Åh det har vart en sån jävla mysig dag idag. Inte för att vi gjort mycket alls egentligen men det vart en sån där bra dag.
Som känns skön i magen. 
Måns ringde och frågade ifall vi ville slå ihjäl lite tid tillsammans med honom eftersom han skulle vara själv idag då Bella var på möhippa. Det var tänkt att han skulle gå på svensexan men han kände sig krasslig och därför inte så upplagd för det, men inte tillräckligt krasslig för att bara sitta hemma själv och pilla naveln. Så vi styrde kosan mot Stora badet, ett mycket bättre bad än Kopparmora tycker jag. Det gör inget att man får ta bilen 3 min dit, det är det helt klart värt. 

Och en sak som visserligen har klarnat för mig för länge sen, men som blev så jäkla tydligt just idag var att när man har småbarn så blir livet sig liksom aldrig mer sig likt. Den lilla lilla människan som sitter där så sött och oskyldig i sin vagn och pillar på ett superintressant blixtlås, har ingen aning om hur mycket planering, svett och packning hon kräver av sina föräldrar. Missförstå mig rätt nu, det är ju så det ska vara, helt klart. 
Men det är ändå likt förbannat mycket planering, en jävla massa svett och en kopiös packning som krävs för ett sånt företag som att ta sig ner till stranden. Och då var vi inte ens där särskilt länge. "Hur länge ska vi va där? Hur många måltider kommer hon vilja ha, ska vi ta med välling? Eller nån frukt? Har du packat ner skeden? Finns det blöjor i skötväskan? Jag hittar inte den där salvan mot röda rumpor! Var faan är hennes extranapp som alltid ligger där?! Vilken vagn ska vi ta med, ska hon sova i den? Parasollet, kan det var bra att ha med?"
Ja, ni hajar. 

Sen då när man släpat med sig allting till stranden, packade som två bagladys kommer man där röda och svettiga redo för att hoppa i plurret. Man byter om - på henne först såklart - och det ska vara UV-skyddsbaddräkt, solhatt och gärna solglasögon, om man ändå kunde få henne att behålla dom på. Så tar man glatt ungen på armen för att ge sig ner mot strandkanten. Viskar glatt i örat att "Nu älskling, nu ska vi bada du och jag! Vad mysigt vi ska ha det tycker mamma!"

Då kommer nästa uppenbarelse. 
Hur tänkte jag nu? För henne är ju 21 grader i vattnet svinkallt och det finns inte en chans att jag kan ta med mig min 10 månaders ut i vattnet för att simma. Herregud, min unge har ju blivit en bortskämd pool-unge..!

Hursomhelst, hon kanske skulle tycka om att bara stå där och se vattnet skölja över tårna? Peta lite i sanden? 
Så jag provar att ställa ner henne, ser hennes tår sakta nudda vattnet... Samtidigt som hela detta lilla barn börjar att rysa över hela kroppen (du vet sådär när man känner hur det börjar i tårna och rör sig uppåt, och man kan bara inte stå emot att skaka på axlar och huvud) samtidigt som ett ljust klart och starkt "iiiiiiiiiiiiiiiiiii-ljud" kommer från hennes lilla pussmun. Självklart blir man lite snopen för detta var inte vad man väntat sig från ens lilla blötdjur samtidigt som man ju självklart inte vill att hon ska bli rädd för vatten. 

Så man gör ju det självklara och lyfter upp ens barn igen. Så står man där och tänker "Eh... Nu då? Va fan gör jag nu? Ska jag bara stå här i vattnebrynet med mitt barn på armen och se vit pösig ut?!" Och ja - det är precis det man gör. 

Det allra konstigaste tycker jag, det är hur man så lätt finner sig i allt det här. Jag tycker inte ens att det är jobbigt att finna mig, att alltid från och med nu komma på andra plats, jag bara gör det. Jag sväljer det med hull och hår. Utan att blinka, och jag älskar det... Hur jobbigt det än må vara ibland med all planering, svett och packning - så älskar jag mitt liv och min lilla familj. :-)


Vi mötte våra andra kompisar där som också hade sökt sig till vattnet en dag som denna. Det var kul, sist vi såg dom var på midsommarn och det är alltid lika kul att catcha up igen. Vi bestämde med F och L att vi skulle ta en grillkväll här i veckan tillsammans med A och C. Det skulle vara jätteskoj! Vi har ju inte riktigt ordnat någon stor grillning eller kräftskiva eller nåt ännu, så det skulle sitta fint. Plus att F och L faktiskt inte varit här och hälsat på ännu. Vi sa både jag och Pat att "fan vad jag gillar dom två vi borde hänga med dom mer!" 
Sen vet ju jag med att vardagen kommer, man har barn som ska sova, ett hem att ta hand om, tomten som ska fixas osv osv i all oändlighet. Men man får inte glömma bort sina vänner heller mitt ibland allt det där. 

Sen när vi skulle hem så tänkte vi att eftersom vi redan är här (vid badet, som ligger nära mina föräldrar) så åker vi förbi mamma o pappa och umgås lite med dom. Fifi bara älskar sin mormor, jag tror jag aldrig sett en unge så förtjust i någon förut. Helt ärligt.
Hon sträcker ut armarna samtidigt som hon skakar i hela kroppen som hon spänner som en fiolsträng, och det kommer en massa konstiga gutturala ljud från hennes strupe, och ögonen är uppspärrade. Ju närmre mamma kommer henne, desto mer blir det. Och hon vill bara bli upplockad av hennes mormor, och när hon väl blir det så ömsom skrattar hon, ömsom kramar och gosar med mamma. Helt underbart att se! Om någon av oss försöker plocka upp henne ur bilbarnsstolen medan mamma är i närheten så är det gallskrik ända tills hon får komma till hennes älskade mormors famn. Hahaha, lilla söta fisgos...

Ja, och nu så är vi hemma. Ligger i soffan och slöar och borde väl egentligen gå och lägga oss. Jag klev faktiskt upp 9.45 i dag så det artar sig! Ska se till att göra det i morgon med om inte lite tidigare, för imorrn ska vi dra till stranden igen fast denna gången tar vi med oss Bella och så åker vi dit i tid och äter lunch på en handduk i solen... :-)