Nu är det dags för prishöjning av SL-korten igen, och som vanligt kommer den massiva klagosången störtande och tycker att det är förjävligt, rena rama rånet. Jag antar att ni aldrig bott utanför Stockholm? Som i tex Göteborg?

När jag bodde i Göteborg så jobbade jag i en grannkommun som heter Lerum. Den ligger undefär två mil utanför Göteborg och för att kunna ta mig dit så behövde jag köpa ett månadskort som kostade nästan tusen spänn. Då kostade ett månadskort i Stockholm 650:- och de hade precis höjt det från 600 innan jag flyttade, så jag hade klagomålen och kritiken i färskt minne då (när jag bodde i Trollhättan i lite mer än en månad, jag bodde hos en vän innan jag bytte min lght i Sthl mot en i Gbg för jag hade ingenstans att ta vägen, så fick jag betala 1250:- tror jag det var. Och det är lite mer än sju mil emellan.). Detta var ju några år sen så jag kan föreställa mig att det borde va någon hundring dyrare nu.

Men så i alla fall, då kommer jag ner dit och tänker att här är ju det kommunala trafiknätet så mycket mindre, det måste ju va billigare såklart. Och ja, om man klarade sig på ett Göteborgs-kort så var det lite billigare men det är ungefär som att köpa sig ett Värmdö-kort, eller ett Täby-kort. 
Man tar sig med andra ord inte långt alls med det kortet. Göteborgskortet täcker verkligen bara Göteborg. Plus att man får sitta på skruttiga spårvagnar som skakar, bullrar och tar en sjuuukt lång tid på sig att ta sig från A till B. Det hände rätt många gånger att man såg den personen som klev av två hållplatser tidigare, gå om spårvagnen när man stod still vid en hållplats! Det började visserligen dyka upp lite nyare vagnar innan vi flyttade till Sthlm, som inte skramlade lika mycket och var mycket tystare, men likt förbannat tar en evighet att åka med.

Hur som haver, jag jobbade då som sagt i Lerum. Och tågen dit gick två ggr i timmen. Två gånger alltså.

Jag minns när jag skulle ta mig hem på vintern, jag hade slutat jobbet kl 19 och tåget skulle gå 19.40. Det var lite typiskt för man missade precis tåget som gick 10 över eftersom man måste räkna kassorna och låsa vid stängning.
Jag står där på perrongen 19.20, det är 18 minusgrader och jag hade inte haft råd att köpa en ordentlig vinterjacka utan hade min höstjacka med en luvtröja under, och såklart ingen mössa.
Jag står där och huttrar och gör åkerbrasor med armarna när det dyker upp på skärmen att tåget är försenat med 20 min. Ah men va faaaaan... Såklart. Jävla skittåg.
Klockan blir åtta, men inget tåg kommer. Vad nu då? Ja men det kommer nog närsomhelst... 20.05 kommer ett till meddelande att tåget är försenat ytterligare fem minuter. Suck och stön hörs från de andra som väntar och alla drar upp sina kragar lite till så att bara näsan syns.

Ja men nä då, då rätt var det är så försvinner det tåget och så står det bara "nästa tåg 20.40".

Jag ringer hem till mamma och pappa och tjuter i telefon. Jag var helt stelfrusen, hade svårt att röra läpparna när jag pratade och var bara så jäkla arg, ledsen och frustrerad. Jag gråter till mamma att jag vill flytta hem, jag hatar de här jävla skittågen och mamma försöker trösta bäst hon kan. Hon säger att jag ju bör gå in i väntsalen och värma mig lite.
Så klart hon säger det, för hur ska mamma veta att det inte fanns någon väntsal. Inte för att värma sig i i alla fall, det fanns ett par bänkar vid en glasvägg och det var helt öppet så snön yrde runt. Ja, hur ska hon kunna veta det, för i Stockholm finns det väntsalar med dörrar. Där man kan sitta i skydd från regn, snö och blåst.

Och det är ju just det här som vi här är så bortskämda med. Det finns väntsalar, det finns bussar som går ut i minsta lilla småkrok, missar du en tunnelbana så kommer det en ny inom 2-5 min. Bussarna och speciellt den blå linjen, går ju ockkså i princip hela tiden non-stop. Vi har dessutom jäkligt rena, fräscha och moderna bussar och vagnar om man jämför, i alla fall mot Göteborg.

Jag minns så väl att jag tänkte att jag ska aldrig mer klaga på SL och jag vill aldrig ens höra ett klagomål på SL. Inte förrän den personen varit utanför stadsgränsen i varje fall och provat på hur det funkar i andra städer, fått lite perspektiv. För den där kvällen då jag fick vänta i 1 timma och 55 min innan tåget äntligen kom, var inget undantag. Visserligen vart det aldrig så länge igen under de tre år som jag bodde där, men förseningar på uppåt en timme var mer regel än undantag och så länge har jag då aldrig fått vänta på varken buss, tunnelbana eller tåg här hemma. Och tacka fan för det, världen kretsar ju faktiskt kring Stockholmaren och dennes jobb så det skulle bli lynchstämmning om vi hade samma usla förhållande i lokaltrafiken.