Äntligen!
Jag mår äntligen bättre. Så jävla mycket bättre faktiskt, på flera sätt än ett.
Jag har inte ont längre, eller i alla fall inte så att det stör. Om jag får ont så försvinner smärtan med en alvedon, och det är ju alltid skönt. Jag känner blodblåsan, det känns att det är något där, men det är okej. Nu har jag ju tom lyckats ta mig runt i både Sickla och Nacka Forum, och vad mer kan en kvinna begära?! Jag shoppade visserligen ingenting, men det berodde mer på avsaknaden av pengar än något annat.
En annan grej är att jag har hittat tillbaka till min älsklingstjej, äntligen. De sista två månaderna av graviditeten hade jag ju så ont överallt att jag inte kunde bära Fifi alls. Och pga allt det och egentligen hela situationen gjorde ju att jag heller inte kände mig på topp. Pat tog varenda nattning, matning och att klä på henne kläder. Jag blev liksom kvar på sidan på något sätt och det har gjort mig ledsnare än vad jag vetat om, eller kanske orkade erkänna för mig själv?
Sen kom ju förlossningen och jag blev kvar på BB, Pat åkte hem till Fifi. Sen satt jag mest och ammade innan det var dags för nästa sväng in till sjukhuset bara för att få reda på att jag blir kvar i två nätter - och Pat åkte hem till Fifi.
Missförstå mig rätt här nu; jag är jätteglad - på riktigt - att Pat och Fifi fick sån nära kontakt under den här tiden. Det syns på hela dom att de har mått bra av det och sånt är superviktigt. Men jag har i alla fall känt mig utanför, och jag tror att hon har saknat mig med.
Men så sakta men säkert i takt med att jag mår bättre och bättre så har hon kommit smygande till mig lite mer, och jag har verkligen ansträngt mig med att ta mig mer tid till henne. Corey har ganska ont i magen nu när den ska komma igång så idag bestämde jag mig för att åka till apoteket och köpa Sempers magdroppar. Jag kommer ihåg att vi köpte det till Fifi när hon var bebis, och de hjälpte henne jättemycket. Så jag tog med mig Fifi så att hon och jag åkte iväg, så passade vi på att handla lite mat när vi ändå var iväg med bilen. Visst, man har arslet fullt när man är i affären själv med en nyfiken liten 1½ åring som vill titta och klämma på precis allting, men herrejävlar vad mysigt det var! Eller bra kanske man ska säga, välbehövligt, kul och efterlängtat. Plus att Pat också fick lite ensamtid tillsammans med Corey, det är ju viktigt det med speciellt nu när jag ammar.
När vi kom hem så tog vi ett bad tillsammans Fifi och jag, det var liksom en härlig avslutning på en skön dag.
I och med allt detta så känner jag att jag börjar knyta an också till Corey, jag tror i alla fall att det har mycket med det att göra. Jag kan slappna av mer, mitt fokus på allt det onda kan flyttas till honom istället och jag orkar lära känna honom. Och så är han ju för jävla söt faktiskt...
Så ja, jag mår så himla mycket bättre! Äntligen!
Jag har inte ont längre, eller i alla fall inte så att det stör. Om jag får ont så försvinner smärtan med en alvedon, och det är ju alltid skönt. Jag känner blodblåsan, det känns att det är något där, men det är okej. Nu har jag ju tom lyckats ta mig runt i både Sickla och Nacka Forum, och vad mer kan en kvinna begära?! Jag shoppade visserligen ingenting, men det berodde mer på avsaknaden av pengar än något annat.
En annan grej är att jag har hittat tillbaka till min älsklingstjej, äntligen. De sista två månaderna av graviditeten hade jag ju så ont överallt att jag inte kunde bära Fifi alls. Och pga allt det och egentligen hela situationen gjorde ju att jag heller inte kände mig på topp. Pat tog varenda nattning, matning och att klä på henne kläder. Jag blev liksom kvar på sidan på något sätt och det har gjort mig ledsnare än vad jag vetat om, eller kanske orkade erkänna för mig själv?
Sen kom ju förlossningen och jag blev kvar på BB, Pat åkte hem till Fifi. Sen satt jag mest och ammade innan det var dags för nästa sväng in till sjukhuset bara för att få reda på att jag blir kvar i två nätter - och Pat åkte hem till Fifi.
Missförstå mig rätt här nu; jag är jätteglad - på riktigt - att Pat och Fifi fick sån nära kontakt under den här tiden. Det syns på hela dom att de har mått bra av det och sånt är superviktigt. Men jag har i alla fall känt mig utanför, och jag tror att hon har saknat mig med.
Fifi har fått smak på milkshake
Men så sakta men säkert i takt med att jag mår bättre och bättre så har hon kommit smygande till mig lite mer, och jag har verkligen ansträngt mig med att ta mig mer tid till henne. Corey har ganska ont i magen nu när den ska komma igång så idag bestämde jag mig för att åka till apoteket och köpa Sempers magdroppar. Jag kommer ihåg att vi köpte det till Fifi när hon var bebis, och de hjälpte henne jättemycket. Så jag tog med mig Fifi så att hon och jag åkte iväg, så passade vi på att handla lite mat när vi ändå var iväg med bilen. Visst, man har arslet fullt när man är i affären själv med en nyfiken liten 1½ åring som vill titta och klämma på precis allting, men herrejävlar vad mysigt det var! Eller bra kanske man ska säga, välbehövligt, kul och efterlängtat. Plus att Pat också fick lite ensamtid tillsammans med Corey, det är ju viktigt det med speciellt nu när jag ammar.
När vi kom hem så tog vi ett bad tillsammans Fifi och jag, det var liksom en härlig avslutning på en skön dag.
I och med allt detta så känner jag att jag börjar knyta an också till Corey, jag tror i alla fall att det har mycket med det att göra. Jag kan slappna av mer, mitt fokus på allt det onda kan flyttas till honom istället och jag orkar lära känna honom. Och så är han ju för jävla söt faktiskt...
Så ja, jag mår så himla mycket bättre! Äntligen!
Ordet är ditt
Postat av: Anna
Du skriver så bra, raka rör liksom, inget lull lull.
Som jag sagt tidigare din blogg e super.
Trackback
