Ibland fantiserar man ju om hur ens framtida barn kommer att bli. Ja, innan man får barn menar jag. Man kan se framför sig om det kommer bli en tjej eller kille, vilken väluppfostrad unge man kommer att ha, inte som en sån där snorunge som slår sin mamma och vill ha precis allting i hela affären (och får det också).

I mina såna funderingar så har det aldrig nånsin dykt upp någon bild om att mina framtida barn skulle prata engelska. Varför skulle det liksom?

Jag avskydde engelskalektionerna i skolan. Tyckte de var fruktansvärda. Jag blev lätt generad och röd i ansiktet, och vid nåt tillfälle när jag skulle redovisa så sa jag fel på people och pupil. Jag uttalade alltså ordet people som ordet pupil, och det utlöste ju en massiv skrattattack på resten av klassen. Fast egentligen var det nog bara en eller två som fnissade lite där bak i klassrummet, men för mig var det kört där och då. Från den dagen i åttonde klass har jag inte redovisat en enda gång på engelska. Jag sket totalt i det, vägrade ställa mig upp eller struntade i att dyka upp helt enkelt.
Som ni hajar så funkade ju inte det särskilt länge och speciellt inte när man börjar på gymnasiet. Som tur var så fick jag en förstående lärare tillslut som lät mig redovisa bara för henne ute i korridoren. Det funkade ett tag så att jag i alla fall fick godkänt i A-kursen.

Sen går åren och man behöver inte använda engelskan speciellt ofta, lite då och då när det kommer en turist in på jobbet bara men det brukar lösa sig genom kroppsspråk och att de är lika kassa som en själv.

Men för då 4½ år sen så träffade jag Pat (förkortning av Patrick). Killen från Irland, min stora kärlek. Han pratar jättebra svenska och har inga problem alls att diskutera eller hänga med i vårat språk så där behövde jag ju inte heller bryta min mur om att vägra prata engelska.
Men efter ungefär ett halvår ihop så börjar vi prata om att åka över till Irland för att hälsa på hans familj och jag börjar då sakta inse att om jag vill ha någon framtid ihop med denna kille så måste jag ju börja snacka nångång.
Jag tror tom att jag hade en desperat liten förhoppning om att hans familj kunde snacka svenska eftersom att deras son nu bodde här i Sverige.
Sagt och gjort, vi bokar biljetter och pratar om vad vi ska hinna med att se under den helg vi är där. Ju närmre vi kommer avresedatum desto mer nervös blir jag. Det gick så långt att jag drömmer mardrömmar om det, vaknar helt kallsvettig och vettskrämd. Jag vill ju inte prata engelska!

Jag berättar det för Pat, sitter där gråtande och hulkar fram att jag vågar verkligen inte, jag kommer att döööö... Snäll som han är så säger han att jag kan ju passa på nu, att öva med honom? Han lovar att inte börja skratta. Men min mur som jag byggt upp sitter stadigt, det kommer liksom inte ett ord (på engelska) över mina läppar och jag skakar på huvudet. Jag säger att vi måste avboka min biljett, jag är ledsen men jag kommer inte att klara av det.

Det går ett par dagar och så när jag vaknar en morgon, Pat sover fortfarande, så ligger jag där och funderar på hur svårt kan det va liksom? Varför skäms jag så mycket över att prata engelska? Jag blir jätteledsen över att jag har sån vansinnig jävla grej som bara blockerar allting, ska jag verkligen låta det förstöra för mig och mina möjligheter med den här killen?
Jag hör att han vaknar upp... Tänker att det är nu eller aldrig, och så kniper jag ihop mitt ansikte som för att skydda mig, och piper; Good morning

Efter den morgonen fick han aldrig tyst på mig, haha. Jag minns även den kvällen när vi skulle sova. Jag pratade på som aldrig förr, på engelska alltså. Han hade somnat men jag ruskade på honom hela tiden bara för att berätta nånting - på engelska - och han mumlade nåt till svar och försökte sig på nåt leende.
Det var så himla skönt för jag var så mycket bättre än vad jag hade gått runt och trott i alla år. Det var som att öppna en kran, jag ville aldrig sluta!
Sen dess så pratar vi engelska här hemma. Förutom jag till barnen, det tar jag oftast på svenska. Eller när vi träffar folk, då är det ju löjligt att vi två sitter och pratar med varann på engelska när han inte har några som helst problem med svenskan. Men det som är så häftigt är nu när man märker på Fifi att hon förstår bägge språken precis lika bra. Och att hon säger "Icecream" till pappa och "Glass" till mig. Eller som när hon blandar ihop de två orden, som mijlk = milk+mjölk, warmt = warm+varmt. Det låter så jäkla sött. Hon snappar också upp de ord hon föredrar och inte nödvändigtvis det som sägs mest. Som hon har börjat fråga nu varje gång jag hämtar henne och Corey sitter i bilen; Corey awake? 

Jag är så glad över att mina barn inte kommer att ha samma knut inför det engelska språket som jag har haft. De kommer ha en enorm fördel av att ha flytande engelska när de växer upp och kanske vill plugga vidare. Det är ju även en fördel att hälften av deras släkt bor i ett annat land, så om de känner det där tonårs-jagvillkommaifrånmammaochpappa,NU! så kan de ju alltid åka till Irland. Långt från mamma och pappa i ett annat land men med säkerheten från släktingar.






Det kom ett paket i brevlådan idag, addresserat till "Miss Fiona O'Brien". Hahaha... Jag kan inte hjälpa det, jag tycker det låter skitsött!
Det var ett paket från Pats mamma till Fifis tvåårsdag som innehöll en jättesöt liten regnjacka! Fifi kommer att älska den, det känner jag på mig. Och så ett fint set, pyamasset skulle jag tro eller en sån där mysa-hemma-på-söndagen-dress. Tack farmor!