"Up yours, you motherfucking kärringjävel!" sa jag inte.

Nu är det jul igen, nu är det jul igen!

I alla fall på mitt jobb, där jag har varit hela dagen i dag. Det var tungt nog som det var att gå till jobbet för första gången på hur länge som helst utan att behöva mötas av julen i oktober. Jag var ju sjukskriven de sista veckorna av graviditeten och nu är Corey 7 månader gammal, så en åtta månader har jag ju varit hemma.
Vi hade en mysig frukost tillsammans allihopa och när jag gick så satt min lilla familj samlad vid bordet i pyjamaser och var sådär gosvarma och fulla av prat. De vinkade hej då där inifrån värmen medan jag gick ut och skrapade rutorna på bilen.

Men det gick bra ändå, och det var ändå rätt så skönt att få komma ut och bara vara Jenny ett tag, prata med andra vuxna. Men framför allt så var det skönt och en liten boost för självförtroendet att känna att jag hade full koll på alla julslingor. Möblerna hade jag inte lika bra koll på men det gjorde ingenting eftersom det lätt går att ta reda på det man behöver veta.
Men julslingorna, eller ljusslingorna, var lite mitt ansvarsområde förra och förrförra julen och dom hade jag fortfarande stenkoll på kände jag och det var skönt. Det hade såklart kommit en massa nya slingor och eftersom jag inte varit med och packat upp allting så hängde jag inte riktigt med där, men det löser sig. Jag märker att jag är bra på slingorna så de nya kommer gå lätt att plugga in.

Det som var ångest med stort Å var ju alla dessa tomtar och änglar och julgranskulor... I oktober liksom, hallå. Men det är väl så antar jag, för att stå sig i konkurrensen så måste man hänga på och vara först.

Jag hade en sån där skitjobbig kund i dag, en sån där som får en att fundera på vad det är för ett jävla jobb man har egentligen. Hon var där med sin kille/man och han var en sån där skrämd liten stackare som inte vågade säga pip. Hon kollade på den ena möbelgruppen efter den andra, pekade på varenda fåtölj och ville veta vad den kostade fastän det fanns en prislapp i storleken A5 (ett halvt A4 papper) mitt framför snoken på kärringen. Så hon gick där med näsan lite uppåt - på riktigt alltså! - och pekade på fåtöljen och sa på knagglig engelska med nån baltisk brytning; What price is on that?
Mhmm...
And that one?
Aha...
Is that one others colours?
I want that one black.
Discount on that?

Så gick hon vidare och pekade och pekade, och jag sprang efter som en liten jävla råtta, fy fan. En råtta som låtsas vara glad och svarar "javisst! Ett ögonblick så kollar jag upp det!"

Mitt jobb går ju ut på att hjälpa kunder, absolut. Att tala om vad som finns, föreslå olika lösningar och se till så att vi har varorna hemma på lager. Men när kunden går omkring som på måfå och bara pekar med sitt spretiga finger och frågar frågor som gör att jag måste springa till datorn hela tiden (för att kolla saldo, vilka färger som finns kvar, om den går att beställa i andra mått osv), då blir man lätt lite trött efter sisådär närmare en timma. Hon verkade inte ha nån klar bild över vad hon ville ha (jag säger hon och inte dem för han verkade inte ha mycket att säga till om) utan pekade på allt möjligt.
Det kändes verkligen som att hon pekade bara för att hon kunde. Hon visste att jag måste ta reda på det åt henne, så då gjorde hon det. Sådär höll det på i nästan en timma.

Köpte hon nåt då? Nä. Så klart inte.

Usch, såna kunder är så vansinnigt energikrävande. Som tur är så finns det de där små guldkornen då och då som kommer och väger över vågskålen igen och gör så att man orkar ta sig igenom dagen. Som gör en på bra humör, som man vill hjälpa långt utöver än det man "måste" och som man nästan känner det som att man står och pratar med en gammal vän. De är guld värda! Och ofta så är det antingen lite äldre gubbar o tanter på mellan 60 och 80 år, eller kvinnor på runt 45-50 år.

Dagen gick förvånansvärt fort ändå, och det var dags att åka hem till min älskade lilla familj! Vad härligt det är att kliva ur bilen, känna glädjen över att komma hem, och liksom nästan småspringa vägen fram till dörren... Så öppnar man dörren och går in, och så ser man en liten tjej komma springande och som ropar Mammaaaaaa! och slänger sig runt halsen på en och ger en en massa massa blöta pussar och en sån hård kram att man nästan ramlar baklänges. 
Och fastän Corey inte kan uttrycka sig så riktigt ännu så kan man ändå se i ansiktet att han har längtat lika mycket, att jag är lika välkommen hem utav honom med. Han ler med hela ansiktet, kroppen spritter och armar o ben börjar fäkta. Och så bakom dom, som en trygg famn kommer världens bästa pappa till mina barn, allra vackraste Pat... Åååh, jag är hemma!

Det absolut vackraste som finns. En sån otrolig kärlek som man blir alldeles varm utav!




Nu är det jul igen

Vi håller på och packar upp julen på jobbet. Julgrejor. Som tomtar och sånt, lucialinnen och adventljusstakar. 
Helt galet egentligen... Så jag tänkte bara säga det till er med så att ni också kan få känna lite ångest. 

Varsågod!

/Nissan









RSS 2.0