Jag skulle ha jobbat idag. Eller ja igår om man ska va petig eftersom klockan passerat tolv och det rent tekniskt är fredag nu, men eftersom jag inte är petig så skiter jag i det. 
I natt vaknade jag runt 5-tiden av att jag var sjukt kissnödig och pallrar mig upp för att hasa mig till toan och märker hur det liksom flimrar för ögonen. Jösses tänkte jag, jag måste ha löjligt lågt blodtryck som blir yr av att kliva upp ur sängen, och försöker blinka bort det. Men det händer liksom ingenting. Medan jag sitter där och tömmer blåsan så ser jag att nästan hela vänster ögat och pyttelite på höger, är täckt med flimmer. 
Va fan, håller jag på att få migrän eller vad? Men jag har ju inte ont nånstans så jag oroar mig inte nämnvärt.
Så blir jag klar med det jag är där för att göra och kryper ner i sängen igen. 

Då bara - POFF! Så är det som om någon slog till mig med en slägga i huvudet. En sån jävla huvudvärk, från ingenstans..! En sån där äckligt kletig huvudvärk som ligger som ett pannband och trycker. Usch.
Så somnar jag om igen och när klockan ringer vid 7 går jag upp för att ta två värktabletter. Sätter mig vid bordet för att se om det vill ge med sig, men inget händer. Det flimrar fortfarande lite för ögonen och huvudet dunkar som jag vet inte vad. Förstår att så här kommer jag ju inte att kunna jobba, jag kan ju inte ens ta mig till jobbet.

Så jag ringer min arbetskompis och säger till henne som det är och att jag måste sova lite till för att se om det kanske kan gå över så att jag kan komma in och jobba på eftermiddagen i alla fall. Men det blev aldrig så, jag la mig i sängen och sen låg jag där resten av dagen med mitt bultande huvud. Runt halv fyra, fyra tiden kunde jag åtminstone gå upp för att få i mig nånting annat än värktabletter, det var jävligt gôtt.

Och nu sitter jag här och saknar mitt lilla gryn. Jag har ju inte kunnat attack-pussa henne på hela dan ju, inte pruttat på magen eller busat titt-ut lekar. Va faan... Det är som ett begär jag byggt upp under de 11 månader jag har varit hennes mamma, det är numera en rättighet jag kräver - varje dag. 
Men som sagt, idag har det bara inte gått. Hela mitt väsen har ju ryckt till vid minsta lilla glädje- eller ilske-yttring hon gjort så Pat har snällt fått tagit henne precis hela dagen. Inte för att det har gått någon nöd på dom, dom trivs som fisken i vattnet i varandras sällskap- far och dotter! Det är mig det går nöd på, jag behöver min lillgos för att överleva.
Ja, så är det faktiskt.