Ja idag lät det väl ungefär som det gjort alla andra gånger, jag har inte så mycket nytt att komma med förutom en grej. Och det var att det stora hålet som sitter i kammarskiljeväggen är konformat. Alltså på ena sidan väggen så är det ca 7 mm (nytt mått igen...) och på den andra sidan så är det mycket mindre, och det är bra.
Nu hoppas man på att det ska vilja tryckas ihop liksom och på så sätt tillslut växa ihop. Om det gör det så skulle det då räcka att de går in med en sond i ett kärl via ljumsken och täpper till det största hålet, det som sitter i förmaksskiljeväggen.

Hoppas, hoppas, hoppas!

Åh denna jävla väntan kan göra mig galen ibland. När man inte vet. Självklart vill jag att han ska slippa en operation men ibland så känns det som att det vore skönt att bara få skiten överstökad. Och så den här oron man ändå har för sina barn att de ska klara sig, att man klarar av att skydda dom osv., den blir så himla mycket mer närvarande.
Det känns ibland som att man tänker banor som är jävligt farliga att ens gå in på. De tankarna susar förbi nån sekund innan man hinner mota bort dom. Och då är det redan försent, man har redan tänkt tanken och man helt frenetiskt tvingar sig själv att tänka på nånting annat.
Så här är det några gånger per dag. Jag vet inte ifall Pat tänker likadant som jag fortfarande för det är sånt man inte ens vågar sätta ord på. Man vill inte prata om det. Jag vet att han tänkte så i början när vi först fick reda på det, men nu vet jag inte.
Jag tror inte jag vill veta det heller för det skulle ju i så fall bli som en liten bekräftelse på att det inte är sån avlägsen tanke. Om du fattar vad jag menar...
Ja jag sitter här och svamlar märker jag.

Han var hur mysig som helst där på sjukhuset, precis som vanligt trots att han har 39,6 i feber. Jag hoppas och tror att det bara är en reaktion från sprutan som han fick igår och inte nån jävla skitförkylning. Men trots det i alla fall så log han mot sköterskorna, charmade allihopa som trängdes i hissen från parkeringsplanet och tittade intresserat och glatt på de andra ungarna som lekte runt i väntrummet, som för övrigt är skitbra och mer som en lekplats istället för ett väntrum. Han var sitt glada lilla jag, bara lite extra gosig vilket jag verkligen inte klagar över!

Så, inga direkta news sen sist. Han ska öka dosen på medicinen bara eftersom det går efter hur mycket han väger. Bara det att sist så hade han ju också gått upp ett kilo och borde alltså ha fått höja dosen till 0,8, men det behövde han inte då eftersom han svarade så bra på medicinen.
Nu ska dosen höjas till 0,9. Hoppas att det inte betyder vad det i mina oroliga mammaöron låter som...