Jag mår lite bättre nu! Det gör lite lite mindre ont för varje dag som går, så otroligt skönt. Så jag tänkte ta och plita ner hur förlossningen gick till medan det fortfarande är färskt i minnet. Kroppen har ju en läskig förmåga att vilja glömma det här med förlossningar... Men det kan jag lova - det blir inga fler barn här inte. 






På torsdagen den 10 mars hade jag som vanligt en tid för blodprover och koll av min gallsyrenivå på SÖS specialistmödravård. Den här morgonen hade jag inte någon läkartid efteråt men när jag kom dit så bad jag om att få prata med en läkare i alla fall. Jag hade haft så vansinnigt ont i några dagar, bara suttit ooch gråtit nätterna igenom och tänkte be dom om att få bli igångsatt. Jag orkade inte längre. Plus att jag hade varit sjuk (influensan?) en ganska lång tid innan och hade en vansinnig hosta som inte ville gå över. 

Läkaren tittar på mig och säger att "ja, jag tycker det är otroligt att du orkat med så här länge med dina besvär, jag trodde ärligt talat att du skulle be om igångsättning mycket tidigare". Så hon ringer upp till förlossningen och de bekräftar att de har det jättelugnt nu på förmiddagen så jag är välkommen.

När jag fattat vad det är de säger, att jag faktiskt ska upp NU till förlossningen, så går jag ut till pappa som har skjutsat mig dit och sitter i väntrummet och väntar, och ber honom åka hem och hämta Pat (som är hemma med en febrig Fifi). Jag ringer mamma med som får åka och hämta upp Fifi, och Pat berättade för mig att han höll på att garva ihjäl sig när mamma kom. Hon är inte den som direkt sladdar in på uppfarten utan hon tar det lugnt med sin lilla bil. Men den här dagen så hade han bara sett ett rött streck in på parkeringen, ett streck som hade stannat nån cm från våran bil, och sen en förvirrad tantalona som irrat sig ur bilen med ett jagat uttryck i ansiktet. Hahaha! Mamma... :-D

Så går jag upp till förlossningen och de gör en undersökning och sätter på en gelé på livmodertappen för att mjuka upp den. Då är klockan 10.15 och den där gelén ska verka i ca sex timmar, så vid 16 tiden ska vi göra en undersökning igen och se ifall det har hänt någonting, alltså ifall jag öppnat mig nåt. 
Så jag ligger där med CTG (den som mäter barnets hjärtljud och mina sammandragningar) påkopplad på magen och väntar på att Pat ska komma för jag har det grymt tråkigt. Plus att jag kommit fram till att jag avskyr att va ensam på sjukhus, jag mår verkligen fysiskt och psykiskt dåligt av det. 

Vid 11.30 kommer han så äntligen och vi bestämmer oss för att gå ut på en liten promenad för att fördriva tiden lite. Jag känner när vi börjar gå, att jag kommer ju inte orka gå så långt så vi går korridoren fram och tillbaka. Och under den korta tiden så har jag hunnit få några värkar och de blir starkare och starkare, så tillslut måste jag gå tillbaka till rummet. Jag blir undersökt och de konstaterar att jag är ju öppen 4 cm redan! Klockan är bara 13.00 och det ska inte gå så här fort när man blir igångsatt, alla ser ut som frågetecken. 

En halvtimma senare går vattnet och värkarna sätter igång på riktigt, nu jävlar gör det ont. Jag suger i mig lustgasen för kung och fosterland, men inte fan hjälper det. Flämtar till Pat mellan andetagen att jag vill ha ryggbedövning, ryggbedövning, ge mig ryggbedövning..!! Den snälla sköterskan försöker förklara för mig att det är försent, det är ingen idé att ge mig det eftersom barnet är på väg nu. Och där nånstans är jag på väg att få lite panik för jag vet ju att det precis har börjat, det kommer att göra så sjukt mycket mer ont alldeles strax. 

Nånstans där så hör jag de ropa på mig att jag måste vända på mig, att jag måste upp på alla fyra. Att barnet inte mår bra, barnet måste ha mer syre. Jag mumlar nånting om att jag fan inte kan röra mig, jag klarar inte av att vända på mig. Jag hör att de börjar prata med mer bestämd röst att nu vänder du dig Jenny, barnet mår inte bra. Vi måste få upp hans hjärtljud. Och så några händer som resolut tar tag i mig och snurrar runt. 
Så står jag där på alla fyra och får nästa sköna info; vi ger dig inge mer lustgas nu för barnet behöver syre. Så det är ren syre du får genom masken nu, ok?
Jag har lust att skrika neeeeeeeej, och jag tror jag gör det också, för lustgasen är ju den enda smärtlindringen jag får - och så tar de bort den. 

De kallar på en doktor eftersom hjärtljuden är nere på 30, och de ska ligga på mellan 130 och 150 typ så det blir helt plötsligt lite bråttom. De säger att de kommer hjälpa till med sugklocka för bebisen måste ut NU, och jag är med på vad fan som helst vid det här laget. De gör klart med sugklockan, men under tiden har jag såna sjuka krystvärkar att de hinner i princip inte göra så mycket med den innan bebisen flyger ut och allt är klart. 
Han är tyst när han kommer men de går på kanske fem sekunder så börjar han att skrika det lilla livet. Vilken underbar känsla! Han hann väl inte heller haja vad det var som hände och ville ta lite tid för eftertanke kanske, vad vet jag. 




Så 14.15 var allting klart vilket är otroligt fort med tanke på att jag blev igångsatt. Det var ju planerat att jag skulle vara ute och gå fram till kl 16 och att jag då i bästa fall skulle ha öppnat mig någon cm. Nu vart det ju lite tidigare. 
På både gott och ont, för det är antagligen därför som jag fått den här blödningen i underlivet, det gick lite för fort. Ofta när folk säger att deras förlossning gått fort så har de ju varit hemma några timmar och plågats av värkar, och kanske redan är öppna när de väl kommer till BB. Här vart det från scratch till bebis på fyra timmar. 

Men nu är han ute i alla fall! Och är verkligen jordens lugnaste snällaste bebis. Jag kan knappt förstå att vi har fått en till sån där snälling som sover som en stock, äter som en häst och gnäller max 5 min om dagen. Precis så som Fifi var, det är helt otroligt. Men jag klagar inte! 

När vi skulle hem så var det ju dags för den där kollen man måste göra innan man får åka och då upptäckte de att han har blåsljud i hjärtat. Det fixades så att vi fick göra ett ultraljud med en gång och då såg de att han har två hål i kammarskiljeväggen, ett som är 1 mm och ett som är 4 mm. Det där lilla på 1 mm är så litet så det bryr de sig inte om, men det större håller vi koll på så vi har varit där på ultraljud tre gånger nu och kommer att få fortsätta med regelbundna koller tills de ser att det antingen växer igen eller åtminstone stannar upp och inte blir större. 
Det låter ju superseriöst med hål i hjärtat liksom, men jag är konstigt nog inte så himla orolig ändå. Kanske för att läkarna verkar lugna och inte alls verkar tycka att det är nån big deal, och också kanske för att han verkar ju må jättebra ändå. Han äter som en häst och har redan gått upp ca 300 gr! Så det blir nog bra det här. 

Bjussar på en bild på Fifi som avslutning, hon har helt plötsligt blivit så stor. Min lilla tjejtrasa... Som jag äntligen kan krama och lyfta upp nu när jag inte har någon mage i vägen! Åååh som jag har längtat!

Det visade sig inte vara så konstigt att jag inte kunde varken kissa eller bajsa. Och jag hade rätt, så här jävligt var det inte efter att Fifi föddes. 
I fredags ringde BVC sköterskan för att boka en tid för första kollen med Corey och jag nämnde för henne att jag inte kunde kissa om jag inte stod i duschen i en halvtimma först. Hon tyckte det lät oroande och fick mig lova att jag skulle ringa läkaren, och läkaren i sin tur sa att jag skulle åka raka vägen in till gynakuten.

(Eftersom min pappa också hade läkartid den här dagen så kunde vi inte lämna Fifi till dom så vi ringde Måns o Bella för att höra ifall de kunde ha Fifi några timmar. Bella var hos frisören och de skulle åka och shoppa efteråt, men det hindrade inte dem från att hjälpa oss! Så vi mötte upp dom inne i stan och Fifi fick åka med i deras bil. Snacka om räddarna i nöden! Jag är så himla glad att ha de som vänner, de är så himla bra och ställer verkligen upp när man behöver det. Guld värda är dom!)

Så kom vi in till gynakuten och eftersom jag är nyförlöst så prioriterar dom mig. Vi fick tom ett eget väntrum med säng och dusch, riktigt skönt eftersom man oftast kommer hela familjen med bebis och allt. 
Jag fick ställa mig i duschen för att försöka kissa, men efter 45 min kom det fortfarande ingenting trots att jag var kissnödig. 
Så jag fick göra en gynundersökning med fylld blåsa vilket inte är något jag skulle vilja rekomendera. Det är illa nog att vara sydd och jävligt öm där nere, men det kändes som att jag inte hade så många valmöjligheter. Han gjorde en ultraljudsundersökning och hittade fort vad problemet var. 
Ca 1 cm in i slidan, i själva väggen mellan slidan och tarmen så sitter som en blodblåsa stor som två bratwurst. Och den blåsan buktar ju ut mot tarmen så att det gör både ont och nästintill omöjligt att skita. Han gissade på att det under förlossningen blivit typ en reva i väggen eller en sträckning som gjorde att det började blöda sådär. 
Han tittade på mig och liksom skakade på huvudet medan han sa att "herregud du får inte vänta såhär länge innan du söker hjälp, du måste ha haft superont!"

Jag får gå tillbaka till vårat väntrum och efter ett tag kommer gynekologen plus en annan läkare in och säger att jag kommer bli kvar över natten för att de vill se om det behövs en operation. 
Jag har fan aldrig lipat så mycket i hela mitt liv tror jag. Jag kände mig som ensammast i världen när Pat fick åka hem, jag visste ju att han skulle komma tillbaka morgonen efter för att ta hand om Corey medan jag eventuellt opererades, men ändå. Jag hade verkligen behövt honom där. Men Fifi behövde honom med.

På morgonen så kommer läkaren in och berättar att jag inte behöver opereras, blödningen har stoppat och om de går in och spräcker hål på bölden nu så blir ju risken att få en infektion så himla mycket större. Min sänka ligger på 260 så jag har ju uppenbart nånting i kroppen och de vill behålla mig åtminstone en natt till, med antibiotika i dropp. Pat åker hem igen och jag blir återigen ensam i det där skittråkiga rummet. Eller ja, jag och Corey förstås. 

Dagen efter, på söndagen alltså så sitter jag som på nålar och väntar på att doktorn ska gå ronden så att jag kan få min dom. Inte förrän runt 13.30 kommer han in och berättar då att sänkan gått ner till 180, och eftersom att jag har lyckats kissa själv ett par gånger så ser han ingen anledning till att jag ska stanna kvar.
Jag får åka hem! 
Jag har fan aldrig packat ihop mina grejer så fort nångång, det gick i rasande fart. 

Så nu är jag hemma. Det gör sjukt ont fortfarande, precis hela tiden men jag är hellre hemma och har ont än i ett tråkigt sjukhusrum. Jag får ju antibiotika och smärtstillande, och på morgonen innan jag kliver upp är faktiskt den enda gången på hela dagen då jag inte har ont. Det är tur att vi bestämde sen innan att Pat skulle ta ut lite semester utöver de 10 pappadagarna, jag vettefan hur jag hade klarat det annars.

Det värsta i allt detta är att jag känner att jag inte riktigt orkar ta till mig Corey så som jag skulle vilja. Han är inte riktigt så söt och mysig just nu som jag vet att jag egentligen tycker, jag orkar helt enkelt inte. Att gå omkring och ha så ont hela tiden tar all energi och det är svårt att va glad över nånting. Som tur är så är jag ju medveten om det och vet att det bara är övergående, men jag får lite dåligt samvete i alla fall.

Jag var och tog nya prover igår och om de skulle visa sig vara höga (över 40) så skulle jag sättas igång som typ idag eller imorgon. Jag var helt övertygad om att de stigit eftersom det har börjat kliat mer, men det visade sig att de gått ner till 6! Helt otroligt bra, plus att CTG kurvorna var perfekta. Så nu har jag istället en tid till nya prover nästa vecka. Vi tar det lite vecka för vecka nu och hoppas att förlossningen kommer igång av sig självt. 
Fast på ett sätt så känns det lite snopet också för det hade ju varit skönt att sättas igång så att man har det gjort. Så att vi får träffa bebisen snart! Och att jag blir av med den tunga tunga magen. 
Men såklart så är det allra bästa om allting kommer igång av sig självt. Nu är jag i vecka 37+5, så det är ju inte så långt kvar ändå.

Fifi gjorde nåt häftigt härom dagen! Självklart så var jag för seg för att fatta vad hon ville ha sagt, men va fan. 
Hursomhelst, jag satt på toan och hon står brevid mig som vanligt, och "pratar" och gestikulerar och pekar. Det brukar hon göra och man svarar liksom på det hon säger fastän man inte har en susning om vad hon snackar om. 
Så börjar hon att dra i sina byxor och se lite plågande ut samtidigt. Så jag frågar om hon har bajsat, om hon behöver byta blöja och hon nickar till svar. 
Jag frågar igen som den tjatiga mamma man börjar utvecklas till; "Har Fifi bajsat? Är det bajs i blöjan?" Och jag får samma nickande svar.
Så jag svarar att jag hjälper henne så fort jag har kissat klart. Så tittar jag efter i blöjan men där är det ju inget paket? Hon har ju inte alls bajsat så jag drar upp byxorna på henne igen varpå hon blir jätteirriterad och och börjar dra i dom igen. Men vi går ut från badrummet och tittar på tv och plockar lite. 

Så efter bara någon minut så börjar hon stånka och strax efter känner jag doften av att ett paket landat i hennes brallor. Mycket riktigt, där låg en stadig en så det var bara att gå in till badrummet igen. 

Men grejen är ju att då hade hon alltså talat om för mig att hon ville bajsa. Hon fattar nu vad man gör på toaletten och vill också sitta där..! Och jag bara nekade och fattade inte alls vad hon menade, så nu känner jag mig lite dum. Men hur ska man veta? Hon har aldrig varit sådär tydlig med sina behov förut eller visat några tecken på att ha fattat vad toan är till för. Men nu så! Så vi ska nog börja pott-träna lite smått tror jag, hon verkar ju vilja det. Perfekt är också att sommaren ligger framför oss, det är ju som gjort för pott- och toalett-träning!


Fan unge vad du är härlig! Jag är så obeskrivligt glad att det var just du som kom till oss, du med ditt härliga charmiga humör, glada skratt och kärleksfulla kramar och pussar. Du är utan tvekan det absolut bästa som har hänt mig och jag älskar dig gränslöst.