Grattis finaste Fiona!
Igår var det Fifis födelsedag!
Ett fyrfaldigt leve för Fifi, hon leve; Hipp hipp HURRA! Hipp hipp HURRA! Hipp hipp HURRAAA!
Två år fyllde hon och vi hade ett litet kalas här hemma för de närmaste. Fatta att hon är två år nu?! Det är helt galet. Det känns både som att "va? bara två år, det känns som hon alltid varit med oss" och samtidigt som "oj herregud vad stor hon är, vad fort det har gått". Det låter så uttjatat och säkert lite klychigt, men herregud vad lycklig jag är över det valet jag gjorde för två år och nio månader sen. Det absolut bästa valet jag gjort i hela mitt liv. Det och sen när hennes lillebror blev till.
Och det har inte alltid varit självklart för mig att jag skulle ha barn *nån gång i framtiden*. Tvärtom har jag alltid varit väldigt tveksam och ibland helt emot, tyckt att de luktar jävligt illa speciellt i lågstadieåldern. Alltså bebisar doftar helt gudomligt gott, men småbarn... När de luktar intorkad saliv, svett och gammal chokladdryck. Det tycker jag visserligen fortfarande, och Fifi kan lukta så ibland. Speciellt om hon haft en mössa på sig hela dan och hon blivit alldeles svettig under, men då kan jag ju styra det själv genom att ge henne ett bad.
Men när man kliver på en buss tex som är full av skolbarn som har varit på nån utflykt... Det har hänt att jag klivit av då och tagit nästa buss, jag klarar inte av den lukten.
Jag vet att många som själva inte har barn är lite (?) trötta på att hela tiden få höra hur rikt livet blir när man får barn, att man inte "vet vad kärlek är - på riktigt" innan man får sitt eller sina egna.
Jag var själv en av dom.
Det var ju lite därför jag valde att flytta till Göteborg, för att precis varenda en av mina vänner hade barn och jag kände att det var inte för mig. Och jag var sjukt less på att få höra alla dessa förlossningsberättelser om och om igen.
Därför försöker jag att tänka mig för när jag möter någon som inte har barn, för faktum är att jag ju numera håller med, man vet faktiskt inte och kan omöjligt veta, vilken otrolig kärlek som bara ger en rak jävla höger mitt i fejset den dagen man själv blir förälder.
Jag tror visst att man kan vara lycklig utan barn, och jag tror också att man kan älska någon helt och fullt utan att denne behöver vara ens barn.
Men det som slog mig var att denna lilla människa älskar jag mer än någonting annat. Mer än Pat? Ja, absolut! Eller alltså, det är ju olika slags kärlek, men om valet stod mellan honom och mina barn så är valet solklart. Och lika solklart är det om det stod mellan mig själv och mina barn. Det finns inte en uns av tvekan. Tänk dig tanken, att du älskar någon eller några mer än dig själv, mer än själva livet... Det är fan stort.
Det är ju även förbehållslöst, och det är ju en helt fantastisk känsla. Jag menar, om Pat skulle få för sig att börja bete sig som ett as mot mig, vara notoriskt otrogen och ett rent allmänt svin så skulle jag ju tillslut sluta älska honom och gå min väg. Men att sluta älska och lämna mina barn? Aldrig! Det har jag ett alldeles perfekt exempel på i mina absoluta närhet... Och den känslan förstår man faktiskt inte förrän man själv fått barn.
Fast det behöver man ju inte gå och måla in i folks ansikten, så jag försöker att tänka mig för innan jag pratar om sånt eftersom jag vet hur tröttsamt det kan vara att höra. Men nu råkar ju detta vara min blogg så då får jag ju skriva vad jag vill!
Ett fyrfaldigt leve för Fifi, hon leve; Hipp hipp HURRA! Hipp hipp HURRA! Hipp hipp HURRAAA!
Två år fyllde hon och vi hade ett litet kalas här hemma för de närmaste. Fatta att hon är två år nu?! Det är helt galet. Det känns både som att "va? bara två år, det känns som hon alltid varit med oss" och samtidigt som "oj herregud vad stor hon är, vad fort det har gått". Det låter så uttjatat och säkert lite klychigt, men herregud vad lycklig jag är över det valet jag gjorde för två år och nio månader sen. Det absolut bästa valet jag gjort i hela mitt liv. Det och sen när hennes lillebror blev till.
Och det har inte alltid varit självklart för mig att jag skulle ha barn *nån gång i framtiden*. Tvärtom har jag alltid varit väldigt tveksam och ibland helt emot, tyckt att de luktar jävligt illa speciellt i lågstadieåldern. Alltså bebisar doftar helt gudomligt gott, men småbarn... När de luktar intorkad saliv, svett och gammal chokladdryck. Det tycker jag visserligen fortfarande, och Fifi kan lukta så ibland. Speciellt om hon haft en mössa på sig hela dan och hon blivit alldeles svettig under, men då kan jag ju styra det själv genom att ge henne ett bad.
Men när man kliver på en buss tex som är full av skolbarn som har varit på nån utflykt... Det har hänt att jag klivit av då och tagit nästa buss, jag klarar inte av den lukten.
Tänk att det var två år sen vi var där på BB och kämpade i 22 timmar innan du gick med på att komma ut.
Men det var inte vem som helst som sen kom, det var världens vackraste själ!
Men det var inte vem som helst som sen kom, det var världens vackraste själ!
Jag vet att många som själva inte har barn är lite (?) trötta på att hela tiden få höra hur rikt livet blir när man får barn, att man inte "vet vad kärlek är - på riktigt" innan man får sitt eller sina egna.
Jag var själv en av dom.
Det var ju lite därför jag valde att flytta till Göteborg, för att precis varenda en av mina vänner hade barn och jag kände att det var inte för mig. Och jag var sjukt less på att få höra alla dessa förlossningsberättelser om och om igen.
Därför försöker jag att tänka mig för när jag möter någon som inte har barn, för faktum är att jag ju numera håller med, man vet faktiskt inte och kan omöjligt veta, vilken otrolig kärlek som bara ger en rak jävla höger mitt i fejset den dagen man själv blir förälder.
Jag tror visst att man kan vara lycklig utan barn, och jag tror också att man kan älska någon helt och fullt utan att denne behöver vara ens barn.
Men det som slog mig var att denna lilla människa älskar jag mer än någonting annat. Mer än Pat? Ja, absolut! Eller alltså, det är ju olika slags kärlek, men om valet stod mellan honom och mina barn så är valet solklart. Och lika solklart är det om det stod mellan mig själv och mina barn. Det finns inte en uns av tvekan. Tänk dig tanken, att du älskar någon eller några mer än dig själv, mer än själva livet... Det är fan stort.
Det är ju även förbehållslöst, och det är ju en helt fantastisk känsla. Jag menar, om Pat skulle få för sig att börja bete sig som ett as mot mig, vara notoriskt otrogen och ett rent allmänt svin så skulle jag ju tillslut sluta älska honom och gå min väg. Men att sluta älska och lämna mina barn? Aldrig! Det har jag ett alldeles perfekt exempel på i mina absoluta närhet... Och den känslan förstår man faktiskt inte förrän man själv fått barn.
Fast det behöver man ju inte gå och måla in i folks ansikten, så jag försöker att tänka mig för innan jag pratar om sånt eftersom jag vet hur tröttsamt det kan vara att höra. Men nu råkar ju detta vara min blogg så då får jag ju skriva vad jag vill!
En grej jag kommer att tänka på så här när jag går igenom gamla bilder och tänker på förlossningen, är när hon precis kommit ut. Hon föddes med navelsträngen två hårda varv runt halsen och var alldeles grå och livlös så dom larmade direkt och sprang iväg med henne. Det var bara jag och en sköterska kvar i rummet, Pat hade precis innan fått order om att följa med dom ifall det skulle hända något.
Så jag ligger där nyförlöst, alldeles mör mellan benen och tittar ut genom fönstret och undrar ifall jag fick en son eller dotter och om mitt barn lever. Men jag minns att jag tyckte det var konstigt att jag inte var mer upprörd än jag var. Jag var liksom lite avslagen, tänkte att det var en väldigt vacker morgon i alla fall. Att jag skulle kunna säga att "dagen du föddes var en otroligt vacker och solig höstmorgon".
Sånt låg jag och funderade på när de kommer tillbaka in igen allihopa.
Barnmorskan kommer glatt fram till mig, lägger Fifi på mitt bröst och säger upphetsat; "titta här! hon har en äkta knut på navelsträngen! det här är ett riktigt lyckobarn ska ni veta..." Det var nog tur att jag inte visste det då men jag har fått reda på i efterhand att de kallas just för lyckobarn eftersom att det är mer vanligt att barnet dör av det än klarar sig. Syretillförseln stryps ju i magen, och jag är nu glad över att jag blev igångsatt lite tidigare för vem vet hur det annars hade gått.
Här är en bild på själva knuten, men alla kanske inte vill se en navelsträng så jag satte den som en liten bild, så får den som vill se klicka upp bilden själv.
Så jag ligger där nyförlöst, alldeles mör mellan benen och tittar ut genom fönstret och undrar ifall jag fick en son eller dotter och om mitt barn lever. Men jag minns att jag tyckte det var konstigt att jag inte var mer upprörd än jag var. Jag var liksom lite avslagen, tänkte att det var en väldigt vacker morgon i alla fall. Att jag skulle kunna säga att "dagen du föddes var en otroligt vacker och solig höstmorgon".
Sånt låg jag och funderade på när de kommer tillbaka in igen allihopa.
Barnmorskan kommer glatt fram till mig, lägger Fifi på mitt bröst och säger upphetsat; "titta här! hon har en äkta knut på navelsträngen! det här är ett riktigt lyckobarn ska ni veta..." Det var nog tur att jag inte visste det då men jag har fått reda på i efterhand att de kallas just för lyckobarn eftersom att det är mer vanligt att barnet dör av det än klarar sig. Syretillförseln stryps ju i magen, och jag är nu glad över att jag blev igångsatt lite tidigare för vem vet hur det annars hade gått.
Här är en bild på själva knuten, men alla kanske inte vill se en navelsträng så jag satte den som en liten bild, så får den som vill se klicka upp bilden själv.
Ordet är ditt
Trackback
