Håll tummarna nu snälla, för inatt ska vi för första gången prova att låta ungarna sova i samma rum. Håll tummarna för att de inte väcker varandra. Håll tummarna för att Corey sover hela natten igenom. Håll för guds skull (eller ja, för min skull) tummarna för att vi får "tillbaka" vårat sovrum.

Man får inte riktigt säga så har jag förstått, det är inte riktigt okej att vilja ha ut ungarna ur sovrummet. Man ska vara så himla samsovande idag att det blir lite löjligt. Ja det är skitmysigt att sova bredvid en snusande liten sötplutt, absolut. Det är världsbäst att få en spontankram mitt i natten av en sovande unge som luktar alldeles underbart.
 Faktum är att i går kväll så sa jag till Pat att vi kan väl bära in Fifi till oss? Hon kan väl få sova emellan oss, det var så länge sen som hon kom in sådär tassande mitt i natten. Han höll med, men vi satt uppe så sent att vi glömde bort det. Men så när jag skulle gå och stoppa om henne innan vi gick och la oss så såg jag att hon tagit av sig sin blöja och att det var plaskblött i hennes säng. Så då vart det ju så att hon fick komma in till oss i alla fall och det var supermysigt! Jag fick inte mycket sömn alls egentligen men det gjorde ingenting just då.

Och det är ju det som är grejen, jag vill gärna ha ungarna inne hos oss lite då och då, jag saknar dom om de liksom sover för bra och aldrig behöver sova emellan oss. Men det är just det, då och då. Jag behöver mitt space, jag saknar vårat sovrum. Jag saknar att kunna gå in i sovrummet utan att tassa på tå och viska, att ha en vanlig lampa istället för den där nattlampan jag nu har iskruvad ovanför min säng. Att kunna prata i normal samtalston om man liksom fortsätter en diskussion i sängen. Att kunna ha sex som normalt där tom prasslet från sängkläderna väcker ungen.

Så ja, jag kommer fan att kämpa för att det ska gå bra för Corey att sova inne hos Fifi.