Det är så jäkla gött att vara icke gravid så att man kan göra en massa saker som man saknat.

Som tex hugga ved.

Vi flyttade hit till huset när jag var höggravid med Fiona och hon föddes fem dagar senare, en dag i slutet på augusti. Sen kom vintern och man behövde skotta snö, men då satt jag inne i värmen och ammade medan Pat slet sig mer eller mindre blodig för att jag skulle kunna komma fram till bilen med ett litet spädbarn.
Sen vart det ju sommar och då behövdes det varken skottas snö eller hugga ved, och sen lagom till höst/vintern så var jag ju gravid igen.
Till saken hör också att Pat är en gentleman av den gamla skolan (jo det finns faktiskt såna kvar, på Irland) och låter mig inte gärna göra såna saker, han tycker att allt tungt är hans ansvar.

Jag var precis på väg att påminna (eller ja, tjata om jag ska va ärlig...) Pat om att han måste hugga upp det sista av veden som ligger bakom vedboden innan snön kommer, och innan det regnar för mycket så att skiten blir oanvändbart, när jag fick som en ingivelse att va faan..! Det kan ju JAG göra ju! Jag kan hugga ved. Jag tycker faktiskt det är skitkul att hugga ved, det har jag alltid tyckt.

Sagt och gjort, jag tog på mig mina gympapjucks, greppar yxan och börjar hugga medan Pat tar hand om ungarna och lagar i ordning middagen.
Det gick skitbra, trots att jag var lite ringrostig.
Det blev dock stopp när jag skulle ge mig på den största kubben som var typ halvmetern i diameter, jag orkade inte riktigt svinga den över axeln sådär man gör när man satt i yxan och sen ska svinga den runt, över axeln för att låta den dunsa ner på baksidan av yxan. Liksom. Fattar du? Men den såg så torr och fin ut, nästan så att den hade spruckit lite av sig själv så jag tänkte att den skulle va lite halvlätt sådär att klyva.

Hursomhelst, så jag går och ropar på Pat som kommer ut och hjälper mig, och då hör jag hur han stönar och stånkar och så ba ett jättebrak. Jag förstår ju att han lyckades klyva monstret, men med bara två hugg? 

Hmmm... tänker jag

Så när det är min tur igen så härmar jag honom helt enkelt och börjar stöna och stånka jag med, och ta-daa så bara löste det sig. Jävlar i min låda vad jag högg undan en massa ved. Jag stönade högre och högre för varje vedklump och det gick fortare och fortare att hugga.
Jag stod där och fnissade lite för mig själv när jag kom att tänka på våran gamla gubbe till granne, vad han skulle tänka om han såg och hörde. Först att det är jag, kvinnan i huset som hugger veden, och sen att jag lät som jag hade nån orgie där bakom huset. Haha...

Han kan gott få undra lite!