Häromdagen så var vi på ultraljud igen för Coreys hjärta. Det var mer än två månader sen vi var där sist så jag hade hunnit bli lite orolig faktiskt. Även fast jag vet att det ju inte är någon sjukdom han har, hans hjärta är lika starkt som ditt eller mitt (om inte starkare, eftersom det är nytt?), han har ju "bara" några hål där, så blir jag ändå orolig. Speciellt när det dröjer sådär innan nästa koll.

Så jag ringde upp sjukhuset och frågade var våran kallelse var och det visade sig att våran läkare hade legat sjuk i två veckor, men planerade att komma tillbaka veckan efter.
Så efter att hon gått igenom vilka som stod i kö för en tid så fick vi en klockan nio på morgonen. Jag ska ju lämna Fifi hos dagmamman vid den tiden, men hon var schysst och lät mig lämna tidigare så att jag skulle hinna med god marginal för morgonköerna in till stan.

Som den lilla gladfis som han är min lilla son så charmade han precis alla vi mötte. Varenda en som tittade ner i babyskyddet som jag bar honom i, fick sig det bredaste leendet som tack, och till och med undersökningen gick som en dans.
Jag trodde det skulle bli en mindre kamp att hålla honom kvar på rygg eftersom allt han gör nuförtiden är att ligga på magen så att han kan se bättre vad som händer runt omkring honom. Han kan inte sitta så bra ännu, så att ligga på magen är hans favoritposition. Men undersökningen gick hur bra som helst, han låg och spanade in doktorn och skrattade högt varje gång hon tittade på honom. Hahaha, han är så jäkla skön!

Så när hon håller på med den där ultraljudsmanicken som vanligt över hans bröst så säger hon de vackraste orden...

"Ja men här har det ju hänt något ser jag.. Det här ser bra ut! Om bara den där flärpen ville fastna och växa fast, den har nog blivit lite större tycker jag nog.. Då kanske det bara räcker med att vi går upp via ljumsken och täpper till det översta hålet sen, när han är omkring året."

Så det ser ljust ut! Jag hoppas hoppas hoppas verkligen att vi slipper en operation, att det räcker med att de går upp med en sond via ett blodkärl i ljumsken och täpper till hålet som sitter i förmaksskiljeväggen. Åh det vore ju så underbart!

En klok sak hon sa var att, en positiv sak med det här hjärtfelet är ju att det är en självhämmande "åkomma". Man behöver inte vara rädd för att hjärtat ska stanna eller nåt sånt, utan han reglerar det själv. Om han känner att han inte orkar så slutar han helt enkelt, han blir andfådd. Och det är faktiskt skönt att tänka på, man kan va alldeles som vanligt med honom och busa runt och så. Skönt tycker jag...

En mysig bilresa hem från sjukhuset...
Det tar på krafterna att vara sådär charmerande mot alla!

Nu är det jul igen, nu är det jul igen!

I alla fall på mitt jobb, där jag har varit hela dagen i dag. Det var tungt nog som det var att gå till jobbet för första gången på hur länge som helst utan att behöva mötas av julen i oktober. Jag var ju sjukskriven de sista veckorna av graviditeten och nu är Corey 7 månader gammal, så en åtta månader har jag ju varit hemma.
Vi hade en mysig frukost tillsammans allihopa och när jag gick så satt min lilla familj samlad vid bordet i pyjamaser och var sådär gosvarma och fulla av prat. De vinkade hej då där inifrån värmen medan jag gick ut och skrapade rutorna på bilen.

Men det gick bra ändå, och det var ändå rätt så skönt att få komma ut och bara vara Jenny ett tag, prata med andra vuxna. Men framför allt så var det skönt och en liten boost för självförtroendet att känna att jag hade full koll på alla julslingor. Möblerna hade jag inte lika bra koll på men det gjorde ingenting eftersom det lätt går att ta reda på det man behöver veta.
Men julslingorna, eller ljusslingorna, var lite mitt ansvarsområde förra och förrförra julen och dom hade jag fortfarande stenkoll på kände jag och det var skönt. Det hade såklart kommit en massa nya slingor och eftersom jag inte varit med och packat upp allting så hängde jag inte riktigt med där, men det löser sig. Jag märker att jag är bra på slingorna så de nya kommer gå lätt att plugga in.

Det som var ångest med stort Å var ju alla dessa tomtar och änglar och julgranskulor... I oktober liksom, hallå. Men det är väl så antar jag, för att stå sig i konkurrensen så måste man hänga på och vara först.

Jag hade en sån där skitjobbig kund i dag, en sån där som får en att fundera på vad det är för ett jävla jobb man har egentligen. Hon var där med sin kille/man och han var en sån där skrämd liten stackare som inte vågade säga pip. Hon kollade på den ena möbelgruppen efter den andra, pekade på varenda fåtölj och ville veta vad den kostade fastän det fanns en prislapp i storleken A5 (ett halvt A4 papper) mitt framför snoken på kärringen. Så hon gick där med näsan lite uppåt - på riktigt alltså! - och pekade på fåtöljen och sa på knagglig engelska med nån baltisk brytning; What price is on that?
Mhmm...
And that one?
Aha...
Is that one others colours?
I want that one black.
Discount on that?

Så gick hon vidare och pekade och pekade, och jag sprang efter som en liten jävla råtta, fy fan. En råtta som låtsas vara glad och svarar "javisst! Ett ögonblick så kollar jag upp det!"

Mitt jobb går ju ut på att hjälpa kunder, absolut. Att tala om vad som finns, föreslå olika lösningar och se till så att vi har varorna hemma på lager. Men när kunden går omkring som på måfå och bara pekar med sitt spretiga finger och frågar frågor som gör att jag måste springa till datorn hela tiden (för att kolla saldo, vilka färger som finns kvar, om den går att beställa i andra mått osv), då blir man lätt lite trött efter sisådär närmare en timma. Hon verkade inte ha nån klar bild över vad hon ville ha (jag säger hon och inte dem för han verkade inte ha mycket att säga till om) utan pekade på allt möjligt.
Det kändes verkligen som att hon pekade bara för att hon kunde. Hon visste att jag måste ta reda på det åt henne, så då gjorde hon det. Sådär höll det på i nästan en timma.

Köpte hon nåt då? Nä. Så klart inte.

Usch, såna kunder är så vansinnigt energikrävande. Som tur är så finns det de där små guldkornen då och då som kommer och väger över vågskålen igen och gör så att man orkar ta sig igenom dagen. Som gör en på bra humör, som man vill hjälpa långt utöver än det man "måste" och som man nästan känner det som att man står och pratar med en gammal vän. De är guld värda! Och ofta så är det antingen lite äldre gubbar o tanter på mellan 60 och 80 år, eller kvinnor på runt 45-50 år.

Dagen gick förvånansvärt fort ändå, och det var dags att åka hem till min älskade lilla familj! Vad härligt det är att kliva ur bilen, känna glädjen över att komma hem, och liksom nästan småspringa vägen fram till dörren... Så öppnar man dörren och går in, och så ser man en liten tjej komma springande och som ropar Mammaaaaaa! och slänger sig runt halsen på en och ger en en massa massa blöta pussar och en sån hård kram att man nästan ramlar baklänges. 
Och fastän Corey inte kan uttrycka sig så riktigt ännu så kan man ändå se i ansiktet att han har längtat lika mycket, att jag är lika välkommen hem utav honom med. Han ler med hela ansiktet, kroppen spritter och armar o ben börjar fäkta. Och så bakom dom, som en trygg famn kommer världens bästa pappa till mina barn, allra vackraste Pat... Åååh, jag är hemma!

Det absolut vackraste som finns. En sån otrolig kärlek som man blir alldeles varm utav!

Jag är med i nånting som heter Buzzador. Det är en sajt där man får erbjudanden att testa olika varor, oftast helt gratis men det har även hänt att det är till kraftigt rabatterat pris. Det är himla kul faktiskt, för man får chansen att testa nånting innan det kommit ut till butikerna och sen ge respons till företaget det gäller om vad man tycker om produkten.
Villkoret är att man "buzzar" om grejen, det kan vara på föräldraträffar, på jobbet, på en middagsbjudning etc., och även att skriva om det på tex sin blogg (som jag gör nu) eller på facebook. Jag tar då emot åsikter som folk kan ha och vidarebefodrar dem till Buzzador.

Nu senast så är jag med i en kampanj där jag får prova Digster. Och jag vet inte riktigt... Jag tycker det är rätt krångligt. Jag får fan inte fram nån föreslagen spellista som de säger att man ska få? Jag har fyllt i allting, tror jag i alla fall. Men det kommer inte upp nån spellista för det. Hmm.

Det påminner lite om Spotify fast lite mer förenklat.
Om du är intresserad av att få ett gratis konto som är giltigt i 6 månader så ska du gå in här, klicka på "registrera dig" och sen skriva in buzzador som kampanjkod.


Skriv gärna tillbaka till mig och berätta vad du tycker!



Om du känner att du också vill få en massa balla gratiserbjudanden från Buzzador så kollar du här;

Följ den här länken så det framgår att det är jag som har bjudit in dig (mitt användarnamn som buzzador är Bilancia): https://www.buzzador.com/buzzador/index.php?file=u-regstep1&lang=SE&refstr=Bilancia

Om du vill veta mer innan du bestämmer dig kan du följa den här länken: http://www.buzzador.com?refstr=Bilancia&lang=SE

 

Det var kalas i lördags! Jag gillar kalas. Det är stojigt, man minglar runt lite och så pratar man med folk som man inte ser så ofta eftersom man oftast sammanstrålar när det är just kalas och sånt. Det var kalas för Nikki, Jocke och Danne på en gång. Först visste vi faktiskt inte ifall vi kunde gå eftersom det blir ju rätt dyrt att köpa presenter till tre stycken på en gång sådär... Speciellt när två av tre är av den lite äldre sortens barn och gärna önskar sig lite dyrare saker.

Men så tänkte vi att det är väl inte därför man ska gå? Eller därför man bjuder någon? Så vi bestämde oss för att vara ärliga och säga som det var istället för att komma med nån fånig ursäkt, som man kanske gärna gör när det blir lite... pinsamt? eller känsligt? eller vad jag ska kalla det. Men du hajar.
Och det visade sig ju att de tänkte precis som oss, klart vi ska komma ändå! Det är ju ändå familjen som fyller år, vi vill ju fira tillsammans för att vi tycker om varann, inte för att byta presenter. Fast egentligen tvivlade jag aldrig på att de också tycker så, de är bra och enkla människor.

Vi hade supertrevligt och jag tror att Fifi hade the time of her life! Hon fick låtsasklippa håret med nån plastsax på någon snäll kvinna, och så var hennes dag gjord. Det var rätt många människor där, och folk som Fifi aldrig träffat men hon gick runt och pratade med allihopa som den självklaraste sak i världen. Min finaste lilla tjej!
Tyvärr har jag inga bilder därifrån så ni får nöja er sådär.

Det jag däremot har bilder ifrån är från idag och resultatet från min och mammas svamptur i skogen på under en timma.

Kolla in det här!

Våran skörd efter inte ens en timme.

Solen sken ju hela dan och det var sådär krispigt i luften när vi vaknade, så kände jag som jag alltid verkar göra nuför tiden, ett vansinnigt sug efter att få gå omkring i skogen. Pat såg inte jättelycklig ut när jag föreslog det så jag  frågade mamma om hon ville hänga med mig istället. Pat skulle ju dessutom lämna Elora och Riley till deras mamma så där kom han undan lätt!

Jag hade funderat ut en skog som ligger en bit bort och som ligger rätt så avsides. Det bor inte många människor där borta inte, en och annan övervintrad liten tant kanske men det är nog allt. Så jag och morsan traskade på i våra stövlar... Vi gick kanske en sådär tvåhundra meter längs med en stig, stannade till mest bara för att. Tog några kliv in i skogen... Strövar runt, hittar inte mycket alls. Jag konstaterar att jag vettefan hur en sån där höstkantarell egentligen ser ut. De där gula fina vet jag ju, men trattkantarellen? Ingen aning!

Så ba från ingenstans så står de där. Ett helt gäng! Jag blir ju överlycklig såklart och ropar till mig mamma. Och ja, resten är historia. Vi hittade så sjukt mycket svamp att vi fnissade hela tiden. Ja, när vi inte stod med stora ögon och gapande mun förstås. Vart vi än gick så var det svamp, helt galet. I början plockade vi även de minsta små sötingarna, men mot slutet så vart vi så bortskämda att vi bara tog de allra finaste och största exemplaren.

När vi går där med lagom avstånd mellan oss mamma och jag, med blicken stirrande mot marken för att inte missa något så hör jag henne rätt var det var ropa på mig.
Jenny! Jenny, kom hiiit! (mummel) Oh herregud...
Jenny, Jenny hjälp! Hahaha.. (mummel)åh herregud, jag vet... Nämen! Åååh!
Hahaha, Jenny kom! Du måste hjälpa mig!

Samtidigt som hon ropar det så får jag syn på jordens största gäng med svamp. Så jag ropar tillbaka att jag kan inte, jag måste plocka här! Så när jag sätter mig ner för att plocka så ser jag fler precis framför mig... Och så ser jag bredvid mig... Och när jag plockar de precis framför mig så ser jag fler, lite längre fram. Så jag tänker att lite får man fan offra och ställer mig på alla fyra där i den våta mossan, då jag får se på ännu fler! Precis framför mig! Så himla många och jättefina, och de måste jag ju bara ta!
Hahaha, så jag lägger mig faktiskt ner. Fråga mig inte vad jag tänkte på, men jag la mig i alla fall ner. Hahaha... Bara för att nå dom, för så fort man släpper de små rackarna med blicken så försvinner de ju. Det måste vart en syn.

Jag sitter här och kan knappt hålla uppe ögonen. Jag riktigt tvingar mig själv att hålla mig vaken så att jag kan somna i bra tid ikväll istället. I går kväll låg jag vaken hur länge som helst och bara grubblade och grubblade. Jag har en kompis (före detta kompis?) som satt mig i en jävligt knivig situation och jag börjar att tröttna på det känner jag, det får vara slut på det nu. Men jag vet inte hur, och det är det som jag ligger och grubblar på.
Hur jag än väljer att sätta stopp för det här så kommer det bli jobbigt. Fruktansvärt jobbigt.

Så när jag vaknade i morse var jag inte på mitt bästa humör och ville egentligen bara gå och lägga mig igen, efter att jag lämnat av Fifi hos dagmamman. Klockan var åtta på morgonen och jag tittade ut och såg att solen började skina, det verkade som att det skulle bli en fin dag.
Så jag ringde pappa istället och frågar ifall vi inte kan åka ut med båten idag, kanske fiska lite? Deras båt har bråkat hela sommaren och gångerna de har varit ute på havet i år kan man räkna på ena handen, så efter att pappa sömndrucket äntligen fattat vad det var jag pratade om så blev han glad och började genast att göra iordning matsäck till oss.

Sagt och gjort, så vid 9.30 var vi ute på vattnet.

Och vilken dag det blev! Helt underbar.

Vi fick inte en endaste liten firre, inte ens ett napp. Men vad gör det när solen skiner, man har kaffe och smörgås, en liten gosbubbla att sniffa på och man sitter och guppar i en båt?

Det blåste rätt rejält ibland även om det inte syns på bilderna, jag tror de varnade för 12 meter per sekund men jag vet inte om det stämmer. Fast jag och pappa har varit ute i betydligt hårdare väder än så, så det hade inte gjort oss så mycket. En gång när vi var på väg ut för att kolla på ett jobb han skulle göra på en ö så mötte vi en taxibåt i hamnen. Gubben sa att vi var galna, att han skulle aldrig ge sig ut i ett sånt väder. Haha... Men det är en annan historia.


Corey bara älskade hela resan, han var superlycklig mest hela tiden. Hade massor med nya intryck att ta in och han växlade mellan att gapskratta till att le med stora ögon. Till och med när han blev trött och det var sovdags så log han! Han var så glad och nyfiken på allting att det vart lite svårt att få honom att somna, han ville bara kolla in allt hela tiden. Men det kan man ju förstå, vad häftigt och stort allting måste varit för honom.

Vårat hem har invaderats av såna där äckliga små bananflugor. De förpestar ju hela köket, jag hatar dom! Det värsta är om man ska hosta eller nysa som det har blivit en hel del av här hemma eftersom vi varit förkylda, och så råkar man dra in en sån där rackare när man ska dra efter andan precis innan nyset eller att man hostar. Uughä... Den där hundradelen av en sekund när man ser att det är en liten fluga framför ens ansikte, och man hinner precis se hur den dras in i munnen, och man kan inget göra. Mmm.

Nu de senaste dagarna har vi verkligen försökt vara petnoga med att ingenting i matväg får ligga kvarglömt framme, ingenting. Ingen liten brödsmula, eller en kniv man just skurit barnets mat med eller nånting.
Och det - det är lättare sagt än gjort. I alla fall när man har en liten madam som äter med hela kroppen eller går runt med sitt älskade äpple och tuggar på det i evigheter. Jag tycker jag går på matjakt hela tiden här hemma.

Jag hittade på nätet nu idag ett recept på en blandning som ska ta kål på de små liven och vilket ska vara effektivt tydligen. Man ska ha en del honung och en del vinäger och en skvätt Yes diskmedel. Problemet är att vi har varken honung eller vinäger hemma, och jag tänker inte sätta mig och barnen i bilen och köra en mil till affären för att köpa nånting som vi ändå aldrig kommer att använda upp.
Men å andra sidan är jag så trött på kräken att det känns som en liten uppoffring att ha en burk överbliven hunung och en flaska vinäger som står och tar plats i skåpet.

Bilden har jag lånat från Hobbyman.se.
En kul sida, man hittar massor med bra tips!

Jag minns när jag gick på min första 20-års fest. Jag minns inte vem det var som fyllde år men jag kommer ihåg att jag kände mig otroligt vuxen och nästan lite gammal. Det var liksom nu, nu äntligen som man var över den där gränsen och det kändes jäkligt skönt. Nu börjar livet! Tjo! Fast ska jag vara ärlig så handlade festerna på den tiden mest om att bli så fulla som möjligt. Väldigt konstruktivt...
Min egna 20-års fest dröjde ju såklart ett tag till, jag fyller år sent på året. Tja om en vecka faktiskt, det hade jag ju glömt!

Igår var vi på 40-års skiva. En väldigt spontan sådan och som tur var så ville mamma och pappa vara barnvakter ett tag så att vi kunde få komma iväg. Det vart en riktigt rolig kväll! Mycket minglande, alkohol och musik. Och prat. Prat, prat och diskussioner. Fast alltså roliga diskussioner, såna kvällar gillar jag. Och så gillar jag den avspända stämmningen som blir när man är bland en massa kompisar som man känt länge, ingen som behöver göra sig till eller låtsas vara artig och intresserad.

Sen kan jag också tycka att det är rätt fantastiskt att man fortfarande efter så många år som vi känt varandra, har nånting att säga varann. Vi är ju ett gäng som hängt sen tidiga tonåren och nu bor alla i hus och alla utom en har två barn eller fler. Men det är fortfarande lika kul att träffas, om inte roligare nu faktiskt.


Jag och Pat hade lovat mamma o pappa att vi skulle komma och hämta barnen runt tolvtiden och det höll vi ju faktiskt ganska så bra ändå, vi hade så kul att vi glömde bort tiden litegrand. Ett bra tecken tycker jag.

En dag när morfarn följde med och överraskade
Fifi med att vara den som hämtade hos dagmamman. Lycka!

Corey äter ju mer och mer mat nu, sån där färdigtuggad mat som är mer som en smet liksom. Han äter gröt på morgonen och mat vid lunchtid och däremellan får han fortfarande ersättning.
Det som är så konstigt är att han verkligen inte vill äta nånting, alltså "smet" eller gröt, lite senare på dagen det är bara nappflaska som gäller då. Som lunch går det jättebra och han äter då som en mindre häst, men vid frukost knorrar han en hel del när skeden kommer och vid middagsbordet funkar det inte alls. Han blir helt otröstlig.

Visst är det konstigt? Vad kommer det sig? Det kan ju inte vara att han inte tycker om det eller så för det går jättebra som sagt till lunch.
Jag kan inte minnas att Fiona var likadan... Hon åt precis vadsomhelst närsomhelst. Och gör fortfarande.

Å andra sidan gör det ju faktiskt ingenting, så länge som han växer och mår bra. Och det gör han ju! Världens gladaste lilla skitunge är han! Vaknar alltid med det största leendet, alltid. Så himla fin...