Tantvarning på radion

Ja, det jag försökte skriva tidigare i inte mindre än två sms-inlägg var att min morsa har så länge jag kan komma ihåg lyssnat på radiokanalen Lugna favoriter, både i bilen och som bakrundsmusik på kontoret.
Jag har väl inte tänkt så mycket på det egentligen annat än att jag tycker det verkar lite tråkigt. Lite förutsägbart. Men ändå, morsan är ju trots allt min morsa och alltså ganska mycket äldre än mig och så var det inte mer med det liksom. Föräldrar är inte i första hand kända som de med bäst smak.

Nu de senaste dagarna när jag åkt mycket bil långa sträckor fram och tillbaka så har jag allt oftare kommit på mig själv att ratta in en annan radiokanal än den jag brukar lyssna på... Kommit på mig själv att tänka att det var väl ett jävla skrän på radion och letat efter något mer lyssnarvänligt.

Så märker jag hur jag liksom sitter och diggar till samma kanal som mamma. Jag har rattat in Lugna favoriter på radion, helt omedvetet..! Och jag sitter där och tycker om det.
Herregud nu är det rätt så kört, va.

Nu är jag officiellt en tant.

Tant jenny.


(och det hela vart ju ännu roligare när jag försökte skicka det hela som ett sms och det inte funkade...)


En kväll i tankar...

Ikväll har det varit en sån där bra och härlig kväll.

Vi har haft tre av mina fyra syskonbarn här på middag och fika, och den äldste av dem tre har jag ju skrivit om tidigare när jag träffade honom för första gången på massor med år, när vi var och handlade på Willys. De två yngsta träffar jag regelbundet via Måns och Bella, men de andra två av min syrras barn har jag inte haft någon kontakt med alls under många år.

Men så när Fifi fyllde två i augusti så kom jag på att det skulle vara roligt om de två också ville komma och fira med oss. Fifis (och Coreys) kusiner, och jag är ju faktiskt deras moster. Jag trodde ärligt talat inte riktigt att de skulle vilja komma, jag menar - vi har inte setts på massor med år, deras kusin fyller två år och de själva är 20 och 17. Vad har de gemensamt med henne? Eller med mig?
Men det ville dom! Och det var skithärligt, jag blev riktigt riktigt glad.

Ja, han som är näst äldst kunde tyvärr inte komma den dagen, men istället kom han nu ikväll. Och så de andra två spelevinkrarna förstås, haha. Det var en lite spänd stämning i början, lite blyg sådär och samtidigt förväntansfull. Från allas håll, jag visste inte riktigt vad jag skulle säga. Och eftersom jag ju är den vuxna i sammanhanget så hänger det lite på mig att det ska bli bra kände jag. Vilket är helt okej. Och det är också helt okej att vara lite blyg sådär tycker jag, så det släppte rätt så fort. Vi satt där och pratade på, åt god middag och hade det riktigt kul!

När jag sen körde honom till bussen en mil bort (där bussarna går oftare än här ute på landet) och skjutsat hem de andra två till Måns så satt jag där i bilen själv och körde i mörkret... Tänkte på hur kvällen varit och fick en sån skön känsla. Det kändes bra.
Men samtidigt lite sorgligt också, eller vemodigt för jag tycker att det är så himla synd det som är mellan oss och syrran. Jag tycker synd om henne som missar allting. Som missar chansen att lära känna mina barn, att lära känna mitt liv. Som missar sin chans att få vara en moster.
Och jag är så himla glad och tacksam över att jag försöker greppa min chans nu att få vara moster, till alla fyra grabbar.
För jag må tycka som jag vill om henne, men hon har ena riktigt fina söner i alla fall, de ska hon vara stolt över.


Jo det är tamefan barnmisshandel!

Jag bara älskar programmet Svenska Hollywoodfruar. Jag fullkomligt avgudar Maria Montazami, hon är så grymt skön. Jag sitter och garvar högt här hemma så att tårarna rinner varje gång det programet går på tv. Sen om det är efter manus har jag ju ingen aning om men jag hoppas att det inte är det.

Vid det senaste avsnittet så vart mina ögon fuktiga av en helt annan anledning. Så därför hoppas jag att klippet när Isabel Adrian tar hål i öronen på sin 1-åriga dotter är påhittat, att efter det att kamerorna släcks så liksom Hej och hå! Bra spelat där Monday-Lily, nu tar vi bort det där klistermärket du fick på örsnibben och torkar bort låtsastårarna.
Men så är det inte. Och inte nog med det, hon går ut ur rummet, håller för öronen och låter nannyn göra det som borde vara en självklarhet för alla föräldrar - att trösta och lugna sitt barn.
Hur tänker man då?

Isabel själv försvarar det med att det är tradition i hennes familj (sen fortsätter denna människa med "Förresten, är alla som omskär sina nyfödda pojkar också barnplågare?" som en fråga. Ungefär som att det skulle vara  självklart att omskärelse är ok. Eh... Vad tycker du själv Isabel? Skulle du vilja få någonting bortskuret från ditt underliv av någon annan anledning än medicinsk? Och som dessutom oftast görs utan bedövningsmedel eftersom "bebisar ändå inte kommer komma ihåg nånting av det". Nä, jag trodde väl inte det nej.) ungefär som att det skulle göra saken mer okej.
Det är faktiskt ganska så pinsamt... Så om man växer upp i en familj full med män som vid varje jul ger sina barn en sån jävla känga att de åker in i väggen, så är det okej att man själv ger sin unge en avhyvling lite då och då. Jag menar, det är ju faktiskt en tradition, och det som inte dödar det härdar.

Jag kan för mitt liv inte förstå varför man vill göra hål i sitt barns öron. Det är inte vi vuxna som ska vilja det, det ska vara barnen i så fall. Om allt står rätt till där uppe i hjärnkontoret dvs. Barn som är så otroligt vackra som de är i sin naturlighet, sin avsaknad av en massa jobbiga uppfattningar om hur man "bör" vara, och sitt totala accepterande för det man är. Som inte ännu är färgad av hur samhället pressar ner oss i mallar om hur man ska se ut. Det är så befriande med barn!
Så varför vill man ta bort det från sin egna guldklimp?

Jag tycker det är så fruktansvärt att göra hål i öronen på barn. Jag vågar tom gå så långt som att påstå att det är en form av barnmisshandel. 
Jomen tänk nu, man gör nånting medvetet mot barnet så att han/hon får ont. Så att barnet är rädd. Att den skriker, ålar sig, vill komma bort därifrån. Sen gör man det en gång till (oftast) och barnet blir om möjligt ännu mer skräckslaget. Och till vilken anledning? Jo, för att hon/han ska se söt ut. Men det är ju vad du tycker, vad tycker ungen då? Nähä, hon är för liten för att ha nån uppfattning om sånt. Och kom inte här och säg att en unge på fem bast vet vad som är sött eller inte, det har han/hon fått lära sig. Den har inte tillräckligt med livserfarenhet för att ha kunnat bilda sig en sån uppfattning ännu.

I vilken annan situation låter man ungen genomlida samma sak?
När de får vaccinsprutan? Nä för det gör man för ungens bästa, för dennes hälsa. En jäkla skillnad alltså. 

Så, i vilken annan situation låter man då ungen gå igenom samma sak?  
Ja jag kan då inte komma på någon annan situation än just vid misshandel. Hojta gärna till om du kommer på nån annan situation.

Jag och Pat är överens om att våra barn inte kommer att få pierca sig i varken öron eller nån annanstans förrän de är i tidigast högstadieåldern. När de verkligen kan förstå att det här kommer att göra ont och det kommer att göra förjävla skitont om de inte tar hand om hålen så att de blir infekterade.
Det ska dessutom i så fall göras på en seriös piercingstudio (med sån där klämma och nål, allt för att göra såret så skonsamt som möjligt) och de ska få spara ihop till halva kostnaden själva. De ska verkligen verkligen vilja göra hål för att få göra det, veta vad det är de ger sig in på.

Jag själv fick inte göra hål i öronen förrän jag blivit myndig. Jag hatade det då, tyckte att mina föräldrar var fruktansvärt orättvisa som bara totalvägra att ge med sig ens en tum. Det var ett blankt nej. De lyssnade på mina önskningar, hörde mig när jag klagade - men vek sig inte en tum. Örhängen fick vänta tills 18-års dagen.
Till saken hör att både min mamma och min syster har/hade nickelallergi och mina föräldrar ville skona mig från det. Jag förstod det itne då, eller snarare jag ville inte förstå det.
Idag tycker jag att det var helrätt. Jag tog inte mina hål i öronen förrän jag var 22 år och av nån anledning så är jag faktiskt glad över att jag väntade så länge. Jag visste då vad det var jag gav mig in på och att jag riskerade att få en allergi på köpet, precis som min mamma och syster.

Men viktigast av allt - jag gjorde det valet själv. Helt själv.



(Sen att puckot till morsa inte ens är där för sin unge när denne är livrädd, står upp för det val hon som mamma gör för sitt barn, gör mig bara så jävla mörkrädd. Jag kan inte ens kommentera det, jag blir bara äcklad.)


Jag som vägrade prata engelska i skolan...

Ibland fantiserar man ju om hur ens framtida barn kommer att bli. Ja, innan man får barn menar jag. Man kan se framför sig om det kommer bli en tjej eller kille, vilken väluppfostrad unge man kommer att ha, inte som en sån där snorunge som slår sin mamma och vill ha precis allting i hela affären (och får det också).

I mina såna funderingar så har det aldrig nånsin dykt upp någon bild om att mina framtida barn skulle prata engelska. Varför skulle det liksom?

Jag avskydde engelskalektionerna i skolan. Tyckte de var fruktansvärda. Jag blev lätt generad och röd i ansiktet, och vid nåt tillfälle när jag skulle redovisa så sa jag fel på people och pupil. Jag uttalade alltså ordet people som ordet pupil, och det utlöste ju en massiv skrattattack på resten av klassen. Fast egentligen var det nog bara en eller två som fnissade lite där bak i klassrummet, men för mig var det kört där och då. Från den dagen i åttonde klass har jag inte redovisat en enda gång på engelska. Jag sket totalt i det, vägrade ställa mig upp eller struntade i att dyka upp helt enkelt.
Som ni hajar så funkade ju inte det särskilt länge och speciellt inte när man börjar på gymnasiet. Som tur var så fick jag en förstående lärare tillslut som lät mig redovisa bara för henne ute i korridoren. Det funkade ett tag så att jag i alla fall fick godkänt i A-kursen.

Sen går åren och man behöver inte använda engelskan speciellt ofta, lite då och då när det kommer en turist in på jobbet bara men det brukar lösa sig genom kroppsspråk och att de är lika kassa som en själv.

Men för då 4½ år sen så träffade jag Pat (förkortning av Patrick). Killen från Irland, min stora kärlek. Han pratar jättebra svenska och har inga problem alls att diskutera eller hänga med i vårat språk så där behövde jag ju inte heller bryta min mur om att vägra prata engelska.
Men efter ungefär ett halvår ihop så börjar vi prata om att åka över till Irland för att hälsa på hans familj och jag börjar då sakta inse att om jag vill ha någon framtid ihop med denna kille så måste jag ju börja snacka nångång.
Jag tror tom att jag hade en desperat liten förhoppning om att hans familj kunde snacka svenska eftersom att deras son nu bodde här i Sverige.
Sagt och gjort, vi bokar biljetter och pratar om vad vi ska hinna med att se under den helg vi är där. Ju närmre vi kommer avresedatum desto mer nervös blir jag. Det gick så långt att jag drömmer mardrömmar om det, vaknar helt kallsvettig och vettskrämd. Jag vill ju inte prata engelska!

Jag berättar det för Pat, sitter där gråtande och hulkar fram att jag vågar verkligen inte, jag kommer att döööö... Snäll som han är så säger han att jag kan ju passa på nu, att öva med honom? Han lovar att inte börja skratta. Men min mur som jag byggt upp sitter stadigt, det kommer liksom inte ett ord (på engelska) över mina läppar och jag skakar på huvudet. Jag säger att vi måste avboka min biljett, jag är ledsen men jag kommer inte att klara av det.

Det går ett par dagar och så när jag vaknar en morgon, Pat sover fortfarande, så ligger jag där och funderar på hur svårt kan det va liksom? Varför skäms jag så mycket över att prata engelska? Jag blir jätteledsen över att jag har sån vansinnig jävla grej som bara blockerar allting, ska jag verkligen låta det förstöra för mig och mina möjligheter med den här killen?
Jag hör att han vaknar upp... Tänker att det är nu eller aldrig, och så kniper jag ihop mitt ansikte som för att skydda mig, och piper; Good morning

Efter den morgonen fick han aldrig tyst på mig, haha. Jag minns även den kvällen när vi skulle sova. Jag pratade på som aldrig förr, på engelska alltså. Han hade somnat men jag ruskade på honom hela tiden bara för att berätta nånting - på engelska - och han mumlade nåt till svar och försökte sig på nåt leende.
Det var så himla skönt för jag var så mycket bättre än vad jag hade gått runt och trott i alla år. Det var som att öppna en kran, jag ville aldrig sluta!
Sen dess så pratar vi engelska här hemma. Förutom jag till barnen, det tar jag oftast på svenska. Eller när vi träffar folk, då är det ju löjligt att vi två sitter och pratar med varann på engelska när han inte har några som helst problem med svenskan. Men det som är så häftigt är nu när man märker på Fifi att hon förstår bägge språken precis lika bra. Och att hon säger "Icecream" till pappa och "Glass" till mig. Eller som när hon blandar ihop de två orden, som mijlk = milk+mjölk, warmt = warm+varmt. Det låter så jäkla sött. Hon snappar också upp de ord hon föredrar och inte nödvändigtvis det som sägs mest. Som hon har börjat fråga nu varje gång jag hämtar henne och Corey sitter i bilen; Corey awake? 

Jag är så glad över att mina barn inte kommer att ha samma knut inför det engelska språket som jag har haft. De kommer ha en enorm fördel av att ha flytande engelska när de växer upp och kanske vill plugga vidare. Det är ju även en fördel att hälften av deras släkt bor i ett annat land, så om de känner det där tonårs-jagvillkommaifrånmammaochpappa,NU! så kan de ju alltid åka till Irland. Långt från mamma och pappa i ett annat land men med säkerheten från släktingar.






Det kom ett paket i brevlådan idag, addresserat till "Miss Fiona O'Brien". Hahaha... Jag kan inte hjälpa det, jag tycker det låter skitsött!
Det var ett paket från Pats mamma till Fifis tvåårsdag som innehöll en jättesöt liten regnjacka! Fifi kommer att älska den, det känner jag på mig. Och så ett fint set, pyamasset skulle jag tro eller en sån där mysa-hemma-på-söndagen-dress. Tack farmor!


I do, i en gammal slottsruin.

Förra helgen var vi på bröllop. Åååh det var så vackert... Jag fällde både en och flera tårar, trots att jag egentligen inte är någon nära vän till varken brud eller brudgum, det är Pat som är vän med brudgummen och jag hängde liksom på.

Man kommer ju osökt att tänka på sitt egna framtida bröllop vid såna tillställningar, det blir liksom bara så. Och det enda jag känner att jag har svårt för är hela den här guds grejen. Jag tror verkligen inte på gud och det gör inte Pat heller. En gammal arbetskollega till mig sa en gång att "religion - det är en snuttefilt för vuxna." och så känner jag med, så varför ska jag då gifta mig i kyrkan? Det är himla vackert och så, väldigt stämmningsfullt. Men när prällen börjar babbla på att man lovar inför gud att vara sin partner trogen, och att vårat äktenskap är ett löfte inför gud, då börjar det liksom att krypa i mig. Det är inte min melodi.
Dessutom kan jag känna att det vore lite skenheligt och respektlöst av oss mot de troende att gifta oss i kyrkan när vi inte tror på deras gud. Liksom "jag tycker allt är bara ren BS och att du egentligen är lite lurad, men jag använder gärna din kyrka ett tag!".

Dessutom har jag alltid (ja, sen jag träffade Pat alltså och ens började fundera på det här med äktenskap) velat gifta mig på Irland. I en gammal slottsruin... Eller alldeles vid havet, typ vid The cliffs of Moher, ett helt jävla underbart ställe! Problemet är att våran allemansrätt inte finns överallt, typ ingenstans förutom Norge väl?, så man får inte gifta sig var man vill inte, man måste be markägaren om lov först.





The Cliffs of Moher



Och en annan grej är att det blir i så fall svin-jävla-skit-dyrt. Men drömma kan man ju få göra... Och då skulle jag ha en klänning som ser ut nåt så här:




Det kan bli knepigt att få över alla till Irland bara, det kan ju komma att kosta en del. Hur många är beredda att pröjsa så mycket bara för att få gå på bröllop? Flygresa, hotell, mat... Å andra sidan så kanske man alltid har velat åka till Irland och ser det som en bra spark i röven.
Men det känns också angeläget att det ska vara på irland för just den anledningen; vi svenskar kan tycka att ekonomin är ansträngd ibland. Men det är verkligen ingenting mot vad irländarna kämpar mot just nu kan jag säga, hela landet är ju i gungning pga det ekonomiska läget som är just nu.

Jaa, men vi får se. Vi har pratat om bröllop såklart men har ingenting bestämt. Det är mera typ "jo men det skulle ju va kul! och praktiskt, om man tänker på det juridiska. och ballt att få heta O'Brien i efternamn. hahaha!"

Rädda världen - kissa i duschen!

I går kväll när jag hoppade in i duschen så blev jag kissnödig. Jag brukar alltid bli det innan jag ens hunnit tänka klart tanken på att jag ska duscha, det är som om själva tanken på vatten får mig kissnödig. Men så när jag står där och känner hur det trycker på så kommer jag att tänka på en websida jag såg nångång om att om man kissar i duschen så räddar man världen. 
Så jag lättade på trycket där och då! Underbart! 

För ärligt talat, varför skulle det vara så äckligt för? Tror nån att jag lägger mig ner i pisset och liksom rullar runt i det? Snabbt sätter för proppen så att kisset kan stanna kvar runt mina tår? 
Nämen självklart så rinner det ju lika snabbt ut som resten av avfallet man duschar av sig, såsom hudavlagringar, svett och hårstrån. Säkert en och annan snorkråka också, det skulle inte förvåna mig. De små jäklarna har en förmåga att ploppa upp när man badar ju. 

När jag var yngre och fortfarande bodde hemma så bodde jag i en egen liten stuga på tomten. Det fanns ingen toalett där inne så ibland om jag vaknade på natten eller blev kissnödig precis innan jag somnade, så hände det att jag satte mig i handfatet i köket (jo det var ett riktigt litet kök faktiskt! jättesött med vedkamin, diskbänk och två små väggskåp) och kissade. Jag undrar hur många av mina kompisar som visste om det då! Hahaha... Och ja, självklart så sköljde jag ur efter mig varje gång, och då och då skrubbade jag rent med svamp. 

Men du? Innan du avfärdar mig som den äckligaste på jorden så kan du väl kolla in den här sidan

"Om alla mellan 13-65 i Sverige skulle kissa i duschen en gång per dag i stället för att kissa i toaletten, så skulle vi spara 13 miljarder liter vatten varje år. Det är lika mycket som 32 miljoner badkar!"

Mina barn är visst duktiga!

Visste ni om att en del föräldrar förespråkar att aldrig ge sina barn beröm? Aldrig alltså. Inte säga att "vad duktig du är!" när ungen klarar av att för första gången få på sig byxorna själv för då fokuserar man på resultat istället för personligheten. De* menar på att man inte är duktig om man sätter på sig sina byxor. Det bör man kunna göra, det är en bra grej att kunna, men man är inte duktig för det.

De ungarna får heller aldrig höra att de är söta. Eller fina eller gulliga eller what ever som har med utseendet att göra. För då lär man ungen att det är viktigt att vara just det och han/hon växer upp med dålig självkänsla och ett otroligt bekräftelsebehov. 

Jag tror fan jag storknar... Mina ungar är skitsöta! Och asduktiga! Däremot har jag börjat tänka mig för när jag säger det till Fifi (Corey är för liten än för att fatta nånting annat än röst- och tonläge) och kanske inte häller det över henne i tid och otid, att jag tycker hon är den sötaste ungen på jorden. Men om de aldrig får höra det..? Näää, jag tycker inte det är rätt. Jag kan ju bara gå till mig själv och jag vet att jag mådde bra av att veta att hos mamma och pappa är jag den sötaste/bästa/duktigaste. 

Jag säger också lika mycket att "jag ser!", "titta, du kan ju!" eller "vilken mjuk tröja, den ser gosig ut" och på andra sätt bekräftar mina barn, men jag tänker aldrig sluta berömma dom för det. I vad det än gäller. För om de inte är duktiga när de tex klarar av att klä på sig själva för första gången... Vem är då duktig? Då är man ju i såfall inte duktig när man fixar körkortet heller - för det är ju en bra grej att kunna. Eller lyckas spåra en ny planet - nån måste ju göra det också. Eller balanserar tio tallrikar på en hand och 15 glas i den andra utan att tappa nåt - för det är ju skitbehändigt att kunna sånt..!
Nej, jag är inte duktig när jag drar på mig mina kläder själv, men ett barn som lyckas för första gången är fanimig duktig. Och det behöver de få veta.




*Jag skriver de för att det är en hel del människor i olika bloggar som jag har sett som tycker så här.

Mammor gråter också ibland

Det är så himla viktigt att kunna säga förlåt, även till ens lilla barn som inte riktigt förstår vad ordet betyder ännu. Ja om man har gjort något fel alltså, men det hajade ni ju.

Den här veckan har jag sagt förlåt ett antal gånger till Fifi för att jag inte varit riktigt en sån bra mamma som jag vill vara. Man ryter alldeles för hårt för att ungen gnällande står och drar i kjolen och bara måste bli buren precis nu, just som lillebror skriker som mest av både hunger och en svidande bajsblöja. Skriker LÅT BLI SA JAG, GE FAAN I DEN DÄR!! NEJ!! när ungen för femtioelfte gången får tag i tv-kontrollen medan man sitter och ammar, vilket resulterar i två gråtande små barn och en skamsen morsa med svidande ågren. 
Behövde jag verkligen ta i så där? Är det inte egentligen mitt fel som aldrig kan lära mig att lägga undan den förbannade kontrollen? Är mitt barn rädd för mig nu? Hon såg lite rädd ut precis innan hon började gråta...

Man får tappa kontrollen ibland. Det gör en inte till en sämre mamma för det, det gör en bara mänsklig.

Men! Det är viktigt att kunna säga förlåt, superviktigt. Som sagt, barnet kanske inte förstår själva ordet men handlingen och känslan kan aldrig misstolkas. En varm kram, omfamning, titta djupt i ögonen och förklara så gott man kan. Och jag tror faktiskt att Fifi förstod att jag var ledsen över att jag skrikit onödigt mycket på henne. Att mamma också kan göra fel ibland, och mamma vet om det. 
Jag är övertygad om att det även hjälper henne i att själv känna när hon gjort något fel mot någon, och då säga förlåt. Hon kan inte säga ordet förlåt ännu men hon går alltid fram och ger en kram om man säger att hon ska be om förlåtelse till någon, och mer och mer nu så har hon börjat göra det självmant utan att vi har behövt säga till. 

Vi hade också en händelse här i veckan då Corey vaknade upp klockan 06 och skrek ända fram till lunchtid då han helt utmattad somnade. Jag provade allting, men inget funkade. Bytte blöja, matade, hjälpte honom att fisa (ibland kan en prutt liksom sätta sig på tvären och då gör det ont), masserade magen, dansade och sjöng... Ingenting hjälpte, killen var helt otröstlig. Då kan jag ju såklart inte ägna Fifi många minuter eftersom jag ju är själv hemma, och hon blir gnällig och vill upp i knät hela tiden då (såklart). 

Så jag sätter mig i soffan helt uppgiven med en skrikande bebis, och har Fifi framför mig som gråtande också vill komma upp i min famn... Så jag känner att jag orkar fan inget mer och fäller ett par tårar jag med (inget hysteriskt gråtande, bara några stilla tårar som droppar ner). Fifi ser det och stannar liksom upp i sitt eget och bara tittar på mig med stora ögon. Hon har aldrig sett mig gråta förr och hon blev nog lite paff. 
Så hon slutar gråta, lägger sitt huvud i mitt knä medan hon klappar mig på ryggen... Hur vackert är inte det? Vilken kärlek det var i luften precis då, så jag grät en tår till just bara för det. 
Sen tittar vi på varandra som i samförstånd och resten av dagen blev mycket enklare. Hon blev lite mindre gnällig, verkade förstå att lillebror behöver mamma lite mer just nu.

Hon är så himla vacker, min stora lilla Fifi!


Plockar körsbär med morfarn


Pat börjar sin semester nu och det känns helt underbart. Det känns nästan som om det vore jag som gick på semester eftersom vi nu får va hemma hela familjen och vi kan gå ner till stranden (vilket jag vägrar göra själv med en snart 2-åring och en 4-månaders), och jag slipper ta allt ansvar själv. 
Plus att jag brukar få lite fler sovmornar då Pat är betydligt mer morgonpigg än vad jag är. 

En annan grej jag har funderat över är det där med att välja sina strider. Om jag säger nej till någonting så vill jag ha en anledning bakom, nåt som betyder nånting. Jag vill kunna förklara varför det är nej och stå för det. Det är så himla lätt att bara slänga ur sig "nej nu räcker det" eller "nej inte gå där" utan att ha tänkt igenom vad det är man säger nej till. 
Jag försöker att verkligen tänka till först, om man hinner det vill säga. För det svåraste av allt är att stå på sig sen, även fast man tycker att det kanske var lite överilat... Spelade det någon roll liksom. Men jag vill vara konsekvent, jag tror det är superviktigt. Så jag står på mig. Och därför är det så viktigt att jag har en vettig anledning. 
Och min egna slöhet är inte någon vettig anledning, att hon lär sig dricka mjölk själv ur en vanlig kopp utan pip är ju liksom nödvändigt och det är mitt jobb som mamma att acceptera att jag får torka upp mjölkpölar som hamnat på golvet och stolen och allt annat runt omkring. 
Eller att hon sopar upp kaffepulvret jag just spillde på golvet (läs; dra omkring allting fram och tillbaka med borsten) just precis när jag ska stå där. Hur ska hon lära sig om hon aldrig får prova? Spelar det någon roll om hon sopar medan jag står där? Nej. Spelar det egentligen någon roll att lite kaffepulver hamnar under kylskåpet? Nej.
Ungen ser ju så lycklig ut när hon får och kan göra nånting för att "hjälpa" mig så hjärtat blir alldeles varmt och överfyllt varenda gång!






Släktträff på Willys

Vi var och handlade idag, ja mat och sånt annat tråkigt. Hursomhelst, vi mötte min syster och de tre yngsta av hennes fyra barn inne i affären. Jag har ju ingen kontakt med varken syrran eller egentligen hennes två äldre barn heller men de två yngsta har Måns till pappa så de träffar jag ju regelbundet.

Men nu så träffade jag alltså den näst äldsta och honom har jag inte sett sen... Ja, jag vet faktiskt inte! Några år är det åtminstone, kanske fyra? Och då sågs vi bara som hastigast, och innan det var det ytterligare några år. Grejen är ju att när man är i den åldern (han är 17 nu) så ändras man ju nåt otroligt på bara ett år, och jag kände knappt igen honom. Jag vettefan ifall jag hade sett honom om inte de andra var med, de jag träffar regelbundet. 

Det var så himla skönt att se han. Jag kände att jag saknar dom, jag har ju suttit barnvakt åt de små liven när de var små! Men det var härligt att se hur vuxen han blivit, hur fin han är. Att han mår bra och går i skolan. 
Jag fattar ju att vi inte kommer få mer kontakt efter det här, jag kommer få fortsätta sakna dom i fortsättningen med. Det är inte för att jag inte vill för det vill jag, utan det är bara så situationen ser ut. Och varför skulle de helt plötsligt vilja hänga med sin moster liksom? 
Jag vill inte säga för mycket här på bloggen, men jag kan säga att syrran och jag kommer aldrig att ha nån kontakt igen, i varje fall inte ens i närheten av vad det har varit. Och det är något jag väljer själv. Jag kan prata med henne när vi möts och vara trevlig och civiliserad men det är också allt. 

Men när det kommer till barnen... Det är ju inte dom jag inte kommer överens med, men det blir ju så att man tappar kontakten med dom med eftersom de fortfarande bor hemma. Och nu har det gått så många år att det lätt kan kännas lite krystat om man skulle våga försöka ta upp kontakten igen. Sen så börjar de ju bli så stora och ha fullt upp med sina egna liv, de minns mig heller såklart inte så väl som jag minns dom. Det fattar jag ju. Jag var 13 år när den äldsta föddes och det är 19 år sen nu.
Så det är en lite vemodig känsla man får i magen samtidigt som det är skitkul att ses. Det är så svårt att förklara, jag önskar dom verkligen allt väl i världen och saknar dom. 
Allting är så dubbelt... För jag fattar ju också att de känner av hur det är mellan mig och syrran, och jag vill inte att de ska behöva stå där i mitten och känna sig obekväma i situationen. 

Ja... Men det känns i alla fall väldigt bra att ha sett honom idag, kramat om honom. :-)

2010 i bilder


Här kommer lite av mitt 2010 i bilder. Det är inte alls i ordning, det orkade jag inte helt enkelt.
Och ja, det är mest bilder på Fifi men det är ju bara för att hon faktiskt är motivet i mitt liv. :-) Jag är helt övertygad om att 2011 kommer att bli minst lika underbart och glädjefyllt som året som gått varit. 

God fortsättning!






Politik e farliga grejer


Jag tänkte att jag ska fan aldrig mer diskutera politik med mina vänner. Det är farligt, man kan få reda på massor med saker man inte hade en aning om. Åsikterna kan gå milslångt isär och man kan inte få in i sin skalle hur denna människa kan tänka som den gör. 

Nu tänker jag att jag ska aldrig sluta prata politik med mina vänner. Aldrig. För att man kan få reda på en massa saker man inte hade en aning om, som att de tex kan klippa banden om man inte tycker likadant. Så att jag vet varför de "gör slut" med mig. 
Jag kanske kommer att bli ytterligare ett par kompisar fattigare då, men så får det vara i så fall. För mig är det viktigt att alla får tycka precis som de tycker. Har du en gång kommit in i mitt hjärta och är min vän, då kommer du att stanna där vilket parti du än röstar på. Faktiskt.

"Jag delar inte dina åsikter men jag är beredd att dö för din rätt att framföra dem" som tydligen är sagt av Voltaire nångång för jättelänge sen, tycker jag är skitbra! Mera sånt! :)












RSS 2.0