Åh han bara växer och växer! Fan det går fort nu, riktigt fort. Det har hänt så många grejer på bara några veckor att jag knappt kommer ihåg var det var han inte kunde innan de veckorna.

Ja jag pratar om Corey förstås, det hajade du.

Det största kanske ändå är att han har fått två små tänder i underkäken! Ååååh så himla sött... Som små små risgryn där inne som man ser skymta till varje gång han fyrar av ett leende som gör att han ser om möjligt ännu sötare ut än han redan var.


 

Så kan han sitta själv nu äntligen.
Vi har ju som jag kanske berättat tidigare, överkompenserat lite med att ligga på mage. Fifi var dålig på att ligga på mage, hon ville inte det alls. Och Corey var också rätt anti det till en början, men eftersom vi hela tiden har haft risken för en hjärtoperation hängande över oss, med allt vad det innebär (får inte bära under armarna, inte ligga på mage, inte sträcka upp armarna - på 6 veckor) med ett stort operationssår mitt på bröstet så har vi övat för kung och fosterland med just det.
Så det vart lite för mycket av det skulle man kunna säga, så grabben var inte ett dugg intresserad av att sitta upp. Varje gång man tog tag i hans händer för att få honom att sätta sig upp så liksom vred han sig som en liten mask och hela kroppen vart som en båge bakåt. Han hajade inte riktigt konceptet.
Men nu så! Nu sitter han.
Och jävlar vad han gillar det.

Han är heller inte långt ifrån att börja krypa, det ser ut som att det kan hända närsomhelst. Han ställer sig på alla fyra och liksom gungar fram och tillbaka, fram och tillbaka - tills han tar sats och spurtar framåt och landar på magen. Hahaha... Sötgrisen!

En grej som är lite stort faktiskt är att häromdagen så satte jag ner honom på golvet, på knä, för att tvätta av mina händer efter att jag hade bytt hans blöja. Hur lång tid tar det att tvätta ett par händer? 15 sekunder? 20?
När jag är klar och vänder mig om så sitter han upp! Han har alltså av helt egen kraft gått från att stå på knä till att sitta ner på rumpan. Det är stort!

Och kanske kanske så kan vi snart få tillbaka vårat vuxen-sovrum och flytta in vår lilla son till rummet som han ska få dela med Fifi. För, peppar peppar ta i trä, han sover nämligen hela nätter nu äntligen och det är sällan han vaknar upp för en slurk välling innan klockan 07. Dessutom så tror jag att både han och hans syster skulle älska att dela rum för de bägge dissar mig och Pat ganska så fort om den andre har vaknat upp. Fifi tex bemödar sig knappt ett "hej-då" till mig när jag lämnar henne till dagmamman medan Corey både får slängpussar, riktiga pussar och ett ropande av "hej då Kååjejj!" tills våran bil är utom synhåll.
Och Corey? Han bara suger i sig uppmärksamheten och avgudar sin syster!