir nån operation dvs. Eller jo någon operation blir det ju, vi vet ännu bara inte vilken typ. Om det blir att de måste öppna upp bröstkorgen eller om det räcker med att de går med en liten slang via ljumsken och upp till hjärtat.). 
Sen vill jag också helst att jag själv ska bli helt fri från sviterna av förlossningen, att jag ska få veta ifall jag får en operation eller inte, ifall blod"blåsan" ska läka bort av sig själv eller om de måste karva bort den. 
Samtidigt så kanske man kan jobba nån helg här eller där... När Pat ändå är hemma menar jag. Corey kommer ju inte att börja hos dagmamman på länge än, han är ju ba fem månader den lillskiten! 

Vi har inte gjort nåt speciellt alls i sommar, men den har varit jätteskön ändå. Lite kort kanske eftersom 1½ vecka försvann ju i och med min förbannade tandvärk, men resten sen vart toppen! 
Jag fick en idé om att åka ner till Göteborg en vända eftersom vi inte har varit nere sen vi flyttade upp hit till Stockholm för fyra år sen. Det är ju skandal tamefan! Men eftersom det inte var nåt vi hade planerat in, mycket pengar gick åt till tandjävulen, och vi bara har haft en och en halv inkomst i två år nu (ena halvan föräldraledig, sen sjukskriven, sen föräldraledig igen) så är det lite skralt i plånboken. 
Och det är ju inte direkt billigt att åka iväg sådär, man ska ju käka ute både lunch och middag, inträde till Liseberg och... va fan heter det där stället bredvid, det med en massa djur?
Ja i alla fall, man ska ha inträde dit och när man är på semester vill man ju kunna unna sig glass och godis och sånt. Så det vart inget Göteborg, den här gången heller. 

Men! Som sagt, vi har haft det underbart ändå. Mycket mycket bada har det blivit, och lite småutflykter sådär med båtar i skärgården och annat... Här kommer en bildbombning, för jag orkar inte plita ner allt! Dessutom säger ju, som bekant, en bild mer än tusen ord.


Klicka på bilderna så ploppar de upp i större storlek.





I morgon ska vi in till SÖS igen för att kolla Coreys hjärta. Vi har inte varit där på en månad nu och det känns lite nervöst! Man vet ju liksom inte hur det ser ut där inne och man vill bara höra de säga att allt är bra, eller åtminstone oförändrat. Jag tror att de kanske kommer att röntga hjärtat den här gången, de sa det sist i alla fall. Vi får se!
Så jag tror jag ska göra min karl sällskap och gå och knoppa jag med.

Gonatt!

Åh vi har det så underbart... Jag älskar sommaren! Pat har ju semester nu så jag har annat för mig än att sitta och blogga, därför blir det lite si och så med den saken. Men nu ikväll har jag suttit och redigerat en video där jag, Fifi och hennes morfar kvällsbadar. Hon fick för sig tidigare under dagen att hon ville simma själv - sagt och gjort, på med puffarna och kasta dig ut bara mitt kära barn!