Häromdagen mötte Fifi och jag upp Pat som kom från jobbet, vi skulle in en sväng på jobbet för att kolla om vi sålde klorin. Det verkar ju vara utdött överallt ju, de har bara nån annan blå flaska som ser likadan ut men som inte bleker nånting. Och eftersom att vi ska just bleka så är det klorin som vi behöver.

Jag mötte min chef där och vi stod och småpratade lite, han kommenterade hur stor Fifi har blivit och allt det där vanliga man säger när man träffar någon man inte träffar varje dag. Så frågade han mig om jag längtar tillbaka till jobbet nu när jag varit mammaledig i snart 10 månader. Och jag tänkte efter så det knakade för att inte säga nåt "olämpligt"... Men så bara kände jag att, ja fan det ska faktiskt bli rätt skönt att komma tillbaka..! Det känns helt vansinnigt - jag är lite less på att bara gå hemma. Jag vill möta andra människor. Andravuxna människor, prata om vardagliga saker.

Jag ser inte alls fram emot att behöva lämna ifrån mig det allra finaste jag har, att pussa henne hej då och sen gå iväg för att vara iväg från henne i drygt tio timmar. Pat kommer att vara hemma med henne fram till att hon börjar hos dagmamma i slutet på september, men sen när hon börjar där så kommer det vara jag som lämnar henne och Pat som hämtar henne. Och eftersom min arbetsdag inte slutar förrän vid 18 eller 19, så kommer jag alltså att missa henne så gott som varje kväll då hon brukar sova vid åtta tiden. Och att missa alla "det första -". Usch, jag ser verkligen inte fram emot det.