En sista grej nu innan jag går och lägger mig.
Jag lovade ju förut i ett tidigare inlägg att jag skulle rita upp hur köket ser ut just nu och hur vi vill ha det. Tänk på att det inte är exakta mått, jag har bara ritat ur huvudet, men ändå rätt bra om jag får säga det själv!

Här är hur det ser ut nu:

Jamen ja glömde ju att berätta!

Tanden. Den förra tanden.

Den är död och begraven nu, har återvänt ner till helvetet där den hör hemma. 

Var var jag sist? 
Här först, sen här, och till sist här. 
Jo, tisdags... Ja det vart bara värre och värre efter att de hade borrat upp tanden och låtit den vara öppen. Inga tabletter hjälpte - och tro mig, jag knaprade i mig tabletter som aldrig förr. Man ska ju inte ta fler än typ 4 alvedon, 3 Ipren, 3 Citodon osv, om dagen. Och ungefär varannan till var tredje timma så tog jag två eller tre tabletter av Alvedon, Ipren, Citodon, Voltaren och nåt annat piller från Irland (kuckilurpiller som inte får säljas i Sverige) som brukar göra underverk när inget annat hjälper. Läste på förpackningarna att man kan få allvarliga leverskador om man överskrider högsta tillåtna antal, men det sket jag blanka fan i. 

Så jag gick vaken större delen av natten, vankade av och an, käkade piller, stod upp och glodde på tv och spelade Bubble Blast på mobilen för att försöka skingra tankarna. Så då dagen efter hade jag en tid klockan 13 då vi hade bestämt sen innan att antingen fyller vi igen tanden, eller om det inte blivit bättre så dras den. 

Och den drogs.

Och drogs...

...och drogs...

I en timma och 20 minuter så jobbade tandläkaren med att försöka få ut tanden. En väldigt viktig detalj i sammanhanget var att bedövningen hade inte tagit ordentligt pga infektionen i tandroten. Jag fick fyra bedövningar, varav en var lokalbedövning som hon stack ner emellan tandrötterna. Den hjälpte litegrann, men fortfarande gjorde det så jävla ont. Sjukt ont och jag grät och vred mig som en mask i stolen. 
I nästan 1½ timma. Tänk er det... Fy fan säger jag bara - JO jag föder hellre barn. För det är i varje fall en positiv smärta, det här var bara tortyr. 

Efter ett tag säger hon att vi måste dela på tanden, den lossnar så mycket enklare så. Jomen tjena, inte min jävla skittand iallafall. Skitsamma den kom ut till slut. Lycka! Det blev ett stygn i kinden, men det kändes som småpotatis i jämförelse. Jag var rödgråten, svullen och genomsvettig. Den snälla tandläkaren var orolig, skakad och så svettig att hennes skyddsglasögon hade immat igen. Hon sa att hon hoppades att jag aldrig skulle behöva gå igenom någon liknande igen, hon hoppades även att hon aldrig skulle behöva gå igenom något liknande igen. 

Fick utskrivet några smärtstillande tabletter (som inte hjälpte mycket alls, som vanligt) och åkte hem. 

På torsdagen så kändes det helt okej. Helt vansinnigt öm såklart, men det var ändå okej, tabletterna hjälpte en hel del. Men så mot kvällen så ville smärtan liksom inte lägga sig, och på fredagen likaså. 
På lördagen så vaknar jag med värre värk än dagen därpå och den vill inte ge med sig, inte alls. Inga tabletter hjälper och jag känner bara att jag orkar fan inget mer.
Tanden är ju borta, vad är detta?!

Så vi lämnar Fifi till hennes mormor och morfar och kör in till tandakuten inne i stan. Väl där så ser de att det är infekterat i såret, så de sköljer rent med koksalt och sen smetar på någon salva som skulle skynda på läkningen. Så fick jag penicillin mot infektionen, så nu jäklar ska det väl bli bra.  

Och ja, där är jag nu. Det var det sista (än så länge?) om den tanden. Det vart en dyr historia för en tand som inte längre finns... Jag vet inte än hur dyrt det kommer bli, men jag hade ju påbörjat en rotfyllning. Sen vart det utdragning och till sist ett akutbesök. 
Men framför allt, det vart en sjukt smärtsam historia..!

Det brukar va svårt att fånga henne på bild, min lilla donna. Hon vet liksom vad som är på G och vill alltid kolla på videor istället för att spela in. Men den här gången gick det, tamefan! Här går hon och "pratar" i telefon om att bada med Bella och Måns. Det är alltså ingen på andra sidan luren men hon svarar och pratar på ändå. Hahaha, härliga unge! 

Nä nu står jag inte ut längre, nu drar jag tanden. Eller ja, tandläkaren får göra det. Tabletterna hjälper inte längre och det gör ont i hela halsen, örat och käken. Jag har svårt att prata för det gör ont när jag rör på tungan. 

Jag ringde tandläkarn och ville ha en tid. Hon frågade om jag kunde vänta imorgon, jag sa att jag drar den hellre själv med tång och skruvmejsel än väntar. Då fick jag en tid idag klockan 14.10.

Jag ser ljuset i tunneln...

Jag har precis vaknat upp här på soffan. Har knappt sovit en blund i natt, jag hade en sån sjuk tandvärk att jag gick här och knapra både Citodon, Ipren och Alvedon såsom ungar sätter i sig lördagsgodis-påsen... Så imorse ringde jag till tandläkaren och sa att de får göra nånting åt det innan jag tar hammaren och slår ut den själv. 

Jag håller på med en rotfyllning i den tanden, längst bak på nedre vänster sida, och det är en gång kvar då den ska fyllas igen för att sen förhoppningsvis aldrig mer bråka med mig. Det är samma tand som jag åkte in akut med i mellandagarna för ett halvår sen alltså. Jävla skittand säger jag bara. Jag hatar den. Dra ut skiten. 
Men det vill de såklart inte, de tycker man ska försöka rädda tanden med en rotfyllning. Grejen är att den vid det här laget borde vara "död" och inte göra ont längre eftersom de har rensat rotkanalerna två gånger nu och nästa gång är det som sagt den sista då den bara ska fyllas igen. Så jag tvivlar på att det här är det sista den här tanden har nåt att säga... 

Men hur som helst, jag fick en tid hos tandläkaren idag i alla fall och hon öppnade upp tanden, sköljde igenom kanalerna med nåt medel och fyllde sen igen med nåt provisoriskt sålänge. Det gick bra ända tills hon tryckte dit fyllningen... Det fullkomligt exploderade i skallen. Jag vart alldeles yr och illamående, och det pulserade fanimig ända ner i tårna. Hon tog en röntgenbild och den visade att tanden inte har läkt (det är ju en infektion (inflamation?) i roten, därför man gör rotfyllning) ett dugg sen jag var där sist i början på juni. Så det lutar åt att de får dra ut den i alla fall. 
Men det är ju helt okej, bara fyratusen spänn i sjön. 

Fiona är så jäkla lik mig, på väldigt många sätt. Och är det nånting jag absolut inte önskar att hon får ärva så är det mina dåliga tänder. Det är bara mina åtta framtänder (fyra uppe och fyra nere) som är helt intakta, resten är lagade minst en gång. Så idag fick hon välja en ny tandborste när vi var i affärn, allt för att hon ska tycka det är roligt att borsta tänderna. 

Det är så himla viktigt att kunna säga förlåt, även till ens lilla barn som inte riktigt förstår vad ordet betyder ännu. Ja om man har gjort något fel alltså, men det hajade ni ju.

Den här veckan har jag sagt förlåt ett antal gånger till Fifi för att jag inte varit riktigt en sån bra mamma som jag vill vara. Man ryter alldeles för hårt för att ungen gnällande står och drar i kjolen och bara måste bli buren precis nu, just som lillebror skriker som mest av både hunger och en svidande bajsblöja. Skriker LÅT BLI SA JAG, GE FAAN I DEN DÄR!! NEJ!! när ungen för femtioelfte gången får tag i tv-kontrollen medan man sitter och ammar, vilket resulterar i två gråtande små barn och en skamsen morsa med svidande ågren. 
Behövde jag verkligen ta i så där? Är det inte egentligen mitt fel som aldrig kan lära mig att lägga undan den förbannade kontrollen? Är mitt barn rädd för mig nu? Hon såg lite rädd ut precis innan hon började gråta...

Man får tappa kontrollen ibland. Det gör en inte till en sämre mamma för det, det gör en bara mänsklig.

Men! Det är viktigt att kunna säga förlåt, superviktigt. Som sagt, barnet kanske inte förstår själva ordet men handlingen och känslan kan aldrig misstolkas. En varm kram, omfamning, titta djupt i ögonen och förklara så gott man kan. Och jag tror faktiskt att Fifi förstod att jag var ledsen över att jag skrikit onödigt mycket på henne. Att mamma också kan göra fel ibland, och mamma vet om det. 
Jag är övertygad om att det även hjälper henne i att själv känna när hon gjort något fel mot någon, och då säga förlåt. Hon kan inte säga ordet förlåt ännu men hon går alltid fram och ger en kram om man säger att hon ska be om förlåtelse till någon, och mer och mer nu så har hon börjat göra det självmant utan att vi har behövt säga till. 

Vi hade också en händelse här i veckan då Corey vaknade upp klockan 06 och skrek ända fram till lunchtid då han helt utmattad somnade. Jag provade allting, men inget funkade. Bytte blöja, matade, hjälpte honom att fisa (ibland kan en prutt liksom sätta sig på tvären och då gör det ont), masserade magen, dansade och sjöng... Ingenting hjälpte, killen var helt otröstlig. Då kan jag ju såklart inte ägna Fifi många minuter eftersom jag ju är själv hemma, och hon blir gnällig och vill upp i knät hela tiden då (såklart). 

Så jag sätter mig i soffan helt uppgiven med en skrikande bebis, och har Fifi framför mig som gråtande också vill komma upp i min famn... Så jag känner att jag orkar fan inget mer och fäller ett par tårar jag med (inget hysteriskt gråtande, bara några stilla tårar som droppar ner). Fifi ser det och stannar liksom upp i sitt eget och bara tittar på mig med stora ögon. Hon har aldrig sett mig gråta förr och hon blev nog lite paff. 
Så hon slutar gråta, lägger sitt huvud i mitt knä medan hon klappar mig på ryggen... Hur vackert är inte det? Vilken kärlek det var i luften precis då, så jag grät en tår till just bara för det. 
Sen tittar vi på varandra som i samförstånd och resten av dagen blev mycket enklare. Hon blev lite mindre gnällig, verkade förstå att lillebror behöver mamma lite mer just nu.

Hon är så himla vacker, min stora lilla Fifi!




Pat börjar sin semester nu och det känns helt underbart. Det känns nästan som om det vore jag som gick på semester eftersom vi nu får va hemma hela familjen och vi kan gå ner till stranden (vilket jag vägrar göra själv med en snart 2-åring och en 4-månaders), och jag slipper ta allt ansvar själv. 
Plus att jag brukar få lite fler sovmornar då Pat är betydligt mer morgonpigg än vad jag är. 

En annan grej jag har funderat över är det där med att välja sina strider. Om jag säger nej till någonting så vill jag ha en anledning bakom, nåt som betyder nånting. Jag vill kunna förklara varför det är nej och stå för det. Det är så himla lätt att bara slänga ur sig "nej nu räcker det" eller "nej inte gå där" utan att ha tänkt igenom vad det är man säger nej till. 
Jag försöker att verkligen tänka till först, om man hinner det vill säga. För det svåraste av allt är att stå på sig sen, även fast man tycker att det kanske var lite överilat... Spelade det någon roll liksom. Men jag vill vara konsekvent, jag tror det är superviktigt. Så jag står på mig. Och därför är det så viktigt att jag har en vettig anledning. 
Och min egna slöhet är inte någon vettig anledning, att hon lär sig dricka mjölk själv ur en vanlig kopp utan pip är ju liksom nödvändigt och det är mitt jobb som mamma att acceptera att jag får torka upp mjölkpölar som hamnat på golvet och stolen och allt annat runt omkring. 
Eller att hon sopar upp kaffepulvret jag just spillde på golvet (läs; dra omkring allting fram och tillbaka med borsten) just precis när jag ska stå där. Hur ska hon lära sig om hon aldrig får prova? Spelar det någon roll om hon sopar medan jag står där? Nej. Spelar det egentligen någon roll att lite kaffepulver hamnar under kylskåpet? Nej.
Ungen ser ju så lycklig ut när hon får och kan göra nånting för att "hjälpa" mig så hjärtat blir alldeles varmt och överfyllt varenda gång!

Ah, ja vettefan vad jag gjorde i förra inlägget. Jag skulle ju blogga från mobilen och skicka bilder hit, som ett mms. Så jag glad i hågen valde ut en massa bilder och knappa iväg... Så var det bara en som dök upp hära. Va fan liksom. 

Vi hade i alla fall en jätteskön dag ute på havet tillsammans med mormorn, morfarn, Nikki, Adde och Måns. Pat var på Sonisphere festivalen och andades lite hårdrock och Bella var och rövade bort en brud till hennes möhippa. Men det gick ingen nöd på oss inte, kan man ha det mycket bättre än så här?!

Jag har typ alltid önskat mig en egen symaskin. Eller alltid och alltid, väldigt länge i alla fall, sen jag flyttade hemifrån kanske och inte längre kan sy på morsans maskin när jag vill. Men som alla vet (jodå, du är intresserad av vad en sån kostar!) så är de lite dyra. I varje fall om man vill ha en bra maskin, och det vill man ju.

Men så sprang jag på ett trevligt erbjudande om en bra Singer maskin och slog till, så nu har jag en alldeles egen. Lycka! Tanken är att jag förutom egna kläder också ska sy Pats scenkläder till deras olika spelningar som börjar komma upp nu, och de kläder han vill ha går inte att köpa. Vilket vi kanske ska vara glada för gott folk, för vi snackar jumpsuits i glittrande skinnmaterial och röda plyschbrallor med leopardmönster... 
Hursomhaver, jag har än så länge sytt en kjol och en topp till mig själv med blandat resultat. Kjolen blev jättefin och toppen behöver vi inte nämna så mycket mer. 

Jag har letat och letat efter ett bra mönster till en 50-tals klänning för det är den typ av klänning som ser bäst ut på mig. Jsg måste ha en som sitter tight över bröst och midja och nästan en bit ner på höften, för att sen bli vid. Man ska ju framhäva det man tycker om och hos mig är det mina bröst, midja och svank som jag gillar proportionerna hos, och sen dölja det man trivs mindre med.
En sån där baby-doll klänning som sitter åt under bysten för att sen bli helt lös kan jag absolut inte ha, jag ser enorm ut i en sån klänning..! Och eftersom det är så himla modernt med såna där baby-doll klänningar just nu så är det svårt att hitta nånting annat. 

Så hamnade jag på Svenska mönsters hemsida och hittade äntligen min klänning! Du vet, man ser den och bara vet att den ska jag ha? Den är liksom gjord för mig. 

Och idag när jag kom hem så låg den i brevlådan, woo heey!!






Jag beställde ett annat mönster på samma gång, en med empire stil tror jag att det heter, de kan vara assköna såhär på sommaren. Väldigt snyggt förpackade var de med, kom i varsin pappåse med tydliga instruktioner om hur man ska sy, och mönstret var i jättekraftigt papper. 

Ååååh det här kommer bli så bra!

Åh jag hade ett litet härligt avbrott i vardagen igår! Det var min kollega B som hade fixat en grillkväll med några av oss från jobbet, och eftersom vi nu börjat ge Corey flaskan lite då och då så kunde jag ju gå med, och herregud vad jag behövde det känner jag. 
Ja, det var egentligen inte bara att komma ut och få snacka lite skit om annat än barn som jag behövde, det var nyttigt och härligt att få känna saknad av barnen också. Jag har ju aldrig förr varit ifrån Corey så pass länge att jag behövde ha med mig bröstpumpen för att inte pattarna skulle sprängas. 



Så hela kvällen vart jättebra! Det var roligt att träffa kollegorna igen eftersom jag ju är mammaledig och inte ser de så ofta, vi blev serverad nåt så otroligt god mat (hennes gubbe är gammal kock tror jag, han har iaf jobbat på resturang hur länge som helst) och som vi åt! Jag saknade barnen (och Pat med såklart) fast på ett skönt sätt, och så var det behövligt att vara "tvungen" att prata om annat än barn. 
Ja, en riktigt bra kväll alltså!

Det är en sån jäkla tantvarning på mig nu va, lyssna här. 

Du vet en sån där samling människor (läs; tanter) man brukar se på lite större offentliga gräsmattor lite här och var på sommaren som står och gympar/yogar/dansar tillsammans i grupp? Jag var med på en sån i förra veckan. 
Det var zumba-dans nere på en stor strand här i närheten och jag nappade direkt när Bella ringde och frågade ifall jag ville med. 
Jag trodde aldrig i mitt liv att jag nånsin skulle göra nåt sånt, ska jag va ärlig har jag alltid lite i smyg sådär fnyst åt de som frivilligt ställer sig och gör bort sig (jo, det är faktiskt pinsamt skämmigt) sådär offentligt i grupp. Liksom håll er till lokalerna istället, varför måste ni ut hit till gräsmattan för där alla kan se er? 

Men så har jag, ända sen jag hörde talas om Zumba, velat prova det som träningsform. Jag avskyr att träna i alla dess former, jogga ska vi inte ens prata om... Men Zumba verkade så himla kul, lätt och... effektivt!
Så jag tog mitt förnuft till fånga och vågade se anledningen till att jag alltid fnyst åt tanterna på gräsmattan - jag själv skulle aldrig våga ställa mig där.
Herregud, tänk om jag gör bort mig alldeles! Tänk om nån man känner ser en? Så jag bestämde mig för att inte skämmas. Kopplade bort det helt, och det gick helt över förväntan. Det var kanske de fem första sekunderna som jag tyckte var pinsamt, men sen sket jag i det och bara tyckte hela grejen var skitkul! Ja det var faktiskt verkligen kul och betydligt svårare än jag hade trott. 




Och efter ungefär halva tiden (30 min gissar jag?) så börjar jag känna av alla år av rökning, lungorna gör rent ut sagt skitont. Benen börjar skaka av mjölksyra och jag orkar inte koncentrera mig mer på att lära mig hur stegen går. Dessutom var det ju lite drygt tre månader sen jag födde barn och det märks kan jag tala om. Jag skulle väl kanske inte tagit ut de där allra bredaste stegen...
Då känner jag också helt plötsligt att jag börjar bli medveten om omgivningen och börjar tycka det blir lite sådär jobbigt pinsamt. Så jag tar en paus. Och det får man ju göra! 
Jag hade faktiskt tänkt att inte dansa mer, men så va fan liksom. Kom igen Jenny! Lite till pallar du! Så jag kämpade på lite till och det är jag glad över. 

Men jösses vilken risig kondition jag har, jag måste verkligen göra nånting åt det. Jag ska gå nästa gång också har jag bestämt. Se ifall jag kanske hänger med lite bättre i stegen denna gång.