Det gör ont

Det visade sig inte vara så konstigt att jag inte kunde varken kissa eller bajsa. Och jag hade rätt, så här jävligt var det inte efter att Fifi föddes. 
I fredags ringde BVC sköterskan för att boka en tid för första kollen med Corey och jag nämnde för henne att jag inte kunde kissa om jag inte stod i duschen i en halvtimma först. Hon tyckte det lät oroande och fick mig lova att jag skulle ringa läkaren, och läkaren i sin tur sa att jag skulle åka raka vägen in till gynakuten.

(Eftersom min pappa också hade läkartid den här dagen så kunde vi inte lämna Fifi till dom så vi ringde Måns o Bella för att höra ifall de kunde ha Fifi några timmar. Bella var hos frisören och de skulle åka och shoppa efteråt, men det hindrade inte dem från att hjälpa oss! Så vi mötte upp dom inne i stan och Fifi fick åka med i deras bil. Snacka om räddarna i nöden! Jag är så himla glad att ha de som vänner, de är så himla bra och ställer verkligen upp när man behöver det. Guld värda är dom!)

Så kom vi in till gynakuten och eftersom jag är nyförlöst så prioriterar dom mig. Vi fick tom ett eget väntrum med säng och dusch, riktigt skönt eftersom man oftast kommer hela familjen med bebis och allt. 
Jag fick ställa mig i duschen för att försöka kissa, men efter 45 min kom det fortfarande ingenting trots att jag var kissnödig. 
Så jag fick göra en gynundersökning med fylld blåsa vilket inte är något jag skulle vilja rekomendera. Det är illa nog att vara sydd och jävligt öm där nere, men det kändes som att jag inte hade så många valmöjligheter. Han gjorde en ultraljudsundersökning och hittade fort vad problemet var. 
Ca 1 cm in i slidan, i själva väggen mellan slidan och tarmen så sitter som en blodblåsa stor som två bratwurst. Och den blåsan buktar ju ut mot tarmen så att det gör både ont och nästintill omöjligt att skita. Han gissade på att det under förlossningen blivit typ en reva i väggen eller en sträckning som gjorde att det började blöda sådär. 
Han tittade på mig och liksom skakade på huvudet medan han sa att "herregud du får inte vänta såhär länge innan du söker hjälp, du måste ha haft superont!"

Jag får gå tillbaka till vårat väntrum och efter ett tag kommer gynekologen plus en annan läkare in och säger att jag kommer bli kvar över natten för att de vill se om det behövs en operation. 
Jag har fan aldrig lipat så mycket i hela mitt liv tror jag. Jag kände mig som ensammast i världen när Pat fick åka hem, jag visste ju att han skulle komma tillbaka morgonen efter för att ta hand om Corey medan jag eventuellt opererades, men ändå. Jag hade verkligen behövt honom där. Men Fifi behövde honom med.

På morgonen så kommer läkaren in och berättar att jag inte behöver opereras, blödningen har stoppat och om de går in och spräcker hål på bölden nu så blir ju risken att få en infektion så himla mycket större. Min sänka ligger på 260 så jag har ju uppenbart nånting i kroppen och de vill behålla mig åtminstone en natt till, med antibiotika i dropp. Pat åker hem igen och jag blir återigen ensam i det där skittråkiga rummet. Eller ja, jag och Corey förstås. 

Dagen efter, på söndagen alltså så sitter jag som på nålar och väntar på att doktorn ska gå ronden så att jag kan få min dom. Inte förrän runt 13.30 kommer han in och berättar då att sänkan gått ner till 180, och eftersom att jag har lyckats kissa själv ett par gånger så ser han ingen anledning till att jag ska stanna kvar.
Jag får åka hem! 
Jag har fan aldrig packat ihop mina grejer så fort nångång, det gick i rasande fart. 

Så nu är jag hemma. Det gör sjukt ont fortfarande, precis hela tiden men jag är hellre hemma och har ont än i ett tråkigt sjukhusrum. Jag får ju antibiotika och smärtstillande, och på morgonen innan jag kliver upp är faktiskt den enda gången på hela dagen då jag inte har ont. Det är tur att vi bestämde sen innan att Pat skulle ta ut lite semester utöver de 10 pappadagarna, jag vettefan hur jag hade klarat det annars.

Det värsta i allt detta är att jag känner att jag inte riktigt orkar ta till mig Corey så som jag skulle vilja. Han är inte riktigt så söt och mysig just nu som jag vet att jag egentligen tycker, jag orkar helt enkelt inte. Att gå omkring och ha så ont hela tiden tar all energi och det är svårt att va glad över nånting. Som tur är så är jag ju medveten om det och vet att det bara är övergående, men jag får lite dåligt samvete i alla fall.

Ordet är ditt
Postat av: IS

2011-03-23 @ 15:48:07

Ordet är ditt:

Du heter?
Vill du att jag kommer ihåg dig?

E-postadress: (bara jag som ser den!)

Har du en blogg?

Vad har du på hjärtat då?

Trackback
RSS 2.0
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...