Peppar peppar, ta i trä... Men det går skitbra (hittills) att låta ungarna dela rum. Corey sover hela natten igenom och vaknar inte ens för att nappen trillat ur. Fifi går först och lägger sig vid åttatiden och runt halv tio så somnar Corey i min eller Pats famn och vi bär in honom till hans säng. (ska bli spännande att se hur det går sen när Corey somnar tidigare och de två ska gå och lägga sig samtidigt...)

Och där sover de tills klockan är halv sju, sju då Fifi kommer in och väcker mig med att gosa lite i sängen.
Men inte för länge för det har hon inte tålamod till, så hon tar min hand och säger Kom mamma, kom. Hämta Corey, Corey awake! Och det gör jag så gärna för jag har sovit ut hela natten och är en mycket piggare och gladare mamma sen vi gjorde såhär, och jag bara älskar det.

I morse försov vi oss dock litegrand så det vart en varsin banan och välling till frukost framför tvn (omg, vilken jävla  morsa!) och jag tog en Mac Donalds-kaffe och macka i bilen på väg till Sös efter att jag lämnat av Fifi hos dagmamman. Corey skulle få en spruta för vaccination mot RS-virus. Eller egentligen är det inte ett vaccin fick jag lära mig, det är färdiga antikroppar vilket gjorde mig asnöjd. Jag är lite lite emot vaccinationer eftersom jag tycker att man ska låta kroppen göra det som den är bäst på och inte ta till en massa medicin i "onödan".

Jag har nog aldrig så vitt jag vet tagit några andra vaccinationer än de där man får som späd/småbarn och kommer nog inte göra det heller.
Men när det kommer till Corey och hans problem med hjärtat så är det liksom inte läge att låta ens egna principer komma i vägen. Han får inte få RS. Det kan vara riktigt farligt för barn att få RS viruset och jag vågar inte ens tänka tanken på vad som kan hända ifall Corey skulle få det. Så därför får han vaccin både för säsonginfluensan och för RS virus.

Vi hade fått hem såna där Emla plåster som ska vara smärtlindrande men det visade sig vara ganska så meninglöst eftersom jag hade satt dom fel. Dumma mamma!
Men jag fick en liten misstanke att de nog inte hade hjälpt särskilt ändå eftersom han skrek som aldrig förr när han fick injektionen. Och eftersom själva vätskan tydligen gör skitont så sprutade hon in lite lite i taget och Corey stackaren vred sig som en svettig liten mask och skrek i högan sky där i min famn. Stackars lillskrutten...
Sen så är det dags för nästa spruta. Usch, han hade det inte så lätt, somnade av ren utmattning innan jag ens hade klätt på honom kläderna sen igen.

Sen åkte vi och tog en fika med Pat och Corey fick lite välbehövlig gos ifrån pappan med. Han var alldeles utmattad och ledsen men när han fick se Pat så sken han upp och var sitt vanliga glada lilla jag för några sekunder! Det var så skönt att se. Och en underbar paus i arbetet för Pat såklart.

Vi ska tillbaka till Sös imorrn igen fast för att kolla hjärtat. Det var ett tag sen sist, två månader tror jag så vi får verkligen hoppas att det är glada nyheter i morgon. Sist vi var där så var det ju faktiskt lite positivt åtminstone det mest positiva vi hört om hans hål i hjärtat sen han föddes.
Så håll tummarna för min lilla kille i morgon är du gullig!

 

 

Det här är en bild från ett annat tillfälle, fast ändå en lika fin stund på morgonen.
Gos i sängen med sina små barn - kan det bli bättre?

Klockan ringde som vanligt i morse vid kvart i sju och som vanligt så snoozade jag bort det.
Fast denna morgon var jag ovanligt trött, jag kommer knappt ihåg det. Jag vet att jag bara noterade litegrand där i bakhuvudet att Fifi redan var vaken och att hon var i våran säng. Hon måste alltså ha kommit in i natt utan att jag märkt nåt.

Så när klockan är åtta (fast det vet jag inte då) så hör jag att hon skrattar sådär hjärtligt och jättehögt, ett riktigt bubbelskratt liksom och jag vaknar till. Men jag ser henne inte, vart är ungen nånstans?

Så hör jag "Cåjejj, mamma e awake! Hej mamma!" Så tittar jag bredvid mig och ser henne sitta i Coreys spjälsäng och leka tittut med honom med hans täcke. Han ligger på mage och tittar storögt och beundrande på sin syster och hon presterar gärnet när hon inser att hon kan leka med honom, han tycker jag är rolig! kan man riktigt se att hon tänker.

Åh det var ett sånt härligt sätt att vakna på!

Det gjorde inte så mycket då att jag försovit mig en timma och vi hade vansinnigt bråttom för att hinna iväg till dagmamman. Vi hann ändå för vi var så glada och sjöng sånger medan vi klädde på oss snabbt och stack iväg.

Vi har precis kommit hem från en mysig picknick med alla dagmammor, barn och deras föräldrar. Det var tänkt att vi skulle grilla först men eftersom det är eldningsförbud nu så fick det bli en picknick istället. Och det funkade ju minst lika bra! Supermysigt var det och alla ungar var på sina bästa humör. Fifi gick omkring och tiggde jordgubbar, sen satte hon sig i sin älskade Bellas knä för att äta dem. :-) 
Och Corey la i en extra växel och smilade in sig hos sin framtida dagmamma (samma som Fifi). Adde kommer också att gå där sen, fatta hur bra det kommer vara då?! Bägge deras två barn Nikki och Adde, och våra två Fiona och Corey - kommer att gå tillsammans! Det kan ju faktiskt inte bli bättre.

När jag skulle klä på Corey idag så slog det mig att alla kläder är typ... randiga? Varför det? Och när jag funderar närmre på det så är det ju inte för att jag eller Pat skulle ha nån slags hemlig desire för randiga outfits, utan för att butikerna helt enkelt svämmar över med just randiga kläder. 
Ja, om man inte styr kosan mot de rosa blommiga kläderna förstås.

Och så är det, blommor, rosa, glitter och puttinutt för tjejer och randigt till killarna. Vill de få min son att se ut som en fängelsefånge? Ja, i Kalle Anka tidningarna så har alla bovar randiga kläder i alla fall, jag vet inte vad de har i verkligheten.
Nu handlar vi visserligen så gott som alla barnkläder i second hand butiker. Det är bara fördelar med att handla på second hand tycker jag, speciellt barnkläder; 20-30:- per plagg (istället för 150-300:-), man hittar kläder som ingen annan har och det är miljövänligt. En del plagg har dessutom fortfarande butiks-prislappen kvar och är alltså helt oanvända. Inte för att det spelar så stor roll för småbarnskläder hinner ju liksom aldrig bli utslitna ändå. 

Men för att styra tillbaka till det här med ränder då... Om man ska göra kläder som inte är rosa och blommiga, måste man då göra de randiga? Var det det enda de kom på? Fyrkanter finns inte? Cirklar är tjejigt eller? 
Jag klär gärna Fifi i så kallade pojkkläder, alltså lite tuffare kläder i mörka färger. Ibland lite punkigt och ibland väldigt rosa och glittrigt. Det beror alldeles på vad vi känner för för dagen. 
Men jag har svårt att tänka mig att vi nånsin kommer att klä Corey i glittrigt rosa, och speciellt inte klänningar. Eller ja, om han hemskt gärna vill ha en klänning när han blir äldre så kommer han att få det men det är ingenting vi kommer att klä honom i sålänge han inte kan uttrycka sig. Pat är ännu "värre" än mig, han vill inte ens att Corey ska använda Fionas gamla rosa bebisnappar, hahaha... 
Men Fifi får gärna ha "killkläder". Är inte det lite dubbelmoral av oss?

Jag har världens finaste barn.

Jo, så är det faktiskt. Det finns inga barn i världen som är så fina som mina! 
Fifi har utvecklats till en skön liten tjej som inte tar någon skit. Tar du något som är hennes och som hon hade först så låter hon dig veta att det skulle du inte gjort. Hon gör ingenting som hon inte vill och det ser jag enbart som positivt. Visst kan det bli en del trixande på mornarna när man ska iväg och har en tid att passa men som tur är så går det fort över. Hon är explosiv, blir superarg över nånting som hon tycker är orättvist och lika fort som det kom så är det borta igen och hon är sitt glada lilla jag. Men det bästa med det är att man aldrig nånsin behöver undra över vad det är hon vill egentligen, det syns på lång väg. 

Hon hörs och tar plats och hon är glad mot alla. Det händer ofta när man är i affären tex att människor som vi möter utbrister "nämen det var en härlig/glad liten tjej ni har där!" 
Jag minns en gång vi var i omklädningsrummet på badhuset och Fifi sprang omkring och sa hej till alla. Jag var helt slut av att försöka hålla koll på henne, det var inte läge att vara pryd där inte, jag fick snällt kuta omkring därinne med tuttarna i vädret med bara en strumpa på och trosorna lite på sniskan. 
Så hade hon stannat och "pratat" med en tant som satt ner på en bänk. När jag kom fram så vänder sig tanten till mig och säger; "Tänk, den här lilla damen har räddat min dag. Jag kom hit för att livet är så tråkigt just nu och för att rensa tankarna lite. Så möter man en sån här glad liten själ - som lyckas vända allting på den här korta stunden. Hon gjorde mig så himla glad! Tack!"
Det kändes plötsligt inte lika jobbigt att jaga runt på henne. 

Hon har en helt underbar humor! Hon brukar göra "Fifi-face" som vi kallar det, se snopen ut med öppen mun, och sen ett brett glin, om och om igen för att sen avsluta med att "titta över glasögonen". Hon älskar att få andra skratta eller så är det uppmärksamheten hon älskar. Eller lite av bägge skulle jag tro. 
En gång råkade jag prutta vid matbordet och utbrister"Oj! Förlåt!" Pat tittar på mig och säger sakta "Niiiiiiceee..." Då ser jag hur Fifi liksom tittar på mig med ett höjt ögonbryn och utan att vrida upp huvudet, så säger hon med sakta "Naaaaaaajss..." Hahaha!
Såna där grejer händer ofta och hennes timing är oslagbar!




Här är en film från när vi hade ätit blåbärspaj och hon smetat in blåbären i ansiktet. Vi gick till badrummet för att tvätta av henne, och när jag skulle ta kort så såg hon sig själv i min mobilkamera via spegeln och började då göra sina miner!


Vi har aldrig haft några jobbiga perioder med henne alls egentligen, hon skrek aldrig som bebis. Jag tror vi har haft sammanlagt tre vakna nätter med henne, och då har det handlat om några timmar varje gång, inte ens en hel natt. Det gick lätt att få henne in i rutiner, hon äter precis allting och har alltid gjort det. Det gick relativt smidigt att få henne att sova i en vanlig säng i eget rum, jag tror vi höll på i två veckor som max. 

Fifi bara älskar sin nya lilla lillebror och vill inte gå och lägga sig om hon inte pussat honom god natt först, och det första hon säger på morgonen när hon vaknar är "Kååjjiiiii!" (hennes sätt att säga Corey). Hon är jättesnäll mot honom och vill pussas mest hela tiden. Eller så kan hon bara sitta och titta på honom en lång stund och sen titta upp på mig med liksom förälskade ögon och säga "Kåååjjiiiii....".
Så fort han är ledsen så skyndar hon dit för att ge honom nappen. 



Men han är sällan ledsen. Han är en glad och nöjd liten bebis som gillar att titta på sin storasyster när hon gör sitt bästa för att underhålla honom. Han skriker inte heller om nätterna och har redan kommit in i en rutin där han bara vaknar en gång per natt, och då för att liksom slö amma lite. Och alla dessa gånger vi får åka till sjukhuset för att kolla hans hjärta så är han alltid lugn och nyfiken. Ligger där och tittar på läkaren och ler mot mig. Jag tror han kommer att bli en lika härlig unge som hans syster är och jag är så himla lycklig och förundrad över att få ha och fostra två såna personligheter!

Och det skönaste av allt! Det är nästan så att jag inte vågar visa den här bilden... Kolla i bakgrunden...



Vi måste ju göra nånting rätt! Eller så är det så att Pats och mina gener passar sådär sjukt bra ihop. 


Och eftersom det här är min blogg så får jag skriva hur och om vad jag vill.
Ba såru vet.

Jag är gräsänka ikväll och alltså hemma själv med barnen. Pat är och repar med bandet och jag har för första gången helt själv tagit hand om nattning av en trotsig övertrött 1½ åring medan den lilla nyfödda ligger och gråter magkramps-gråt. 
Och vet ni? Det har gått bra! Hon sover, peppar peppar ta i trä, lillgrabben snusar nöjt bredvid mig i soffan och jag har inte blivit tokig. Om jag får säga det själv så fixade jag det rätt bra att trixa och "slalom-a" mig fram med min uppmärksamhet. Lägg till det faktum att hon är förkyld och har knappt sovit nåt alls idag och var alltså jävligt övertrött - jamen då är jag ju en supermorsa för fan! 

Jag kommer så väl ihåg en nyårsafton för några år sen, vi var hemma hos en kompis och firade och i soffan satt en annan vän, L,  som precis hade fått sitt tredje barn, och ammade. L satt och pratade med M och barnen som var omkring 2-5 år sprang omkring och tjoade som bara barn kan göra när de triggar upp varann sådär på en fest. 
Hursomhelst, L's mellersta barn kommer skrattande springande och liksom kastar sig handlöst över ryggstödet på soffan bakifrån, bredvid L när hon sitter där och ammar och jag ser som i slow motion hur hon utan att ta blicken från M som hon pratar med, sträcker ut armen som bebisen inte ligger på för att fånga upp sitt barn innan denne slår i golvet. 
Detta gör hon alltså utan en min, utan att tappa tråden i diskussionen, medan hon sitter och ammar! 
Jag vart så himla imponerad och är fortfarande, speciellt nu när jag själv har barn och har nånting att relatera till.

Det jag ville komma till; jag känner mig lite som L ikväll. ;)





Corey föddes med för kort tungband och pga det går det lite hackigt med amningen. Det funkar och så, jag har mycket mjölk, men efter varje gång han ammat så blir mina bröstvårtor helt lik-vita och det sticker och svider i dom. Och det tar ca en timma innan de blir normala igen. Inte jättekul som ni säkert kan tänka er men jag vill gärna fortsätta amma ändå, jag gillar att amma. 
Det var faktiskt samma problem med Fifi, men jag stod ut i 3½ månad innan jag tillslut gav upp. Fast hon hade inte för kort tungband, så jag var lite tveksam till lösningen för Coreys problem att det verkligen skulle hjälpa - att klippa tungbandet. 
Men när de sen sa att han kan få problem med talet sen när han börjar prata, att han kanske börjar läspa och ha svårt för r-ljud, så kände vi att vi såklart måste hjälpa honom om det finns hjälp att få. 

Så igår hade vi då tid för att klippa hans tungband. 
Min pappa följer med, och vi kommer in till en kvinna som ser snäll ut. Hon är framåt och lite "gåpåig", men ändå snäll. 
Säger åt mig att sätta mig i stolen med Corey i famnen, och så berättar hon lite om varför man klipper tungbandet, hur det går till (utan bedövning!) och lite annat. Jag frågar henne om det kommer att blöda och hon säger att jo det kan blöda lite, och ger mig en kompress som lite utifall att. Hon tittar efter och bekräftar att javisst har han kort tungband, han behöver klippas. Så allt är klart, jag sätter Corey tillrätta i min famn...

Så sätter hon på sig glasögonen som har en lampa i mitten, tar nåt instrument som liknar en tång och går fram till oss, tar tag i hans huvud och så känner jag jordens jävla tryck. 
Hon pressar det lilla huvudet mot mina bröst - skithårt - Corey vrider sig som en liten mask och börjar gråta, och så vips!
Så var det klart. 

Och nu börjar ju jordens avgrundsvrål... Det stackars lilla livet gråter som aldrig förr, och när jag vänder honom mot mig för att trösta så ser jag hur blodet fyller upp där inne i hans lilla mun. 
Läkaren tar tag i min hand som håller kompressen, stoppar in min tumme i hans mun och säger lite barskt att du måste trycka hårt nu. Jag känner hur jag själv börjar gråta, Corey vrider sig skrikande i min famn. 
Hon tar min tumme igen och säger med en ännu mer bestämd röst; tryck hårt. Du måste trycka nu för att det ska sluta blöda. 
Jag kände mig som 7 år igen... Samtidigt som jag tyckte så fruktansvärt synd om mitt lilla barn som inte fattade nånting annat än att det gjorde jävligt ont. "Så kommer mamma där och fyller hela min stackars lilla mun med nån jävla tygbit, och dessutom så trycker hon mitt på det onda!"
Jag såg på henne att hon var lite less på blödiga morsor som sitter och lipar för en sån banal sak som ett klipp i tungan, men det sket jag i. Hon var inge snäll längre. 

Direkt efter så fick jag gå ut och amma eftersom det är den bästa trösten för så små. Det gick bra, han tog bröstet ganska så direkt och låg där och såg lätt skräckslagen ut. Han somnade ganska så fort, av utmattning skulle jag gissa. Min duktiga lilla kille...
Men hua så hemsk jag kände mig, det var inte ett dugg kul. Den känslan håller faktiskt fortfarande lite i sig om inte alls lika mycket. Det har läkt fint redan och jag märker en skillnad på amningen faktiskt.
Skönt!

Det visade sig inte vara så konstigt att jag inte kunde varken kissa eller bajsa. Och jag hade rätt, så här jävligt var det inte efter att Fifi föddes. 
I fredags ringde BVC sköterskan för att boka en tid för första kollen med Corey och jag nämnde för henne att jag inte kunde kissa om jag inte stod i duschen i en halvtimma först. Hon tyckte det lät oroande och fick mig lova att jag skulle ringa läkaren, och läkaren i sin tur sa att jag skulle åka raka vägen in till gynakuten.

(Eftersom min pappa också hade läkartid den här dagen så kunde vi inte lämna Fifi till dom så vi ringde Måns o Bella för att höra ifall de kunde ha Fifi några timmar. Bella var hos frisören och de skulle åka och shoppa efteråt, men det hindrade inte dem från att hjälpa oss! Så vi mötte upp dom inne i stan och Fifi fick åka med i deras bil. Snacka om räddarna i nöden! Jag är så himla glad att ha de som vänner, de är så himla bra och ställer verkligen upp när man behöver det. Guld värda är dom!)

Så kom vi in till gynakuten och eftersom jag är nyförlöst så prioriterar dom mig. Vi fick tom ett eget väntrum med säng och dusch, riktigt skönt eftersom man oftast kommer hela familjen med bebis och allt. 
Jag fick ställa mig i duschen för att försöka kissa, men efter 45 min kom det fortfarande ingenting trots att jag var kissnödig. 
Så jag fick göra en gynundersökning med fylld blåsa vilket inte är något jag skulle vilja rekomendera. Det är illa nog att vara sydd och jävligt öm där nere, men det kändes som att jag inte hade så många valmöjligheter. Han gjorde en ultraljudsundersökning och hittade fort vad problemet var. 
Ca 1 cm in i slidan, i själva väggen mellan slidan och tarmen så sitter som en blodblåsa stor som två bratwurst. Och den blåsan buktar ju ut mot tarmen så att det gör både ont och nästintill omöjligt att skita. Han gissade på att det under förlossningen blivit typ en reva i väggen eller en sträckning som gjorde att det började blöda sådär. 
Han tittade på mig och liksom skakade på huvudet medan han sa att "herregud du får inte vänta såhär länge innan du söker hjälp, du måste ha haft superont!"

Jag får gå tillbaka till vårat väntrum och efter ett tag kommer gynekologen plus en annan läkare in och säger att jag kommer bli kvar över natten för att de vill se om det behövs en operation. 
Jag har fan aldrig lipat så mycket i hela mitt liv tror jag. Jag kände mig som ensammast i världen när Pat fick åka hem, jag visste ju att han skulle komma tillbaka morgonen efter för att ta hand om Corey medan jag eventuellt opererades, men ändå. Jag hade verkligen behövt honom där. Men Fifi behövde honom med.

På morgonen så kommer läkaren in och berättar att jag inte behöver opereras, blödningen har stoppat och om de går in och spräcker hål på bölden nu så blir ju risken att få en infektion så himla mycket större. Min sänka ligger på 260 så jag har ju uppenbart nånting i kroppen och de vill behålla mig åtminstone en natt till, med antibiotika i dropp. Pat åker hem igen och jag blir återigen ensam i det där skittråkiga rummet. Eller ja, jag och Corey förstås. 

Dagen efter, på söndagen alltså så sitter jag som på nålar och väntar på att doktorn ska gå ronden så att jag kan få min dom. Inte förrän runt 13.30 kommer han in och berättar då att sänkan gått ner till 180, och eftersom att jag har lyckats kissa själv ett par gånger så ser han ingen anledning till att jag ska stanna kvar.
Jag får åka hem! 
Jag har fan aldrig packat ihop mina grejer så fort nångång, det gick i rasande fart. 

Så nu är jag hemma. Det gör sjukt ont fortfarande, precis hela tiden men jag är hellre hemma och har ont än i ett tråkigt sjukhusrum. Jag får ju antibiotika och smärtstillande, och på morgonen innan jag kliver upp är faktiskt den enda gången på hela dagen då jag inte har ont. Det är tur att vi bestämde sen innan att Pat skulle ta ut lite semester utöver de 10 pappadagarna, jag vettefan hur jag hade klarat det annars.

Det värsta i allt detta är att jag känner att jag inte riktigt orkar ta till mig Corey så som jag skulle vilja. Han är inte riktigt så söt och mysig just nu som jag vet att jag egentligen tycker, jag orkar helt enkelt inte. Att gå omkring och ha så ont hela tiden tar all energi och det är svårt att va glad över nånting. Som tur är så är jag ju medveten om det och vet att det bara är övergående, men jag får lite dåligt samvete i alla fall.

När jag var mammaledig så satt jag ganska ofta och följde en del bloggar som jag fastnade för. Det blir lätt så när bebisen är liten och mest sover igenom dagarna. När ungen blir äldre och kräver lite mer så läser man såklart inte lika mycket, man drar ner på antalet bloggar.
En av de bloggar jag har fortsatt att läsa är min arbetskompis dotter Denises blogg. Hon och jag fick barn ungefär samtidigt och det är kul att läsa om framstegen som görs hemma hos dom. Jag vet att man inte ska jämföra, och bla bla bla, men det skadar väl inte att jämföra på ett bra och sunt sätt? Om inte annat så är det skoj att se att ungar är så härligt olika - redan från start!

Men så i alla fall, hon lottar ut en superfin barnbok som jag blev jätteintresserad av att ha! Kanske inte till Fifi dårå eftersom hon redan passerat ettårs strecket, men till den nya lilla pyret i magen. Man fyller i den på nätet, laddar upp bilder och skriver texter. Anhöriga som vill gå in och titta under årets gång får ett lösenord så kan de med hänga med på vad som händer. Sen när barnets första år har gått och man fyllt i det man vill fylla i så kan man skriva ut den, i hur många exemplar man vill! HUR bra som helst. :D 

Den tävlingen vill jag va med i. :)
Håll tummarna för att det blir jag som vinner!

Nu vet jag ju varför jag är så förbannat trött hela tiden.
Och är grymt hungrig ungefär var tredje timma.

Det här var från tidigare idag när vi stod och gjorde pannkakor till middag. Fifi fick för första gången slicka rent visparna från grädde, behöver jag säga att lyckan var gjord? Hon var som salig resten av kvällen! :-D

Häromdagen mötte Fifi och jag upp Pat som kom från jobbet, vi skulle in en sväng på jobbet för att kolla om vi sålde klorin. Det verkar ju vara utdött överallt ju, de har bara nån annan blå flaska som ser likadan ut men som inte bleker nånting. Och eftersom att vi ska just bleka så är det klorin som vi behöver.

Jag mötte min chef där och vi stod och småpratade lite, han kommenterade hur stor Fifi har blivit och allt det där vanliga man säger när man träffar någon man inte träffar varje dag. Så frågade han mig om jag längtar tillbaka till jobbet nu när jag varit mammaledig i snart 10 månader. Och jag tänkte efter så det knakade för att inte säga nåt "olämpligt"... Men så bara kände jag att, ja fan det ska faktiskt bli rätt skönt att komma tillbaka..! Det känns helt vansinnigt - jag är lite less på att bara gå hemma. Jag vill möta andra människor. Andravuxna människor, prata om vardagliga saker.

Jag ser inte alls fram emot att behöva lämna ifrån mig det allra finaste jag har, att pussa henne hej då och sen gå iväg för att vara iväg från henne i drygt tio timmar. Pat kommer att vara hemma med henne fram till att hon börjar hos dagmamma i slutet på september, men sen när hon börjar där så kommer det vara jag som lämnar henne och Pat som hämtar henne. Och eftersom min arbetsdag inte slutar förrän vid 18 eller 19, så kommer jag alltså att missa henne så gott som varje kväll då hon brukar sova vid åtta tiden. Och att missa alla "det första -". Usch, jag ser verkligen inte fram emot det.