Jag har hostat i två, tre veckor nu och för drygt en vecka sen började jag få ont i sidan precis under revbenen. Det kändes precis som när jag fick muskelinflammation i axeln, så jag gissade på det den här gången också. Fast ja, vid revbenen istället. 
Det har liksom inte gått över, men heller inte blivit värre så jag har inte lagt ner alltför många tankebubblor på det. Tills jag i måndags kväll skulle lyfta upp Fifi till mig där jag satt i soffan, hon ville upp och gosa i knät. Det hugger till och stannar liksom kvar, gör ganska så ont. 
Vi går och lägger oss som vanligt på kvällen, och jag hostar lite som jag ju har gjort i några veckor nu, inget mer med det. 

Så på natten vid halv tre så vaknar jag av att jag inte kan röra mig. Alls alltså, jag kommer inte ens ur sängen. Det gör ont bara jag andas in och att sätta sig upp går inte. Jag väcker Pat som får dra upp mig medan jag skriker av att det gör så förbannat ont. Herrejävlar, vad är detta?

Jag tar några alvedon och sätter mig och lipar i soffan, vid halv fem däckar jag framför nåt skitprogram på tv. 

Jag fattar ju att jag måste till läkaren och kolla vad fan det är med mig, om det finns nåt antiinflamatoriskt (?) som jag kan ta, men jag som inte kan klä på mig själv kan ju heller knappast köra bilen så jag ringer till pappa som får köra in mig till läkaren. 
Väl där så hinner jag i princip ta i hand och säga att jag har ont i sidan innan han sätter sina fingrar RAKT på det onda och trycker till, varpå det svartnar för mina ögon och jag skriker rakt ut. Man måste nog vara lite sadistiskt lagd för att bli läkare. Han trycker lite till medan jag kippar efter luft och sen säger han att det är solklart ett brutet revben. Han måste kolla lite till säger han och kan då konstatera att det är TVÅ brutna revben. Plus en muskelinflammation under revbenen. 
Jaha ja men dåså. Fan va bra. Vad säger man? 
Jag har alltså hostat sönder ett par revben. Antagligen är det lättare att göra när man är gravid eftersom benen och lungorna inte har nånstans att ta vägen när man hostar, det blir mer stumt. 
Är det fortfarande någon som tvivlar på att det här kommer att bli det andra och sista barnet för mig?

Som tur är så får man käka Citodon fastän man är gravid, för de små tabletterna har varit min räddning det senaste dygnet.
Det är svårt att få Fifi att förstå varför jag inte kan bära upp henne, varför jag bara kan kramas och gosa lite försiktigt på vänster sida. Hon står där med uppsträckta armar och tittar frågande på mig och allt jag kan göra är att titta tillbaka. Så jag hoppas det går över fort det här... Är det någon som har erfarenhet av hur lång tid det brukar ta?