Vi satt och bokade resa till Irland igår, så nu äntligen är det då bestämt. Äntligen får Pat ladda sina batterier i sitt hemland han inte varit i på flera år, äntligen får barnen träffa den släkt på pappas sida som de aldrig förr har träffat och äntligen så får jag chansen att lära känna Irland lite bättre.

Vi kommer vara där i tio dar så den här gången kommer vi hinna med att se lite mer. Vi ska hyra bil när vi är där och jag vill åka runt till såna där gamla små pittoreska byar som man bara ser på tv, där husen har vitputsad fasad, mörka synliga träbjälkar och gräs på taket.
Åka längs den blåsiga karga kusten för att se en öppen pub där ute i ingenstans, gå in och värma sig framför den alltid tända brasan och ta sig en öl medan man försöker klura ut vad fan den inhemska pubinnehavaren egentligen säger med sin breda irländska dialekt.

Och det bästa är att det där finns faktiskt på riktigt, det är inte bara på film.

Ååh det kommer bli underbart! Jag längtar! Fast vi åker inte än, inte förrän om typ tre månader. 

I morse efter att jag lämnat av Fifi till dagmamman så drog vi vidare för lite tjöt och fika i Nacka forum med Måns och Adde. Vi gled mest runt och rekade julklappar och emellanåt så stannade vi för en fikapaus. Riktigt skön dag, sådär slapp som man bara kan ha det när man är föräldraledig.
Måns hade med sig deras tvillingvagn så det slapp jag också gå och dra på.

Jamen just ja! Jag tog ju bilder på hur det blev med slingorna uppsatt ovanför garaget. Vad tycker ni? För mycket/lite? Hur dekorerar du hemma? Berätta!

Jag blev i varje fall nöjd med det här, och när sladdarna har hängt ut sig lite så kommer det bli ännu bättre. Just nu är de lite ihopknorrade liksom från att de legat i kartong så länge, men det blir bättre snart.

 

 

Han kryper!!

Eller ja, han tar sig fram..!

Han ålar mest, som en sån där mask du vet. Tusenfoting? Eller vad heter dom? Näää... ingen sån... Men vafan heter dom?

Äh skitsamma, han drar upp rumpan i alla fall, ställer sig på alla fyra och sen liksom lägger sig framåt. Sen drar han upp rumpan igen och ställer sig på alla fyra, och sen lägger sig framåt osv. Hahaha ser hur roligt ut som helst och helt vansinnigt sött!

Jag har länge tänkt att jag skulle vilja ha någon slags ljusslinga hängandes över garaget, längs med vindskivorna men jag har inte kunnat bestämma mig riktigt för vilken slags slinga jag vill ha. Det finns ju en hel uppsjö!

Och ja, jag räknar inte riktigt med Pat i det här. Att han inte skulle bry sig alls är väl kanske orättvist att säga, men han är i alla fall väldigt måttligt intresserad, medan jag då bara älskar sånt. Och tur är väl det eftersom jag ju jobbar med det såhär på vinterhalvåret.

Men nu har jag då bestämt mig (och Pat får liksom finna sig i det..!) för att ha samma som vi har runt den halvan av altanen som har tak över sig, en istappsslinga. Alltså inte såna där plastistappar utan små slingor som hänger i olika längder. På vissa "spröt" är det två lampor, andra tre och fyra lampor, osv.
Det hänger nu på vindskivorna på garaget, och sen längs med carporten så satte jag bara en vanlig slinga. Det ska bli så spännande snart när det blir mörkt så man kan få se resultatet! Jag tror det kommer bli bra, ja asbra helt enkelt.

Det var inte det roligaste att sätta upp skiten i det här vädret bara, det blåste rätt rejält där uppe högst på stegen. Och kallt som satan var det, och nu nån timma senare så är jag fortfarande lite lite kall om nosen. Men jag har satt på en brasa så det blir nog bättre snart.

Jag tycker det är så himla fint när det glittrar en massa i trädgården, men det får inte blinka och absolut inte vara en massa olika färger. Jag kan stå ut med om någon tänkt till lite med färgerna, tex med samma färg runt fönstrena och dörren och sen en annan färg på trädet eller nåt. Men fan inte när det mest liknar en färgfest istället för juldekoration. Det värsta blir ju då om någon slagit ihop de två fenomenen - olika färger som blinkar. Fruktansvärt om du frågar mig, då kryper det i nacken. Som tur är så ser man det inte så ofta.

Hahaha så jävla roligt...

Åh han bara växer och växer! Fan det går fort nu, riktigt fort. Det har hänt så många grejer på bara några veckor att jag knappt kommer ihåg var det var han inte kunde innan de veckorna.

Ja jag pratar om Corey förstås, det hajade du.

Det största kanske ändå är att han har fått två små tänder i underkäken! Ååååh så himla sött... Som små små risgryn där inne som man ser skymta till varje gång han fyrar av ett leende som gör att han ser om möjligt ännu sötare ut än han redan var.


 

Så kan han sitta själv nu äntligen.
Vi har ju som jag kanske berättat tidigare, överkompenserat lite med att ligga på mage. Fifi var dålig på att ligga på mage, hon ville inte det alls. Och Corey var också rätt anti det till en början, men eftersom vi hela tiden har haft risken för en hjärtoperation hängande över oss, med allt vad det innebär (får inte bära under armarna, inte ligga på mage, inte sträcka upp armarna - på 6 veckor) med ett stort operationssår mitt på bröstet så har vi övat för kung och fosterland med just det.
Så det vart lite för mycket av det skulle man kunna säga, så grabben var inte ett dugg intresserad av att sitta upp. Varje gång man tog tag i hans händer för att få honom att sätta sig upp så liksom vred han sig som en liten mask och hela kroppen vart som en båge bakåt. Han hajade inte riktigt konceptet.
Men nu så! Nu sitter han.
Och jävlar vad han gillar det.

Han är heller inte långt ifrån att börja krypa, det ser ut som att det kan hända närsomhelst. Han ställer sig på alla fyra och liksom gungar fram och tillbaka, fram och tillbaka - tills han tar sats och spurtar framåt och landar på magen. Hahaha... Sötgrisen!

En grej som är lite stort faktiskt är att häromdagen så satte jag ner honom på golvet, på knä, för att tvätta av mina händer efter att jag hade bytt hans blöja. Hur lång tid tar det att tvätta ett par händer? 15 sekunder? 20?
När jag är klar och vänder mig om så sitter han upp! Han har alltså av helt egen kraft gått från att stå på knä till att sitta ner på rumpan. Det är stort!

Och kanske kanske så kan vi snart få tillbaka vårat vuxen-sovrum och flytta in vår lilla son till rummet som han ska få dela med Fifi. För, peppar peppar ta i trä, han sover nämligen hela nätter nu äntligen och det är sällan han vaknar upp för en slurk välling innan klockan 07. Dessutom så tror jag att både han och hans syster skulle älska att dela rum för de bägge dissar mig och Pat ganska så fort om den andre har vaknat upp. Fifi tex bemödar sig knappt ett "hej-då" till mig när jag lämnar henne till dagmamman medan Corey både får slängpussar, riktiga pussar och ett ropande av "hej då Kååjejj!" tills våran bil är utom synhåll.
Och Corey? Han bara suger i sig uppmärksamheten och avgudar sin syster!

 

Ikväll har det varit en sån där bra och härlig kväll.

Vi har haft tre av mina fyra syskonbarn här på middag och fika, och den äldste av dem tre har jag ju skrivit om tidigare när jag träffade honom för första gången på massor med år, när vi var och handlade på Willys. De två yngsta träffar jag regelbundet via Måns och Bella, men de andra två av min syrras barn har jag inte haft någon kontakt med alls under många år.

Men så när Fifi fyllde två i augusti så kom jag på att det skulle vara roligt om de två också ville komma och fira med oss. Fifis (och Coreys) kusiner, och jag är ju faktiskt deras moster. Jag trodde ärligt talat inte riktigt att de skulle vilja komma, jag menar - vi har inte setts på massor med år, deras kusin fyller två år och de själva är 20 och 17. Vad har de gemensamt med henne? Eller med mig?
Men det ville dom! Och det var skithärligt, jag blev riktigt riktigt glad.

Ja, han som är näst äldst kunde tyvärr inte komma den dagen, men istället kom han nu ikväll. Och så de andra två spelevinkrarna förstås, haha. Det var en lite spänd stämning i början, lite blyg sådär och samtidigt förväntansfull. Från allas håll, jag visste inte riktigt vad jag skulle säga. Och eftersom jag ju är den vuxna i sammanhanget så hänger det lite på mig att det ska bli bra kände jag. Vilket är helt okej. Och det är också helt okej att vara lite blyg sådär tycker jag, så det släppte rätt så fort. Vi satt där och pratade på, åt god middag och hade det riktigt kul!

När jag sen körde honom till bussen en mil bort (där bussarna går oftare än här ute på landet) och skjutsat hem de andra två till Måns så satt jag där i bilen själv och körde i mörkret... Tänkte på hur kvällen varit och fick en sån skön känsla. Det kändes bra.
Men samtidigt lite sorgligt också, eller vemodigt för jag tycker att det är så himla synd det som är mellan oss och syrran. Jag tycker synd om henne som missar allting. Som missar chansen att lära känna mina barn, att lära känna mitt liv. Som missar sin chans att få vara en moster.
Och jag är så himla glad och tacksam över att jag försöker greppa min chans nu att få vara moster, till alla fyra grabbar.
För jag må tycka som jag vill om henne, men hon har ena riktigt fina söner i alla fall, de ska hon vara stolt över.