Det var kalas i lördags! Jag gillar kalas. Det är stojigt, man minglar runt lite och så pratar man med folk som man inte ser så ofta eftersom man oftast sammanstrålar när det är just kalas och sånt. Det var kalas för Nikki, Jocke och Danne på en gång. Först visste vi faktiskt inte ifall vi kunde gå eftersom det blir ju rätt dyrt att köpa presenter till tre stycken på en gång sådär... Speciellt när två av tre är av den lite äldre sortens barn och gärna önskar sig lite dyrare saker.

Men så tänkte vi att det är väl inte därför man ska gå? Eller därför man bjuder någon? Så vi bestämde oss för att vara ärliga och säga som det var istället för att komma med nån fånig ursäkt, som man kanske gärna gör när det blir lite... pinsamt? eller känsligt? eller vad jag ska kalla det. Men du hajar.
Och det visade sig ju att de tänkte precis som oss, klart vi ska komma ändå! Det är ju ändå familjen som fyller år, vi vill ju fira tillsammans för att vi tycker om varann, inte för att byta presenter. Fast egentligen tvivlade jag aldrig på att de också tycker så, de är bra och enkla människor.

Vi hade supertrevligt och jag tror att Fifi hade the time of her life! Hon fick låtsasklippa håret med nån plastsax på någon snäll kvinna, och så var hennes dag gjord. Det var rätt många människor där, och folk som Fifi aldrig träffat men hon gick runt och pratade med allihopa som den självklaraste sak i världen. Min finaste lilla tjej!
Tyvärr har jag inga bilder därifrån så ni får nöja er sådär.

Det jag däremot har bilder ifrån är från idag och resultatet från min och mammas svamptur i skogen på under en timma.

Kolla in det här!

Våran skörd efter inte ens en timme.

Solen sken ju hela dan och det var sådär krispigt i luften när vi vaknade, så kände jag som jag alltid verkar göra nuför tiden, ett vansinnigt sug efter att få gå omkring i skogen. Pat såg inte jättelycklig ut när jag föreslog det så jag  frågade mamma om hon ville hänga med mig istället. Pat skulle ju dessutom lämna Elora och Riley till deras mamma så där kom han undan lätt!

Jag hade funderat ut en skog som ligger en bit bort och som ligger rätt så avsides. Det bor inte många människor där borta inte, en och annan övervintrad liten tant kanske men det är nog allt. Så jag och morsan traskade på i våra stövlar... Vi gick kanske en sådär tvåhundra meter längs med en stig, stannade till mest bara för att. Tog några kliv in i skogen... Strövar runt, hittar inte mycket alls. Jag konstaterar att jag vettefan hur en sån där höstkantarell egentligen ser ut. De där gula fina vet jag ju, men trattkantarellen? Ingen aning!

Så ba från ingenstans så står de där. Ett helt gäng! Jag blir ju överlycklig såklart och ropar till mig mamma. Och ja, resten är historia. Vi hittade så sjukt mycket svamp att vi fnissade hela tiden. Ja, när vi inte stod med stora ögon och gapande mun förstås. Vart vi än gick så var det svamp, helt galet. I början plockade vi även de minsta små sötingarna, men mot slutet så vart vi så bortskämda att vi bara tog de allra finaste och största exemplaren.

När vi går där med lagom avstånd mellan oss mamma och jag, med blicken stirrande mot marken för att inte missa något så hör jag henne rätt var det var ropa på mig.
Jenny! Jenny, kom hiiit! (mummel) Oh herregud...
Jenny, Jenny hjälp! Hahaha.. (mummel)åh herregud, jag vet... Nämen! Åååh!
Hahaha, Jenny kom! Du måste hjälpa mig!

Samtidigt som hon ropar det så får jag syn på jordens största gäng med svamp. Så jag ropar tillbaka att jag kan inte, jag måste plocka här! Så när jag sätter mig ner för att plocka så ser jag fler precis framför mig... Och så ser jag bredvid mig... Och när jag plockar de precis framför mig så ser jag fler, lite längre fram. Så jag tänker att lite får man fan offra och ställer mig på alla fyra där i den våta mossan, då jag får se på ännu fler! Precis framför mig! Så himla många och jättefina, och de måste jag ju bara ta!
Hahaha, så jag lägger mig faktiskt ner. Fråga mig inte vad jag tänkte på, men jag la mig i alla fall ner. Hahaha... Bara för att nå dom, för så fort man släpper de små rackarna med blicken så försvinner de ju. Det måste vart en syn.