Jag mår lite bättre nu! Det gör lite lite mindre ont för varje dag som går, så otroligt skönt. Så jag tänkte ta och plita ner hur förlossningen gick till medan det fortfarande är färskt i minnet. Kroppen har ju en läskig förmåga att vilja glömma det här med förlossningar... Men det kan jag lova - det blir inga fler barn här inte. 






På torsdagen den 10 mars hade jag som vanligt en tid för blodprover och koll av min gallsyrenivå på SÖS specialistmödravård. Den här morgonen hade jag inte någon läkartid efteråt men när jag kom dit så bad jag om att få prata med en läkare i alla fall. Jag hade haft så vansinnigt ont i några dagar, bara suttit ooch gråtit nätterna igenom och tänkte be dom om att få bli igångsatt. Jag orkade inte längre. Plus att jag hade varit sjuk (influensan?) en ganska lång tid innan och hade en vansinnig hosta som inte ville gå över. 

Läkaren tittar på mig och säger att "ja, jag tycker det är otroligt att du orkat med så här länge med dina besvär, jag trodde ärligt talat att du skulle be om igångsättning mycket tidigare". Så hon ringer upp till förlossningen och de bekräftar att de har det jättelugnt nu på förmiddagen så jag är välkommen.

När jag fattat vad det är de säger, att jag faktiskt ska upp NU till förlossningen, så går jag ut till pappa som har skjutsat mig dit och sitter i väntrummet och väntar, och ber honom åka hem och hämta Pat (som är hemma med en febrig Fifi). Jag ringer mamma med som får åka och hämta upp Fifi, och Pat berättade för mig att han höll på att garva ihjäl sig när mamma kom. Hon är inte den som direkt sladdar in på uppfarten utan hon tar det lugnt med sin lilla bil. Men den här dagen så hade han bara sett ett rött streck in på parkeringen, ett streck som hade stannat nån cm från våran bil, och sen en förvirrad tantalona som irrat sig ur bilen med ett jagat uttryck i ansiktet. Hahaha! Mamma... :-D

Så går jag upp till förlossningen och de gör en undersökning och sätter på en gelé på livmodertappen för att mjuka upp den. Då är klockan 10.15 och den där gelén ska verka i ca sex timmar, så vid 16 tiden ska vi göra en undersökning igen och se ifall det har hänt någonting, alltså ifall jag öppnat mig nåt. 
Så jag ligger där med CTG (den som mäter barnets hjärtljud och mina sammandragningar) påkopplad på magen och väntar på att Pat ska komma för jag har det grymt tråkigt. Plus att jag kommit fram till att jag avskyr att va ensam på sjukhus, jag mår verkligen fysiskt och psykiskt dåligt av det. 

Vid 11.30 kommer han så äntligen och vi bestämmer oss för att gå ut på en liten promenad för att fördriva tiden lite. Jag känner när vi börjar gå, att jag kommer ju inte orka gå så långt så vi går korridoren fram och tillbaka. Och under den korta tiden så har jag hunnit få några värkar och de blir starkare och starkare, så tillslut måste jag gå tillbaka till rummet. Jag blir undersökt och de konstaterar att jag är ju öppen 4 cm redan! Klockan är bara 13.00 och det ska inte gå så här fort när man blir igångsatt, alla ser ut som frågetecken. 

En halvtimma senare går vattnet och värkarna sätter igång på riktigt, nu jävlar gör det ont. Jag suger i mig lustgasen för kung och fosterland, men inte fan hjälper det. Flämtar till Pat mellan andetagen att jag vill ha ryggbedövning, ryggbedövning, ge mig ryggbedövning..!! Den snälla sköterskan försöker förklara för mig att det är försent, det är ingen idé att ge mig det eftersom barnet är på väg nu. Och där nånstans är jag på väg att få lite panik för jag vet ju att det precis har börjat, det kommer att göra så sjukt mycket mer ont alldeles strax. 

Nånstans där så hör jag de ropa på mig att jag måste vända på mig, att jag måste upp på alla fyra. Att barnet inte mår bra, barnet måste ha mer syre. Jag mumlar nånting om att jag fan inte kan röra mig, jag klarar inte av att vända på mig. Jag hör att de börjar prata med mer bestämd röst att nu vänder du dig Jenny, barnet mår inte bra. Vi måste få upp hans hjärtljud. Och så några händer som resolut tar tag i mig och snurrar runt. 
Så står jag där på alla fyra och får nästa sköna info; vi ger dig inge mer lustgas nu för barnet behöver syre. Så det är ren syre du får genom masken nu, ok?
Jag har lust att skrika neeeeeeeej, och jag tror jag gör det också, för lustgasen är ju den enda smärtlindringen jag får - och så tar de bort den. 

De kallar på en doktor eftersom hjärtljuden är nere på 30, och de ska ligga på mellan 130 och 150 typ så det blir helt plötsligt lite bråttom. De säger att de kommer hjälpa till med sugklocka för bebisen måste ut NU, och jag är med på vad fan som helst vid det här laget. De gör klart med sugklockan, men under tiden har jag såna sjuka krystvärkar att de hinner i princip inte göra så mycket med den innan bebisen flyger ut och allt är klart. 
Han är tyst när han kommer men de går på kanske fem sekunder så börjar han att skrika det lilla livet. Vilken underbar känsla! Han hann väl inte heller haja vad det var som hände och ville ta lite tid för eftertanke kanske, vad vet jag. 




Så 14.15 var allting klart vilket är otroligt fort med tanke på att jag blev igångsatt. Det var ju planerat att jag skulle vara ute och gå fram till kl 16 och att jag då i bästa fall skulle ha öppnat mig någon cm. Nu vart det ju lite tidigare. 
På både gott och ont, för det är antagligen därför som jag fått den här blödningen i underlivet, det gick lite för fort. Ofta när folk säger att deras förlossning gått fort så har de ju varit hemma några timmar och plågats av värkar, och kanske redan är öppna när de väl kommer till BB. Här vart det från scratch till bebis på fyra timmar. 

Men nu är han ute i alla fall! Och är verkligen jordens lugnaste snällaste bebis. Jag kan knappt förstå att vi har fått en till sån där snälling som sover som en stock, äter som en häst och gnäller max 5 min om dagen. Precis så som Fifi var, det är helt otroligt. Men jag klagar inte! 

När vi skulle hem så var det ju dags för den där kollen man måste göra innan man får åka och då upptäckte de att han har blåsljud i hjärtat. Det fixades så att vi fick göra ett ultraljud med en gång och då såg de att han har två hål i kammarskiljeväggen, ett som är 1 mm och ett som är 4 mm. Det där lilla på 1 mm är så litet så det bryr de sig inte om, men det större håller vi koll på så vi har varit där på ultraljud tre gånger nu och kommer att få fortsätta med regelbundna koller tills de ser att det antingen växer igen eller åtminstone stannar upp och inte blir större. 
Det låter ju superseriöst med hål i hjärtat liksom, men jag är konstigt nog inte så himla orolig ändå. Kanske för att läkarna verkar lugna och inte alls verkar tycka att det är nån big deal, och också kanske för att han verkar ju må jättebra ändå. Han äter som en häst och har redan gått upp ca 300 gr! Så det blir nog bra det här. 

Bjussar på en bild på Fifi som avslutning, hon har helt plötsligt blivit så stor. Min lilla tjejtrasa... Som jag äntligen kan krama och lyfta upp nu när jag inte har någon mage i vägen! Åååh som jag har längtat!