Tippe tippe tipp tapp
Nu är det vita lucialinnet struken, glittret måttat till rätt storlek, de vita underkläderna ligger fint nerpackade i påsen... Vi är nu redo för luciatågsuppvisningen i morgon! Åh det ska bli så kul, finns det nåt gulligare än ett gäng tondöva småttingar med myror i brallan som står där uppställda med stora ögon. Luciakronan som sitter lite på sniskan, hår som trasslar sig runt glittret och stjärngossestrutar som är alldeles knöliga...
Fifi är också alldeles uppspelt och har gått runt här hemma och sjungit "tipp tapp, tipp tapp, tippatippatippatipptapp, tipp tapp" i all oändlighet. För att inte tala om hur uppspelta hennes mormor och morfar är som även detta år ska komma med och titta!
Och lillbror får dagen till ära vara klädd till tomte. Sötnosar!
Fifi är också alldeles uppspelt och har gått runt här hemma och sjungit "tipp tapp, tipp tapp, tippatippatippatipptapp, tipp tapp" i all oändlighet. För att inte tala om hur uppspelta hennes mormor och morfar är som även detta år ska komma med och titta!
Och lillbror får dagen till ära vara klädd till tomte. Sötnosar!
Det här är från förra året då hon bara var lite över ett år
Jag har närt ett mattesnille vid min barm
Härom dagen när vi satt vid matbordet så hände det nåt smått fantastiskt.
Fifi satt och räknade; ett... två... tre... som hon brukar göra nuförtiden, hon har liksom fastnat vid att säga/ropa ett, två TREEE!! till det mesta. Men den här gången så sa Pat efter henne. Hon sa ett och han svarade med ett, hon sa två och han sa också två, osv.
När hon kom till fem så vart vi lite imponerade, wow det här var mer än vi visste om att hon klarade av. Så vi tittar på varandra med upphöjda ögonbryn och liksom "aha?" uttryck i fejjan. Så han hänger på Fifi när hon fortsätter.
Fifi - sess...
Pat - sex.
F - suu...
P - sju...
F - otta...
P - åtta... (vad i helv...)
F - io..!
P - nio..! ´
F - tio..!
P - tio! (vi tittar på varann och tror knappt våra öron)
F - ella!
P - elva! (här får jag nästan lite tårar i ögonen..)
F - toll! (skitlycklig)
P - tolv! (här gapar vi bara)
och så avslutar hon med - etton!
Hur har hon lärt sig det här? Visst, jag sitter och leker mycket med siffror med henne, visar hur siffror ser ut osv och de räknar mycket i programmen hon gillar att se på. Men ändå?
Hon är bara lite mer än två år, hur fan fick jag ett siffersnille till barn?
/stolta mamman i chock
Fifi satt och räknade; ett... två... tre... som hon brukar göra nuförtiden, hon har liksom fastnat vid att säga/ropa ett, två TREEE!! till det mesta. Men den här gången så sa Pat efter henne. Hon sa ett och han svarade med ett, hon sa två och han sa också två, osv.
När hon kom till fem så vart vi lite imponerade, wow det här var mer än vi visste om att hon klarade av. Så vi tittar på varandra med upphöjda ögonbryn och liksom "aha?" uttryck i fejjan. Så han hänger på Fifi när hon fortsätter.
Fifi - sess...
Pat - sex.
F - suu...
P - sju...
F - otta...
P - åtta... (vad i helv...)
F - io..!
P - nio..! ´
F - tio..!
P - tio! (vi tittar på varann och tror knappt våra öron)
F - ella!
P - elva! (här får jag nästan lite tårar i ögonen..)
F - toll! (skitlycklig)
P - tolv! (här gapar vi bara)
och så avslutar hon med - etton!
Hur har hon lärt sig det här? Visst, jag sitter och leker mycket med siffror med henne, visar hur siffror ser ut osv och de räknar mycket i programmen hon gillar att se på. Men ändå?
Hon är bara lite mer än två år, hur fan fick jag ett siffersnille till barn?
/stolta mamman i chock
Kontoristen
Igår när Fifi vaknade så var hon skitledsen. Jag tänkte först att det var det vanliga dåliga morgonhumöret (som hon tyvärr fått från mor sin..) som damen har begåvats med som visade sig, men det ville liksom inte ge med sig. Hon fortsatte vara grinig, ledsen och klängig vid frukost. Inte ens att se på Mickey Mouse som annars brukar va dagens höjdpunkt, hjälpte.
Jag tänkte att det nog ger med sig så småningom, hon kanske bara hade drömt nåt läskigt. Så vi sätter oss i bilen och börjar köra till dagmamman, och jag ser i backspegeln att hon sitter och ser ledsen ut där bak liksom stirrar ut genom rutan. I vanliga fall sjunger vi tillsammans och hon sitter och diggar med foten, men inte denna morgon.
Så jag frågar henne om hon inte vill åka dit idag? Hon svarar nej, och jag frågar om hon hellre vill va hemma. Då nickar hon sakta. Jag får en hemsk känsla i kroppen, varför ska jag köra henne nånstans när hon uppenbarligen inte mår bra? Hon kanske håller på och bli sjuk?
Så jag ringde upp dagmamman för att säga att Fifi stannar hemma idag, och sen talar jag om det för Fifi att idag får du va hemma med mamma och Corey.
Det var som att vända på en hand... Helt plötsligt så ler hon och sträcker sig fram för att ta min hand. Åh lilla fina människa, vad jag älskar dig! Eftersom vi redan satt i bilen allihopa och regnet hällde utanför så tänkte jag att vi kan passa på att åka och köpa strumpor till barnen. Det är en bristvara i vårat hem kan jag lova! Det är inte bara hyreshus-tvättmaskiner som äter strumpor, det gäller för villa-tvättmaskiner också tydligen.
Så vi åker iväg till mitt jobb (min mamma jobbar ju på samma ställe fast på kontoret) för att handla lite och hälsa på mormorn när vi ändå är där. Fifi börjar känna igen sig nu för varje gång vi svänger in på parkeringen så börjar hon ropa efter mormor inne i bilen. Haha.
Väl därinne så springer hon direkt fram till vad som numera är "hennes" skrivbord, sitter där och väntar på att mormorn som sitter vid bordet mittemot ska ringa på interntelefonen så att hon ska få svara. Hon sitter och bläddrar i papper, har väldigt viktiga fantasikonversationer, fäster post-it lappar lite här och var och ser otroligt upptagen ut...
Sen efter det åkte vi och käkade lunch med pappan på hans jobb. När den var uppäten så regnade det fortfarande och jag hade ingen som helst önskan att vara utomhus, så vi kom fram till att vi skulle åka hem till morfarn och baka en sockerkaka istället. Det vart en himla mysig dag ändå, trots att den började med mycket gnäll och mer eller mindre brottningsmatch över påklädning.
Förresten så har vi kommit fram till att vi ska byta rum med ungarna. Corey sover ju fortfarande med oss såklart, han är ju bara ett halvår, men rätt var det är så är det ju dags att sova själv och få flytta in med Fifi. De två ska få dela rum och hur vi än har vridit och vänt på det så får inte Coreys säng plats. Det blir alldeles för liten plats att leka på, och eftersom mitt och Pats sovrum är störst så bestämde vi för att byta med ungarna.
Våran säng är 1.80 bred och vi kommer ha 37 cm över på varje sida. Det har varit en utmaning att hitta bra möbler som får plats där inne kan jag tala om! Men nu har vi i alla fall hittat ett köksskåp på Ikea som är 30cm bred som kommer att funka perfekt. Det blir nog svarta luckor till den, vit/sand färg på väggarna och en fondtapet på väggen bakom våra huvuden.
Ah, det kommer bli så jäkla bra!
Man gör kullerbyttor när man är två, men inte vid 32..?
Vi stod ute på altanen jag och Fifi. Jag står och glor på min mobil som en sån där bra och närvarande morsa, du vet. Så ser jag i ögonvrån hur ungen far fram och när jag tittar dit så landar hon precis på ryggen. 
Jag; Gjorde du precis en kullerbytta..?
Fifi; Ja-aa!
Jag; Men?! Kan du göra kullerbyttor?!
Fifi skrattandes; Ja-haaa!
Hon skrattade liksom åt mig och sa det med tonen att "men jaaa, det har ju jag kunnat länge ju morsan!". Jag fattade ingenting och jag fattar fortfarande ingenting. Vart tog min lilla bebis vägen? Ska man kunna göra kullerbyttor när man är precis fyllda två år? Är det vanligt, är det bara jag som missat hela grejen och egentligen så är det ingenting att hetsa upp sig för?
Jag vet inte.
Men jag vart i alla fall skitöverraskad och megastolt och samtidigt lite vemodig. Hon fortsatte sin uppvisning i vardagsrummet sen på den mjuka mattan som oroliga morsan tålmodigt ledde henne till. Fan, man vill ju inte att hon ska dunka i huvudet mer än nödvändigt liksom.
Jag tom vågade mig på att ställa mig i position som om att jag skulle göra en jag själv, men jävlar vad ont i huvudet jag fick, jag kunde helt enkelt inte göra nån. Hon går då fram till mig, tar tag bak på mitt huvud och visar hur jag ska göra samtidigt som hon nickar. Hahaha, mitt lilla troll... Lite som att hon ville säga "Kom igen mamma, du klarar det!"
Tänk, min lilla tjej gör kullerbyttor!
Grattis finaste Fiona!
Igår var det Fifis födelsedag!
Ett fyrfaldigt leve för Fifi, hon leve; Hipp hipp HURRA! Hipp hipp HURRA! Hipp hipp HURRAAA!
Två år fyllde hon och vi hade ett litet kalas här hemma för de närmaste. Fatta att hon är två år nu?! Det är helt galet. Det känns både som att "va? bara två år, det känns som hon alltid varit med oss" och samtidigt som "oj herregud vad stor hon är, vad fort det har gått". Det låter så uttjatat och säkert lite klychigt, men herregud vad lycklig jag är över det valet jag gjorde för två år och nio månader sen. Det absolut bästa valet jag gjort i hela mitt liv. Det och sen när hennes lillebror blev till.
Och det har inte alltid varit självklart för mig att jag skulle ha barn *nån gång i framtiden*. Tvärtom har jag alltid varit väldigt tveksam och ibland helt emot, tyckt att de luktar jävligt illa speciellt i lågstadieåldern. Alltså bebisar doftar helt gudomligt gott, men småbarn... När de luktar intorkad saliv, svett och gammal chokladdryck. Det tycker jag visserligen fortfarande, och Fifi kan lukta så ibland. Speciellt om hon haft en mössa på sig hela dan och hon blivit alldeles svettig under, men då kan jag ju styra det själv genom att ge henne ett bad.
Men när man kliver på en buss tex som är full av skolbarn som har varit på nån utflykt... Det har hänt att jag klivit av då och tagit nästa buss, jag klarar inte av den lukten.
Jag vet att många som själva inte har barn är lite (?) trötta på att hela tiden få höra hur rikt livet blir när man får barn, att man inte "vet vad kärlek är - på riktigt" innan man får sitt eller sina egna.
Jag var själv en av dom.
Det var ju lite därför jag valde att flytta till Göteborg, för att precis varenda en av mina vänner hade barn och jag kände att det var inte för mig. Och jag var sjukt less på att få höra alla dessa förlossningsberättelser om och om igen.
Därför försöker jag att tänka mig för när jag möter någon som inte har barn, för faktum är att jag ju numera håller med, man vet faktiskt inte och kan omöjligt veta, vilken otrolig kärlek som bara ger en rak jävla höger mitt i fejset den dagen man själv blir förälder.
Jag tror visst att man kan vara lycklig utan barn, och jag tror också att man kan älska någon helt och fullt utan att denne behöver vara ens barn.
Men det som slog mig var att denna lilla människa älskar jag mer än någonting annat. Mer än Pat? Ja, absolut! Eller alltså, det är ju olika slags kärlek, men om valet stod mellan honom och mina barn så är valet solklart. Och lika solklart är det om det stod mellan mig själv och mina barn. Det finns inte en uns av tvekan. Tänk dig tanken, att du älskar någon eller några mer än dig själv, mer än själva livet... Det är fan stort.
Det är ju även förbehållslöst, och det är ju en helt fantastisk känsla. Jag menar, om Pat skulle få för sig att börja bete sig som ett as mot mig, vara notoriskt otrogen och ett rent allmänt svin så skulle jag ju tillslut sluta älska honom och gå min väg. Men att sluta älska och lämna mina barn? Aldrig! Det har jag ett alldeles perfekt exempel på i mina absoluta närhet... Och den känslan förstår man faktiskt inte förrän man själv fått barn.
Fast det behöver man ju inte gå och måla in i folks ansikten, så jag försöker att tänka mig för innan jag pratar om sånt eftersom jag vet hur tröttsamt det kan vara att höra. Men nu råkar ju detta vara min blogg så då får jag ju skriva vad jag vill!
Ett fyrfaldigt leve för Fifi, hon leve; Hipp hipp HURRA! Hipp hipp HURRA! Hipp hipp HURRAAA!
Två år fyllde hon och vi hade ett litet kalas här hemma för de närmaste. Fatta att hon är två år nu?! Det är helt galet. Det känns både som att "va? bara två år, det känns som hon alltid varit med oss" och samtidigt som "oj herregud vad stor hon är, vad fort det har gått". Det låter så uttjatat och säkert lite klychigt, men herregud vad lycklig jag är över det valet jag gjorde för två år och nio månader sen. Det absolut bästa valet jag gjort i hela mitt liv. Det och sen när hennes lillebror blev till.
Och det har inte alltid varit självklart för mig att jag skulle ha barn *nån gång i framtiden*. Tvärtom har jag alltid varit väldigt tveksam och ibland helt emot, tyckt att de luktar jävligt illa speciellt i lågstadieåldern. Alltså bebisar doftar helt gudomligt gott, men småbarn... När de luktar intorkad saliv, svett och gammal chokladdryck. Det tycker jag visserligen fortfarande, och Fifi kan lukta så ibland. Speciellt om hon haft en mössa på sig hela dan och hon blivit alldeles svettig under, men då kan jag ju styra det själv genom att ge henne ett bad.
Men när man kliver på en buss tex som är full av skolbarn som har varit på nån utflykt... Det har hänt att jag klivit av då och tagit nästa buss, jag klarar inte av den lukten.
Tänk att det var två år sen vi var där på BB och kämpade i 22 timmar innan du gick med på att komma ut.
Men det var inte vem som helst som sen kom, det var världens vackraste själ!
Men det var inte vem som helst som sen kom, det var världens vackraste själ!
Jag vet att många som själva inte har barn är lite (?) trötta på att hela tiden få höra hur rikt livet blir när man får barn, att man inte "vet vad kärlek är - på riktigt" innan man får sitt eller sina egna.
Jag var själv en av dom.
Det var ju lite därför jag valde att flytta till Göteborg, för att precis varenda en av mina vänner hade barn och jag kände att det var inte för mig. Och jag var sjukt less på att få höra alla dessa förlossningsberättelser om och om igen.
Därför försöker jag att tänka mig för när jag möter någon som inte har barn, för faktum är att jag ju numera håller med, man vet faktiskt inte och kan omöjligt veta, vilken otrolig kärlek som bara ger en rak jävla höger mitt i fejset den dagen man själv blir förälder.
Jag tror visst att man kan vara lycklig utan barn, och jag tror också att man kan älska någon helt och fullt utan att denne behöver vara ens barn.
Men det som slog mig var att denna lilla människa älskar jag mer än någonting annat. Mer än Pat? Ja, absolut! Eller alltså, det är ju olika slags kärlek, men om valet stod mellan honom och mina barn så är valet solklart. Och lika solklart är det om det stod mellan mig själv och mina barn. Det finns inte en uns av tvekan. Tänk dig tanken, att du älskar någon eller några mer än dig själv, mer än själva livet... Det är fan stort.
Det är ju även förbehållslöst, och det är ju en helt fantastisk känsla. Jag menar, om Pat skulle få för sig att börja bete sig som ett as mot mig, vara notoriskt otrogen och ett rent allmänt svin så skulle jag ju tillslut sluta älska honom och gå min väg. Men att sluta älska och lämna mina barn? Aldrig! Det har jag ett alldeles perfekt exempel på i mina absoluta närhet... Och den känslan förstår man faktiskt inte förrän man själv fått barn.
Fast det behöver man ju inte gå och måla in i folks ansikten, så jag försöker att tänka mig för innan jag pratar om sånt eftersom jag vet hur tröttsamt det kan vara att höra. Men nu råkar ju detta vara min blogg så då får jag ju skriva vad jag vill!
En grej jag kommer att tänka på så här när jag går igenom gamla bilder och tänker på förlossningen, är när hon precis kommit ut. Hon föddes med navelsträngen två hårda varv runt halsen och var alldeles grå och livlös så dom larmade direkt och sprang iväg med henne. Det var bara jag och en sköterska kvar i rummet, Pat hade precis innan fått order om att följa med dom ifall det skulle hända något.
Så jag ligger där nyförlöst, alldeles mör mellan benen och tittar ut genom fönstret och undrar ifall jag fick en son eller dotter och om mitt barn lever. Men jag minns att jag tyckte det var konstigt att jag inte var mer upprörd än jag var. Jag var liksom lite avslagen, tänkte att det var en väldigt vacker morgon i alla fall. Att jag skulle kunna säga att "dagen du föddes var en otroligt vacker och solig höstmorgon".
Sånt låg jag och funderade på när de kommer tillbaka in igen allihopa.
Barnmorskan kommer glatt fram till mig, lägger Fifi på mitt bröst och säger upphetsat; "titta här! hon har en äkta knut på navelsträngen! det här är ett riktigt lyckobarn ska ni veta..." Det var nog tur att jag inte visste det då men jag har fått reda på i efterhand att de kallas just för lyckobarn eftersom att det är mer vanligt att barnet dör av det än klarar sig. Syretillförseln stryps ju i magen, och jag är nu glad över att jag blev igångsatt lite tidigare för vem vet hur det annars hade gått.
Här är en bild på själva knuten, men alla kanske inte vill se en navelsträng så jag satte den som en liten bild, så får den som vill se klicka upp bilden själv.
Så jag ligger där nyförlöst, alldeles mör mellan benen och tittar ut genom fönstret och undrar ifall jag fick en son eller dotter och om mitt barn lever. Men jag minns att jag tyckte det var konstigt att jag inte var mer upprörd än jag var. Jag var liksom lite avslagen, tänkte att det var en väldigt vacker morgon i alla fall. Att jag skulle kunna säga att "dagen du föddes var en otroligt vacker och solig höstmorgon".
Sånt låg jag och funderade på när de kommer tillbaka in igen allihopa.
Barnmorskan kommer glatt fram till mig, lägger Fifi på mitt bröst och säger upphetsat; "titta här! hon har en äkta knut på navelsträngen! det här är ett riktigt lyckobarn ska ni veta..." Det var nog tur att jag inte visste det då men jag har fått reda på i efterhand att de kallas just för lyckobarn eftersom att det är mer vanligt att barnet dör av det än klarar sig. Syretillförseln stryps ju i magen, och jag är nu glad över att jag blev igångsatt lite tidigare för vem vet hur det annars hade gått.
Här är en bild på själva knuten, men alla kanske inte vill se en navelsträng så jag satte den som en liten bild, så får den som vill se klicka upp bilden själv.
Fifi simmar själv!
Åh vi har det så underbart... Jag älskar sommaren! Pat har ju semester nu så jag har annat för mig än att sitta och blogga, därför blir det lite si och så med den saken. Men nu ikväll har jag suttit och redigerat en video där jag, Fifi och hennes morfar kvällsbadar. Hon fick för sig tidigare under dagen att hon ville simma själv - sagt och gjort, på med puffarna och kasta dig ut bara mitt kära barn!
Min lilla hjärtetuss!
Min lilla hjärtetuss!
Hon är så skön! Och den här sommaren har hon tagit stormsteg med vattnet. Ja, i alla fall i poolen där allt är rent och stilla. Hon har alltid älskat vatten och att bada, men nu är det nåt utöver det vanliga... Hon tjatar om att bada minst 40 ggr om dagen. Utan överdrift, jag menar verkligen minst 40 ggr.
Bada med morfar
De härmar ju tamefan allting man gör!
Det brukar va svårt att fånga henne på bild, min lilla donna. Hon vet liksom vad som är på G och vill alltid kolla på videor istället för att spela in. Men den här gången gick det, tamefan! Här går hon och "pratar" i telefon om att bada med Bella och Måns. Det är alltså ingen på andra sidan luren men hon svarar och pratar på ändå. Hahaha, härliga unge!
Ba ba badaa
Hon börjar bli så stor våran lilla tjej! Och ju äldre hon blir, ju skönare grejer har hon för sig. Som att hon börjar sjunga i tid och otid, och sist nu så hittade hon på en egen sång om att bada hos mormor och morfar. Man märker ju vad det är som rör sig i hennes huvud! Bada, gunga och äta glass, precis som det ska när man är ett litet barn på sommarlov, och hon byter ämne lika fort som en annan blinkar!
Hur får man de att sluta bitas?
Förra onsdagen när jag hämtade Fifi hos dagmamman så fick jag höra att det hade hänt en olycka under dagen. Fifi hade bitit Nikki så hårt i kinden att de hade varit tvugna att "snärta" till henne på hennes kind för att hon skulle släppa greppet. Usch jag kan bara föreställa mig hur ont det måste ha gjort för Nikki...
Jag fattar inte varför för hon verkligen älskar honom, tjatar om honom mest hela tiden. När han var på Gotland och hade skickat ett vykort till henne så gick hon runt och kramade det kortet hela dagen sen, pekade och pratade om att "nikki bada" osv. Och varje gång vi åker förbi deras väg där man svänger in till dom så pekar hon och säger hans namn.
Tydligen så hade hon blivit arg för att han tog en bil (sån man sitter på) som hon ville ha, och eftersom hon inte kan prata så blev hon så frustrerad att hon bet honom. Det är i alla fall våran teori, för hon är ingen elak tjej. Tvärtom är hon väldigt snäll men hon har ett otroligt dåligt tålamod och ett exploativt humör. Och stackars Nikki råkade stå i vägen den här gången...
Förut har det varit Gustav, en ny liten kille som börjat hos Jill och som hon känt konkurrens ifrån och rivit och bitit ett par gånger. Jill tror att det är hennes svartsjuka över Corey som får utlopp där på dagarna eftersom att hon inte visat nån svartsjuka alls hemma, men jag vet inte... Jag gissar mer på en enorm frustration över att inte kunna göra sig förstådd, inte kunna tala om när man tycker nån gör fel. Eller så kan det ju vara en mix av bägge.
Det är lite lustigt ändå för att den morgonen så kände jag att hon var lite extra mammig, ville gärna kramas lite längre än vanligt och hade inte direkt bråttom ut genom dörren. Så jag hade helst av allt haft henne hemma den dagen, men eftersom jag hade en klipptid hos Madde inbokad så gick ju inte det men jag bestämde mig för att ha henne hemma dagen efter istället. En mysdag tillsammans bara hon, Corey och jag.
Och vilken mysig dag vi hade sen då, helt perfekt var den! Regnet bara hällde ner från himlen så vi stannade inne hela dagen förutom några cykelturer på altanen, och gjorde inget speciellt alls men det blev kanon ändå.
Man behöver såna dagar ibland för att ladda batterierna.
Jag fattar inte varför för hon verkligen älskar honom, tjatar om honom mest hela tiden. När han var på Gotland och hade skickat ett vykort till henne så gick hon runt och kramade det kortet hela dagen sen, pekade och pratade om att "nikki bada" osv. Och varje gång vi åker förbi deras väg där man svänger in till dom så pekar hon och säger hans namn.
Tydligen så hade hon blivit arg för att han tog en bil (sån man sitter på) som hon ville ha, och eftersom hon inte kan prata så blev hon så frustrerad att hon bet honom. Det är i alla fall våran teori, för hon är ingen elak tjej. Tvärtom är hon väldigt snäll men hon har ett otroligt dåligt tålamod och ett exploativt humör. Och stackars Nikki råkade stå i vägen den här gången...
Förut har det varit Gustav, en ny liten kille som börjat hos Jill och som hon känt konkurrens ifrån och rivit och bitit ett par gånger. Jill tror att det är hennes svartsjuka över Corey som får utlopp där på dagarna eftersom att hon inte visat nån svartsjuka alls hemma, men jag vet inte... Jag gissar mer på en enorm frustration över att inte kunna göra sig förstådd, inte kunna tala om när man tycker nån gör fel. Eller så kan det ju vara en mix av bägge.
Det är lite lustigt ändå för att den morgonen så kände jag att hon var lite extra mammig, ville gärna kramas lite längre än vanligt och hade inte direkt bråttom ut genom dörren. Så jag hade helst av allt haft henne hemma den dagen, men eftersom jag hade en klipptid hos Madde inbokad så gick ju inte det men jag bestämde mig för att ha henne hemma dagen efter istället. En mysdag tillsammans bara hon, Corey och jag.
Och vilken mysig dag vi hade sen då, helt perfekt var den! Regnet bara hällde ner från himlen så vi stannade inne hela dagen förutom några cykelturer på altanen, och gjorde inget speciellt alls men det blev kanon ändå.
Man behöver såna dagar ibland för att ladda batterierna.
Fifi-face
Fifi lägger på charmen och kör sitt Fifi-face medan hon ser sig själv i fasters mobil!
Äntligen!
Jag mår äntligen bättre. Så jävla mycket bättre faktiskt, på flera sätt än ett.
Jag har inte ont längre, eller i alla fall inte så att det stör. Om jag får ont så försvinner smärtan med en alvedon, och det är ju alltid skönt. Jag känner blodblåsan, det känns att det är något där, men det är okej. Nu har jag ju tom lyckats ta mig runt i både Sickla och Nacka Forum, och vad mer kan en kvinna begära?! Jag shoppade visserligen ingenting, men det berodde mer på avsaknaden av pengar än något annat.
En annan grej är att jag har hittat tillbaka till min älsklingstjej, äntligen. De sista två månaderna av graviditeten hade jag ju så ont överallt att jag inte kunde bära Fifi alls. Och pga allt det och egentligen hela situationen gjorde ju att jag heller inte kände mig på topp. Pat tog varenda nattning, matning och att klä på henne kläder. Jag blev liksom kvar på sidan på något sätt och det har gjort mig ledsnare än vad jag vetat om, eller kanske orkade erkänna för mig själv?
Sen kom ju förlossningen och jag blev kvar på BB, Pat åkte hem till Fifi. Sen satt jag mest och ammade innan det var dags för nästa sväng in till sjukhuset bara för att få reda på att jag blir kvar i två nätter - och Pat åkte hem till Fifi.
Missförstå mig rätt här nu; jag är jätteglad - på riktigt - att Pat och Fifi fick sån nära kontakt under den här tiden. Det syns på hela dom att de har mått bra av det och sånt är superviktigt. Men jag har i alla fall känt mig utanför, och jag tror att hon har saknat mig med.
Men så sakta men säkert i takt med att jag mår bättre och bättre så har hon kommit smygande till mig lite mer, och jag har verkligen ansträngt mig med att ta mig mer tid till henne. Corey har ganska ont i magen nu när den ska komma igång så idag bestämde jag mig för att åka till apoteket och köpa Sempers magdroppar. Jag kommer ihåg att vi köpte det till Fifi när hon var bebis, och de hjälpte henne jättemycket. Så jag tog med mig Fifi så att hon och jag åkte iväg, så passade vi på att handla lite mat när vi ändå var iväg med bilen. Visst, man har arslet fullt när man är i affären själv med en nyfiken liten 1½ åring som vill titta och klämma på precis allting, men herrejävlar vad mysigt det var! Eller bra kanske man ska säga, välbehövligt, kul och efterlängtat. Plus att Pat också fick lite ensamtid tillsammans med Corey, det är ju viktigt det med speciellt nu när jag ammar.
När vi kom hem så tog vi ett bad tillsammans Fifi och jag, det var liksom en härlig avslutning på en skön dag.
I och med allt detta så känner jag att jag börjar knyta an också till Corey, jag tror i alla fall att det har mycket med det att göra. Jag kan slappna av mer, mitt fokus på allt det onda kan flyttas till honom istället och jag orkar lära känna honom. Och så är han ju för jävla söt faktiskt...
Så ja, jag mår så himla mycket bättre! Äntligen!
Jag har inte ont längre, eller i alla fall inte så att det stör. Om jag får ont så försvinner smärtan med en alvedon, och det är ju alltid skönt. Jag känner blodblåsan, det känns att det är något där, men det är okej. Nu har jag ju tom lyckats ta mig runt i både Sickla och Nacka Forum, och vad mer kan en kvinna begära?! Jag shoppade visserligen ingenting, men det berodde mer på avsaknaden av pengar än något annat.
En annan grej är att jag har hittat tillbaka till min älsklingstjej, äntligen. De sista två månaderna av graviditeten hade jag ju så ont överallt att jag inte kunde bära Fifi alls. Och pga allt det och egentligen hela situationen gjorde ju att jag heller inte kände mig på topp. Pat tog varenda nattning, matning och att klä på henne kläder. Jag blev liksom kvar på sidan på något sätt och det har gjort mig ledsnare än vad jag vetat om, eller kanske orkade erkänna för mig själv?
Sen kom ju förlossningen och jag blev kvar på BB, Pat åkte hem till Fifi. Sen satt jag mest och ammade innan det var dags för nästa sväng in till sjukhuset bara för att få reda på att jag blir kvar i två nätter - och Pat åkte hem till Fifi.
Missförstå mig rätt här nu; jag är jätteglad - på riktigt - att Pat och Fifi fick sån nära kontakt under den här tiden. Det syns på hela dom att de har mått bra av det och sånt är superviktigt. Men jag har i alla fall känt mig utanför, och jag tror att hon har saknat mig med.
Fifi har fått smak på milkshake
Men så sakta men säkert i takt med att jag mår bättre och bättre så har hon kommit smygande till mig lite mer, och jag har verkligen ansträngt mig med att ta mig mer tid till henne. Corey har ganska ont i magen nu när den ska komma igång så idag bestämde jag mig för att åka till apoteket och köpa Sempers magdroppar. Jag kommer ihåg att vi köpte det till Fifi när hon var bebis, och de hjälpte henne jättemycket. Så jag tog med mig Fifi så att hon och jag åkte iväg, så passade vi på att handla lite mat när vi ändå var iväg med bilen. Visst, man har arslet fullt när man är i affären själv med en nyfiken liten 1½ åring som vill titta och klämma på precis allting, men herrejävlar vad mysigt det var! Eller bra kanske man ska säga, välbehövligt, kul och efterlängtat. Plus att Pat också fick lite ensamtid tillsammans med Corey, det är ju viktigt det med speciellt nu när jag ammar.
När vi kom hem så tog vi ett bad tillsammans Fifi och jag, det var liksom en härlig avslutning på en skön dag.
I och med allt detta så känner jag att jag börjar knyta an också till Corey, jag tror i alla fall att det har mycket med det att göra. Jag kan slappna av mer, mitt fokus på allt det onda kan flyttas till honom istället och jag orkar lära känna honom. Och så är han ju för jävla söt faktiskt...
Så ja, jag mår så himla mycket bättre! Äntligen!
Litet steg för människan, stort steg för Fifi!
Idag vågade vi oss ut för första gången på en vecka. Min förkylning är så gott som borta men jag har en hosta från helvetet. Den är ju mest besvärlig på natten när man ska sova, så jag kände att jag vågade mig ut ändå.
Först åkte vi och hämtade ut ett paket med ett nytt trådlöst modem, och hittills är känslan "vafan skaffade vi inte detta tidigare för?" Så jävla skönt att slippa den lilla sladden med modemet hängande från laptopen!
Sen åkte vi till Sickla för att handla lite, jag behövde nya skor. Var och käkade på en vietnamesisk/kinesisk resturang och det var supergott. Riktigt riktigt gott tyckte Fifi med. På vägen hem så kom vi på att vi skulle ringa mina föräldrar och fråga om de kunde ha Fifi ett tag, max en timma så kunde jag och Pat ut och övningsköra, han har ju inget körkort än. Det ville de ju gärna, så sagt och gjort vi åkte dit med Fifi och sen gav vi oss ut på småvägarna för att öva fickparkering och dragläge. Det gick riktigt bra faktiskt!
När vi kom hem så såg mamma o pappa alldeles saliga ut och sa till varann att "vi måste ju berätta vad som hänt! Vill du berätta?" Det visade sig att medan vi hade varit ute och kört med bilen så hade Fifi tagit sina första steg! Alltså egna steg menar jag, utan att hålla i något, och det var hennes mormor som hade agerat lockbete.
Såklart! Att vi inte hade kommit på det tidigare? Mormor är ju hennes idol så det tjongar om det, såklart att hon vill gå till henne ju. :)
När vi då hade kommit tillbaka så gjorde de uppvisningen igen, och hon tog faktiskt sju steg..! Min lilla tjej... När hon kommit fram till "målet" så slängde hon sig fram och hoppade och skrattade med händerna upp i luften, och alla vi andra skrattade och klappade händerna så hon visste ju att det hon precis gjorde var ju en stor grej. Hon såg alldeles lycklig ut, hjärtat mitt... :) Tre gånger lyckades vi få henne att gå fram och tillbaka mellan oss innan hon tyckte att hon hade gjort sitt för dagen.
Jaa... Så nu har mitt barn börjat gå också. Fan det går så fort allting. Vart är min lilla tjej? Min bebis?
Först åkte vi och hämtade ut ett paket med ett nytt trådlöst modem, och hittills är känslan "vafan skaffade vi inte detta tidigare för?" Så jävla skönt att slippa den lilla sladden med modemet hängande från laptopen!
Sen åkte vi till Sickla för att handla lite, jag behövde nya skor. Var och käkade på en vietnamesisk/kinesisk resturang och det var supergott. Riktigt riktigt gott tyckte Fifi med. På vägen hem så kom vi på att vi skulle ringa mina föräldrar och fråga om de kunde ha Fifi ett tag, max en timma så kunde jag och Pat ut och övningsköra, han har ju inget körkort än. Det ville de ju gärna, så sagt och gjort vi åkte dit med Fifi och sen gav vi oss ut på småvägarna för att öva fickparkering och dragläge. Det gick riktigt bra faktiskt!
När vi kom hem så såg mamma o pappa alldeles saliga ut och sa till varann att "vi måste ju berätta vad som hänt! Vill du berätta?" Det visade sig att medan vi hade varit ute och kört med bilen så hade Fifi tagit sina första steg! Alltså egna steg menar jag, utan att hålla i något, och det var hennes mormor som hade agerat lockbete.
Såklart! Att vi inte hade kommit på det tidigare? Mormor är ju hennes idol så det tjongar om det, såklart att hon vill gå till henne ju. :)
När vi då hade kommit tillbaka så gjorde de uppvisningen igen, och hon tog faktiskt sju steg..! Min lilla tjej... När hon kommit fram till "målet" så slängde hon sig fram och hoppade och skrattade med händerna upp i luften, och alla vi andra skrattade och klappade händerna så hon visste ju att det hon precis gjorde var ju en stor grej. Hon såg alldeles lycklig ut, hjärtat mitt... :) Tre gånger lyckades vi få henne att gå fram och tillbaka mellan oss innan hon tyckte att hon hade gjort sitt för dagen.
Jaa... Så nu har mitt barn börjat gå också. Fan det går så fort allting. Vart är min lilla tjej? Min bebis?
Låt mig få presentera... Fiona Picasso!
Ah fy fan, jag är så sjuk. Jag har haft megaont i axeln sen i fredags och det verkar inte bli nämnvärt bättre, och i söndags började jag känna mig lite förkyld, vilket nu har brutit ut helt.
På det så har Fiona haft hög feber sen i lördags. Vi tror det är tänderna som bråkar för hon skriker rakt ut så fort hon råkar komma åt de, plus att hon dreglar mer än jag nånsin sett henne göra.
Hon är ju så sen med sina tänder, så det verkar som att nu kommer alla på en gång istället, nu har hon två där nere och två där uppe. Jättesött är det!
Det jobbiga är att jag inte kan lyfta upp henne, min axel funkar ju inte. Jag kan knappt klä på mig själv för fan. Blir det inte bättre snart så ska jag ringa läkaren. Inte för att jag tror de gör nånting, speciellt inte när man är gravid väl och inte får käka antibiotika kanske? Äh, jag vet inte.
Ska bli intressant att se hur det ska gå i morgon när Pat ska tillbaka till jobbet... Han har vabbat i två dagar nu för jag har helt enkelt inte kunnat.
Jag kom på att jag ju måste visa Fifis första "teckning"... Med lite hjälp från hennes mamma, men ändå! Den är ju hur söt som helst.
På det så har Fiona haft hög feber sen i lördags. Vi tror det är tänderna som bråkar för hon skriker rakt ut så fort hon råkar komma åt de, plus att hon dreglar mer än jag nånsin sett henne göra.
Hon är ju så sen med sina tänder, så det verkar som att nu kommer alla på en gång istället, nu har hon två där nere och två där uppe. Jättesött är det!
Det jobbiga är att jag inte kan lyfta upp henne, min axel funkar ju inte. Jag kan knappt klä på mig själv för fan. Blir det inte bättre snart så ska jag ringa läkaren. Inte för att jag tror de gör nånting, speciellt inte när man är gravid väl och inte får käka antibiotika kanske? Äh, jag vet inte.
Ska bli intressant att se hur det ska gå i morgon när Pat ska tillbaka till jobbet... Han har vabbat i två dagar nu för jag har helt enkelt inte kunnat.
Jag kom på att jag ju måste visa Fifis första "teckning"... Med lite hjälp från hennes mamma, men ändå! Den är ju hur söt som helst.
Det var på öppna förskolan när vi var där med alla dagmammor som detta konstverk gjordes. Jag blev så fascinerad av att dagmammorna ba "jaha vad ska vi göra nu då, ska vi klistra lite? Klistra silkespappret kanske?" Det var ju inte riktigt det första jag tänkte på som aktivitet för ett gäng 1-, 2- och 3-åringar. Klistra silkespapper, va fan det är ju knappt att en annan klarar av det ju. Men jorå, alla ungar satt där så snällt och klistrade. Förutom min unge och en till, de ville mest stoppa både papper och lim i munnen.
Det roliga när jag stod där och tittade på var hur jag kände hur det liksom bubblade glädje och stolthet ur bröstet på mig. Där sitter min lilla tjej tillsammans med en massa andra barn och försöker lära sig hur man klistrar.
Och vilken teckning det vart sen då, vilket mästerverk! Jag fick typ en tår i ögonvrån, så stolt var jag... Hahaha.
Och jag som alltid sagt, så länge jag kan minnas, att "hur fan kan man ljuga så för ett barn och säga att teckningen är fin när varenda jävel kan ju se att den är allt annat än just det?" Eller när ungen för femtioelfte gången visar upp en teckning med en massa diffusa streck på som ska föreställa en båt med en sol. Och nästa gång man frågar, ja då är det ju såklart en kanin som äter en morot. Liksom, ungen själv kan ju inte se vad fan det föreställer, ska jag då komma och ljuga och säga att den är fin?
Jag har aldrig förstått mig på såna föräldrar och svurit på att jag skulle minsann aldrig bli en sån.
Det tog inte så lång tid faktiskt, jag kunde riktigt känna förvandlingen där och då på öppna förskolan... Min unge gör en teckning... Mitt älskade barn... Och den är så förbannat fin!
Det roliga när jag stod där och tittade på var hur jag kände hur det liksom bubblade glädje och stolthet ur bröstet på mig. Där sitter min lilla tjej tillsammans med en massa andra barn och försöker lära sig hur man klistrar.
Och vilken teckning det vart sen då, vilket mästerverk! Jag fick typ en tår i ögonvrån, så stolt var jag... Hahaha.
Och jag som alltid sagt, så länge jag kan minnas, att "hur fan kan man ljuga så för ett barn och säga att teckningen är fin när varenda jävel kan ju se att den är allt annat än just det?" Eller när ungen för femtioelfte gången visar upp en teckning med en massa diffusa streck på som ska föreställa en båt med en sol. Och nästa gång man frågar, ja då är det ju såklart en kanin som äter en morot. Liksom, ungen själv kan ju inte se vad fan det föreställer, ska jag då komma och ljuga och säga att den är fin?
Jag har aldrig förstått mig på såna föräldrar och svurit på att jag skulle minsann aldrig bli en sån.
Det tog inte så lång tid faktiskt, jag kunde riktigt känna förvandlingen där och då på öppna förskolan... Min unge gör en teckning... Mitt älskade barn... Och den är så förbannat fin!
Lika som bär eller?
Jag råkade häromdagen kolla igenom mitt babyalbum och ser ju då att jag och Fifi är ganska så lika trots allt! Eller ja, Fifi är ganska lik så som jag såg ut som liten. Kolla själva!
Tyvärr så är jag på tok för trött för att böka fram den externa hårdisken med alla bilder och sen sitta och leta ut bra bilder på Fifi där man ser henne i liknande positioner. Men ni kanske ser likheten ändå. Jag gör det i alla fall!
Inskolningen
Vi har hållt på med inskolningen hela veckan och det har gått hur bra som helst. Jag hade i ärlighetens namn inte väntat mig annat men man vet ju aldrig. Lite gnäll och åtminstone en antydan till saknad ibland kanske... Men inte då, hon var hur glad som helst.
Första och andra dagen så var jag med, och första dagen så var vi bara hemma hos dagmamman i en timma. Sen på tisdagen så gick vi iväg och mötte upp de andra dagmammorna, och efter tre timmar var det dags att åka hem igen.
På onsdagen var det första gången jag skulle lämna henne där och hon skulle vara där från 8 till 11... Det gick jättebra, hon var glad och hejjade som vanligt.
Så skulle jag gå ut ur huset, tittar på henne som är i dagmammans famn, hon tittar på mig med stora ögon som liksom undrar vad jag pysslar med, ska mamma gå nu? Sen sträcker hon ut armarna mot mig - och jag stänger dörren och går.
Jag går ner mot bilen, sätter mig bakom ratten... och börjar stortjuta. Jag gråter som aldrig förr, jag kunde knappt se vägen framför mig! Allt jag kunde se var hennes stora frågande ögon och jag känner mig som världens största skit. Usch och fy faan vad hemskt det var. Kommer hem och slänger mig på sängen samtidigt som jag ringer Pat som då försöker lugna ner mig med att hon är en tuff tjej, det går nog bra.
När jag åker och hämtar henne så bekräftar ju dagmamman det som Pat sa, det hade gått hur bra som helst. Inte en endaste liten ledsen min utan tvärtom verkade hon älska det! Super skönt såklart, så dagen efter gick det mycket bättre. :-)
Bilden uppe till vänster är från dagmamman, här saknas ju Nikki eftersom han typiskt nog var sjuk denna vecka. De andra bilderna är från mina mornar numera. Det är helt okej att stiga upp i ottan faktiskt, speciellt när man har sånt här glatt posande sällskap! Nån ny grej hon börjat med, att posa med att gapa stort och skratta samtidigt... Hehe.
Första och andra dagen så var jag med, och första dagen så var vi bara hemma hos dagmamman i en timma. Sen på tisdagen så gick vi iväg och mötte upp de andra dagmammorna, och efter tre timmar var det dags att åka hem igen.
På onsdagen var det första gången jag skulle lämna henne där och hon skulle vara där från 8 till 11... Det gick jättebra, hon var glad och hejjade som vanligt.
Så skulle jag gå ut ur huset, tittar på henne som är i dagmammans famn, hon tittar på mig med stora ögon som liksom undrar vad jag pysslar med, ska mamma gå nu? Sen sträcker hon ut armarna mot mig - och jag stänger dörren och går.
Jag går ner mot bilen, sätter mig bakom ratten... och börjar stortjuta. Jag gråter som aldrig förr, jag kunde knappt se vägen framför mig! Allt jag kunde se var hennes stora frågande ögon och jag känner mig som världens största skit. Usch och fy faan vad hemskt det var. Kommer hem och slänger mig på sängen samtidigt som jag ringer Pat som då försöker lugna ner mig med att hon är en tuff tjej, det går nog bra.
När jag åker och hämtar henne så bekräftar ju dagmamman det som Pat sa, det hade gått hur bra som helst. Inte en endaste liten ledsen min utan tvärtom verkade hon älska det! Super skönt såklart, så dagen efter gick det mycket bättre. :-)
Bilden uppe till vänster är från dagmamman, här saknas ju Nikki eftersom han typiskt nog var sjuk denna vecka. De andra bilderna är från mina mornar numera. Det är helt okej att stiga upp i ottan faktiskt, speciellt när man har sånt här glatt posande sällskap! Nån ny grej hon börjat med, att posa med att gapa stort och skratta samtidigt... Hehe.
På fredagen så var vi på öppna förskolan där de kommer vara varje fredag. Våran dagmamma är ledig varje fredag eftersom hon jobbar så många timmar pga att vi tre familjer har så olika tidsbehov. Då samlas alla de andra dagmammorna på ÖF och så tar alla hand om alla barn, och de turas då om vem som ska stanna till kl 17 då vi kommer hämta Fifi. Vem den dagmman är just den fredagen ska vi då hålla reda på och Pat ska ringa den dagmamman innan han kommer, för att ta reda på var de är - på ÖF eller på väg hem, eller redan hemma (hos dagmamman).
Visst låter det sjukt struligt?
Vi får se hur det går, jag ska inte börja klaga innan det ens har hänt...
På vägen hem från öppna förskolan, när jag bär Fifi till bilen, så känner jag att va jäklar vad ont i axeln jag har. Jag hade bestämt att åka och fika med pappa efteråt så efter jag varit och köpt fikabröd så känner jag att det bara blir värre och värre i axeln. När jag kommer fram så kan jag knappt röra armen alls. Än mindre bära på Fifi. Så när vi skulle hem så fick pappa åka med oss för att hjälpa mig bära ut henne ur bilstolen. :-/
Men! Däremelan hade vi en sjukt härlig dag i solen nere på stranden. Fifi badade nästan! Och så gick hon hem. Ja, en liten bit i alla fall och så höll hon i vagnen. Men ändå, hon blir så stor så fort...
Visst låter det sjukt struligt?
Vi får se hur det går, jag ska inte börja klaga innan det ens har hänt...
På vägen hem från öppna förskolan, när jag bär Fifi till bilen, så känner jag att va jäklar vad ont i axeln jag har. Jag hade bestämt att åka och fika med pappa efteråt så efter jag varit och köpt fikabröd så känner jag att det bara blir värre och värre i axeln. När jag kommer fram så kan jag knappt röra armen alls. Än mindre bära på Fifi. Så när vi skulle hem så fick pappa åka med oss för att hjälpa mig bära ut henne ur bilstolen. :-/
Men! Däremelan hade vi en sjukt härlig dag i solen nere på stranden. Fifi badade nästan! Och så gick hon hem. Ja, en liten bit i alla fall och så höll hon i vagnen. Men ändå, hon blir så stor så fort...
Söt-fifi säger hej
Vi var på Mediamarkt idag i Nacka Forum. Kollade runt på lite av allting egentligen, men mest på datorer och stereo grejer. Fifi fick komma ut ur vagnen ett tag när vi försvann från avdelningen där allting lätt kan ramla ner och slås sönder av nyfikna små barnafingrar, och hon vart så lycklig.
Allting är ju så himla mycket roligare nu när hon har börjat gå omkring. Hon släpper inte riktigt än, men hon försöker. Hon står själv och så, men när hon ska gå då vill hon gärna hålla i nånting.
Hur söt får man vara egentligen?
Allting är ju så himla mycket roligare nu när hon har börjat gå omkring. Hon släpper inte riktigt än, men hon försöker. Hon står själv och så, men när hon ska gå då vill hon gärna hålla i nånting.
Hur söt får man vara egentligen?
Fifi fyller 1 år!
Den här veckan har vi haft familjebesök från Irland, det var Pats pappa Martin och hans fru Bertha som bodde hos oss. Nu sen vi flyttade ut hit till huset så är det så mycket enklare att ta hem folk som kan stanna kvar några nätter eftersom vi ju har gästhuset på andra sidan altanen. Den är på 40 kvm med eget badrum, så det går ingen nöd på de där inne inte.
Vi har gjort massa saker som att kolla runt på stan, ätit ute, haft kräftskiva med mina föräldrar, gått i affärer och de har gått på museum. Vi har visat de runt, och däremellan har jag jobbat lite också men som tur var så behövde jag inte jobba hela veckan.
Vi har gjort massa saker som att kolla runt på stan, ätit ute, haft kräftskiva med mina föräldrar, gått i affärer och de har gått på museum. Vi har visat de runt, och däremellan har jag jobbat lite också men som tur var så behövde jag inte jobba hela veckan.
Och de kom så lägligt att de kunde vara med på Fionas ettårskalas, vilket såklart betydde supermycket för Pat. Jag kan knappt föreställa mig hur det skulle kännas om min mamma och pappa inte skulle kunna vara med på mitt barns födelsedagskalas, det allra första också. Som tur var så slapp vi få reda på hur det skulle kännas.
Tänk att min lilla tjej är ett helt år nu. Jag är mamma till en ettåring. Det är helt otroligt, det har fortfarande inte sjunkit in tror jag!
Kalaset vart helt jättelyckat och fint. Alla som vi hade bjudit kom, även de som hade annat planerat och egentligen inte tid, klämde in en timma så att de kunde komma förbi för att gratta födelsedagsbarnet. Mitt barn... Det är fina vänner vi har!
Tänk att min lilla tjej är ett helt år nu. Jag är mamma till en ettåring. Det är helt otroligt, det har fortfarande inte sjunkit in tror jag!
Kalaset vart helt jättelyckat och fint. Alla som vi hade bjudit kom, även de som hade annat planerat och egentligen inte tid, klämde in en timma så att de kunde komma förbi för att gratta födelsedagsbarnet. Mitt barn... Det är fina vänner vi har!
