We had a internationell tomte i år

I våran familj så sover vi alltid kvar på julaftonskvällen till juldagen. Det för att man ska kunna slappna av, sitta uppe och prata halva natten, ta sig en rackare eller två utan att behöva känna att man ska köra hem snart. Det är skönt tycker jag, det blir avslappnat och ledigt och den som ska sova över har med sig även myskläder så man kan sitta där framför brasan å tugga på julskinke-knäckemackor fram på småtimmarna.

Men så i år så kände jag att ungarna säkert skulle uppskatta om vi vaknade upp hos mamma och pappa på julaftonsmorgonen istället. Ha en lite sådär magisk dag, hela dan. Och det tyckte mamma med lät som en bra idé, så vi packade in oss i bilen och körde över lagom till middagen dagen innan.




De bor ganska så litet så när man ska sova över där är man förpassad till vardagsrummet, men det funkar riktigt bra ändå. Tillfället till ära så hade de köpt en ny bäddmadrass, en sån där uppblåsbar som är stor som en dubbelsäng. Underbart tyckte vi eftersom den förra de hade måste haft pyspunka för man vaknade varje morgon mer eller mindre på golvet och ont i varenda centimeter på kroppen. Fifi ville sova mellan mormorn och morfarn och vi kom fram till att det skulle vara lättare om jag och Corey sov på den stora uppblåsbara madrassen medan Pat tog den ena soffan.

Jag bara måste sova för mig själv när jag sover, jag hatar att ligga klibbad mot någon annan och inte kunna röra mig. Så jag vänder alltid ryggen till så att jag kan sträcka ut armar och ben så mycket jag vill.
Jag måste ha slumrat till nån timma eller så för jag vaknar till av att Corey ligger slickad mot min rygg och hur jag än försöker röra mig tyst så går det inte för madrassen knarrar nåt helt vansinnigt. Och så tänker jag att det var ju märkligt att han rullar in mot mig hela tiden, hade vi inte blåst upp madrassen ganska så hårt?
Han fortsätter att rulla in mot mig och tillslut måste jag ju inse - denna pyser också ut luft. Fan.

Hursomhelst, när det är nästan morgon så ligger jag ju mycket riktigt mer eller mindre på golvet och det är omöjligt att få Corey ligga still på sin plats, han rullar in mot mig som om vi vore två magneter. Det är ju förvisso ändå jävligt gosigt att ha ens lilla barn bredvid en sådär, vilket ju är tur för annars hade mitt humör nog inte varit så pass bra som det ändå var med tanke på den lilla sömn jag fick den natten.

Det blåser och regnar ute nåt helt vansinnigt, inte någon julfeeling där inte så vi höll oss inne hela dagen förutom en liten promenad som jag tog med Fifi på innan vi alla skulle riskera en mildare sinnesförvirring på grund av hennes överskottsenergi som hon hade stackarn.
Medan Fifi och Corey satt som klistrade framför Kalle och hans vänner som gick på tvn så smög Pat ut och klädde på sig tomtedräkten.




När då tomten kliver innanför dörren så var succen ett faktum, ungarna såg ut som två fågelholkar. Corey började visserligen att gråta men lite sånt får man räkna med, haha. Det tillhör ju nästan tycker jag.
Fifi vägrade att hälsa på tomten och det var knappt så hon vågade titta på honom. Efter att hon kom upp i min famn och sett att jag både kramat om och hälsat på honom så gick det väl lite bättre, men så fort tomten plockade upp första paketet så var blygseln som bortblåst!

Ja Pat gjorde succé som tomte i år till hans stora lättnad. Förra gången han var tomte så hade vi Elora och Riley hos oss och de såg på en gång att det var Pat. De är ju lite äldre än Fifi och Corey, och Pat har ju av förklarliga skäl en dialekt som inte är så lätt att dölja så de röjde Hemligheten med en gång och Pat blev skitbesviken.
Den här gången så körde han på en internationell tomte som pratar engelska och eftersom Fifi är tvåspråkig så reagerade hon inte ens på det. Det var lika naturligt som om det hade varit en svensk tomte.




Sen följde paketöppning och en massa provande av kläder, lekande med leksaker och "oh!'ande" och skrattande. Precis som det ska vara. Fifi som går omkring och sjunger mest hela tiden, fick ett mikrofonstativ som hon bara älskar. Hon körde hela sin repetoar med Lille katt, Ekkorn satt i granen, En kulen natt, Tippe tippe tipptapp, Lilla snigel osv. till allas vår förtjusning. Herrejävlar vad sött det låter!

Ja, en riktigt härlig julafton. Avslappnad, lugn och mysig.

 


Hösten ska liksom tillbringas i skogen. På alla fyra.

Det var kalas i lördags! Jag gillar kalas. Det är stojigt, man minglar runt lite och så pratar man med folk som man inte ser så ofta eftersom man oftast sammanstrålar när det är just kalas och sånt. Det var kalas för Nikki, Jocke och Danne på en gång. Först visste vi faktiskt inte ifall vi kunde gå eftersom det blir ju rätt dyrt att köpa presenter till tre stycken på en gång sådär... Speciellt när två av tre är av den lite äldre sortens barn och gärna önskar sig lite dyrare saker.

Men så tänkte vi att det är väl inte därför man ska gå? Eller därför man bjuder någon? Så vi bestämde oss för att vara ärliga och säga som det var istället för att komma med nån fånig ursäkt, som man kanske gärna gör när det blir lite... pinsamt? eller känsligt? eller vad jag ska kalla det. Men du hajar.
Och det visade sig ju att de tänkte precis som oss, klart vi ska komma ändå! Det är ju ändå familjen som fyller år, vi vill ju fira tillsammans för att vi tycker om varann, inte för att byta presenter. Fast egentligen tvivlade jag aldrig på att de också tycker så, de är bra och enkla människor.

Vi hade supertrevligt och jag tror att Fifi hade the time of her life! Hon fick låtsasklippa håret med nån plastsax på någon snäll kvinna, och så var hennes dag gjord. Det var rätt många människor där, och folk som Fifi aldrig träffat men hon gick runt och pratade med allihopa som den självklaraste sak i världen. Min finaste lilla tjej!
Tyvärr har jag inga bilder därifrån så ni får nöja er sådär.

Det jag däremot har bilder ifrån är från idag och resultatet från min och mammas svamptur i skogen på under en timma.

Kolla in det här!




Våran skörd efter inte ens en timme.



Solen sken ju hela dan och det var sådär krispigt i luften när vi vaknade, så kände jag som jag alltid verkar göra nuför tiden, ett vansinnigt sug efter att få gå omkring i skogen. Pat såg inte jättelycklig ut när jag föreslog det så jag  frågade mamma om hon ville hänga med mig istället. Pat skulle ju dessutom lämna Elora och Riley till deras mamma så där kom han undan lätt!

Jag hade funderat ut en skog som ligger en bit bort och som ligger rätt så avsides. Det bor inte många människor där borta inte, en och annan övervintrad liten tant kanske men det är nog allt. Så jag och morsan traskade på i våra stövlar... Vi gick kanske en sådär tvåhundra meter längs med en stig, stannade till mest bara för att. Tog några kliv in i skogen... Strövar runt, hittar inte mycket alls. Jag konstaterar att jag vettefan hur en sån där höstkantarell egentligen ser ut. De där gula fina vet jag ju, men trattkantarellen? Ingen aning!

Så ba från ingenstans så står de där. Ett helt gäng! Jag blir ju överlycklig såklart och ropar till mig mamma. Och ja, resten är historia. Vi hittade så sjukt mycket svamp att vi fnissade hela tiden. Ja, när vi inte stod med stora ögon och gapande mun förstås. Vart vi än gick så var det svamp, helt galet. I början plockade vi även de minsta små sötingarna, men mot slutet så vart vi så bortskämda att vi bara tog de allra finaste och största exemplaren.

När vi går där med lagom avstånd mellan oss mamma och jag, med blicken stirrande mot marken för att inte missa något så hör jag henne rätt var det var ropa på mig.
Jenny! Jenny, kom hiiit! (mummel) Oh herregud...
Jenny, Jenny hjälp! Hahaha.. (mummel)åh herregud, jag vet... Nämen! Åååh!
Hahaha, Jenny kom! Du måste hjälpa mig!

Samtidigt som hon ropar det så får jag syn på jordens största gäng med svamp. Så jag ropar tillbaka att jag kan inte, jag måste plocka här! Så när jag sätter mig ner för att plocka så ser jag fler precis framför mig... Och så ser jag bredvid mig... Och när jag plockar de precis framför mig så ser jag fler, lite längre fram. Så jag tänker att lite får man fan offra och ställer mig på alla fyra där i den våta mossan, då jag får se på ännu fler! Precis framför mig! Så himla många och jättefina, och de måste jag ju bara ta!
Hahaha, så jag lägger mig faktiskt ner. Fråga mig inte vad jag tänkte på, men jag la mig i alla fall ner. Hahaha... Bara för att nå dom, för så fort man släpper de små rackarna med blicken så försvinner de ju. Det måste vart en syn.











Kalasen blir roligare ju äldre man blir

Jag minns när jag gick på min första 20-års fest. Jag minns inte vem det var som fyllde år men jag kommer ihåg att jag kände mig otroligt vuxen och nästan lite gammal. Det var liksom nu, nu äntligen som man var över den där gränsen och det kändes jäkligt skönt. Nu börjar livet! Tjo! Fast ska jag vara ärlig så handlade festerna på den tiden mest om att bli så fulla som möjligt. Väldigt konstruktivt...
Min egna 20-års fest dröjde ju såklart ett tag till, jag fyller år sent på året. Tja om en vecka faktiskt, det hade jag ju glömt!

Igår var vi på 40-års skiva. En väldigt spontan sådan och som tur var så ville mamma och pappa vara barnvakter ett tag så att vi kunde få komma iväg. Det vart en riktigt rolig kväll! Mycket minglande, alkohol och musik. Och prat. Prat, prat och diskussioner. Fast alltså roliga diskussioner, såna kvällar gillar jag. Och så gillar jag den avspända stämmningen som blir när man är bland en massa kompisar som man känt länge, ingen som behöver göra sig till eller låtsas vara artig och intresserad.

Sen kan jag också tycka att det är rätt fantastiskt att man fortfarande efter så många år som vi känt varandra, har nånting att säga varann. Vi är ju ett gäng som hängt sen tidiga tonåren och nu bor alla i hus och alla utom en har två barn eller fler. Men det är fortfarande lika kul att träffas, om inte roligare nu faktiskt.


Jag och Pat hade lovat mamma o pappa att vi skulle komma och hämta barnen runt tolvtiden och det höll vi ju faktiskt ganska så bra ändå, vi hade så kul att vi glömde bort tiden litegrand. Ett bra tecken tycker jag.

En dag när morfarn följde med och överraskade
Fifi med att vara den som hämtade hos dagmamman. Lycka!




Corey äter ju mer och mer mat nu, sån där färdigtuggad mat som är mer som en smet liksom. Han äter gröt på morgonen och mat vid lunchtid och däremellan får han fortfarande ersättning.
Det som är så konstigt är att han verkligen inte vill äta nånting, alltså "smet" eller gröt, lite senare på dagen det är bara nappflaska som gäller då. Som lunch går det jättebra och han äter då som en mindre häst, men vid frukost knorrar han en hel del när skeden kommer och vid middagsbordet funkar det inte alls. Han blir helt otröstlig.



Visst är det konstigt? Vad kommer det sig? Det kan ju inte vara att han inte tycker om det eller så för det går jättebra som sagt till lunch.
Jag kan inte minnas att Fiona var likadan... Hon åt precis vadsomhelst närsomhelst. Och gör fortfarande.

Å andra sidan gör det ju faktiskt ingenting, så länge som han växer och mår bra. Och det gör han ju! Världens gladaste lilla skitunge är han! Vaknar alltid med det största leendet, alltid. Så himla fin...


En och annan älg kanske, men ingen Harry Potter

Nä det har inte blivit mycket måla av den här helgen. Eller inte idag i alla fall, vi har ju söndag kvar också men där försvinner några timmar mitt på dagen när Pat åker för att lämna Elora och Riley till deras mamma.

Men det som har blivit idag är så mycket bättre - vi har varit i skogen! Åh som jag älskar att vara i skogen... Vi gick mycket längre än vi brukar gå och upptäckte en massa nya härliga ställen. Våran skog är så himla vacker och spännande för den ändrar skepnad hela tiden, ibland är det ängar och björkskog.

Sen kommer man till ett parti med en massa berg. Sen helt plötsligt blir det värsta sagoskogen, man kan nästan se trollen där inne, för att förvandlas till en supertät barrskog. Ni vet en sån där barrskog där det från marken bara är en massa bruna kala pinnar som sticker fram, upp till ungefär två meter där de gröna barrgrenarna börjar.
Sen kommer man till en liten bäck och lövskog igen... Ja så där håller det på typ hela tiden. Skogen är riktigt läcker.




Men idag när vi var på vägen hemåt så upptäckte vi en skithäftig stig. Den gick igenom en sån där tät barrskog som jag beskrev nyss, men det som var så speciellt var att stigen var helt spikrak och jättelång. Vi gick och gick och gick i en evighet kändes det som. När man tittade rakt fram så såg man inte när den skulle ta slut, det var som att gå i en sagobok - t.o.m. ungarna sa det, att det såg ut som i en Harry Potter film.
För skogen som stigen gick igenom var i ärlighetens namn liiite läskig, lite spöklik sådär. Men vi hade Fifis aldrig sinande pladder som höll oss i verkligheten, haha. "Mamma, va e de? Va e de? Svamp! Oj, Titta, svamp! Pappa, va e de?"

Nu sover alla ungarna gott och det var inte direkt nån kamp för att få de i säng. Jag skulle gissa på att de somnade mer eller mindre i fallet. Eftersom det inte vart nån målning alls idag så får det bli desto mer i morgon.






/Skogsmulle

 


Skogsmullar är vi allihopa

Jag har längtat efter skogen hela sommaren! Förra hösten så var jag ju gravid, visserligen inte så långt gången men jag fick problem med bäckenet och ischas (stavning?) tidigt och Pat var orolig, så det vart inga större utsvävningar. Och den här sommaren gick så himla fort plus att Corey har varit lite för liten för att släpas runt över stenar och under grenar.

Men så när man är ute och kör så har det blivit lite mer vanligt med parkerade bilar längs vägkanten för varje dag som går, precis som det brukar när svampsäsongen sätter igång. Pat har spelning nu ikväll och i morgon, så jag frågade mamma och pappa ifall vi inte kunde gå ut och plocka svamp tillsammans? Det är lite knepigt att gå själv med en tvååring och en 6 månaders, för att inte säga helt omöjligt. Dessutom är det ju mycket roligare om man är fler, och Fifi avgudar sina morföräldrar.

De nappade direkt på idén och vi gick ut i skogen här nära oss. Ja, vi bor ju på landet så det är inte direkt nån utmaning att hitta en skog som är nära. Jag bar Corey i babybjörn-selet och Fifi gick faktiskt själv så gott som hela tiden. Hon var superduktig, gnällde nästan ingenting under de drygt två timmar vi var ute i skogen. Och då gick vi ändå i högt gräs, upp och ner för berg, över stenar och nedfallna träd och in i snåret i "trollskogen".

Åååh jag bara älskar lukten av svamp och mossa när man går där i skogen, det är så himla friskt. Men jag är ju helt hopplös, för varje gång jag är i en skog så mår jag så himla bra och undrar varför jag inte gör det här lite oftare. Så nu tänker jag säga det igen; Varför är jag inte i skogen lite oftare? Det är verkligen som en rensning av själen... Klyschigt, jag vet. Men det är så.

Vi hittade ganska mycket svamp faktiskt. Mest Carl Johan svamp men även kantareller, de där härligt gula. Trattkantareller heter de väl? Fifi tyckte inte att de var någon hit så hon plockade bort de sen ur maten när vi åt middag, men det är faktiskt det enda jag nånsin sett att hon inte tycker om så jag förlåter henne för det! Det fanns en hel del flugsvamp också, skogens vackraste svamp enligt mig. Det är tur att man inte kan äta de för de är så vackra att de borde få stå kvar där de står.



Tillbaka till vardagen dårå

Ååååh men hallå... Vart tog sommaren vägen? 
Näe det är inge kul längre... Pat började jobba idag, och det hade lika gärna kunnat vara jag som jobbade istället. Det kändes som det. Vad är sommaren om inte hela familjen får vara samlad liksom? De frågar lite på jobbet när jag ska komma tillbaka från föräldraledigheten, och jag vet inte vad jag ska svara. Jag vet ju inte själv! Jag vet bara att det dröjer ett tag till för jag vill att Corey ska få bli opererad först (om det blir nån operation dvs. Eller jo någon operation blir det ju, vi vet ännu bara inte vilken typ. Om det blir att de måste öppna upp bröstkorgen eller om det räcker med att de går med en liten slang via ljumsken och upp till hjärtat.). 
Sen vill jag också helst att jag själv ska bli helt fri från sviterna av förlossningen, att jag ska få veta ifall jag får en operation eller inte, ifall blod"blåsan" ska läka bort av sig själv eller om de måste karva bort den. 
Samtidigt så kanske man kan jobba nån helg här eller där... När Pat ändå är hemma menar jag. Corey kommer ju inte att börja hos dagmamman på länge än, han är ju ba fem månader den lillskiten! 

Vi har inte gjort nåt speciellt alls i sommar, men den har varit jätteskön ändå. Lite kort kanske eftersom 1½ vecka försvann ju i och med min förbannade tandvärk, men resten sen vart toppen! 
Jag fick en idé om att åka ner till Göteborg en vända eftersom vi inte har varit nere sen vi flyttade upp hit till Stockholm för fyra år sen. Det är ju skandal tamefan! Men eftersom det inte var nåt vi hade planerat in, mycket pengar gick åt till tandjävulen, och vi bara har haft en och en halv inkomst i två år nu (ena halvan föräldraledig, sen sjukskriven, sen föräldraledig igen) så är det lite skralt i plånboken. 
Och det är ju inte direkt billigt att åka iväg sådär, man ska ju käka ute både lunch och middag, inträde till Liseberg och... va fan heter det där stället bredvid, det med en massa djur?
Ja i alla fall, man ska ha inträde dit och när man är på semester vill man ju kunna unna sig glass och godis och sånt. Så det vart inget Göteborg, den här gången heller. 

Men! Som sagt, vi har haft det underbart ändå. Mycket mycket bada har det blivit, och lite småutflykter sådär med båtar i skärgården och annat... Här kommer en bildbombning, för jag orkar inte plita ner allt! Dessutom säger ju, som bekant, en bild mer än tusen ord.


Klicka på bilderna så ploppar de upp i större storlek.





I morgon ska vi in till SÖS igen för att kolla Coreys hjärta. Vi har inte varit där på en månad nu och det känns lite nervöst! Man vet ju liksom inte hur det ser ut där inne och man vill bara höra de säga att allt är bra, eller åtminstone oförändrat. Jag tror att de kanske kommer att röntga hjärtat den här gången, de sa det sist i alla fall. Vi får se!
Så jag tror jag ska göra min karl sällskap och gå och knoppa jag med.

Gonatt!

Grillkväll med tjejorna!

Åh jag hade ett litet härligt avbrott i vardagen igår! Det var min kollega B som hade fixat en grillkväll med några av oss från jobbet, och eftersom vi nu börjat ge Corey flaskan lite då och då så kunde jag ju gå med, och herregud vad jag behövde det känner jag. 
Ja, det var egentligen inte bara att komma ut och få snacka lite skit om annat än barn som jag behövde, det var nyttigt och härligt att få känna saknad av barnen också. Jag har ju aldrig förr varit ifrån Corey så pass länge att jag behövde ha med mig bröstpumpen för att inte pattarna skulle sprängas. 


Vi var några fler än vad som syns på bilderna, men jag fick stränga order om att absolut INTE lägga ut några bilder av de på nätet. Och snäll och foglig som jag är så lyder jag ju!

Så hela kvällen vart jättebra! Det var roligt att träffa kollegorna igen eftersom jag ju är mammaledig och inte ser de så ofta, vi blev serverad nåt så otroligt god mat (hennes gubbe är gammal kock tror jag, han har iaf jobbat på resturang hur länge som helst) och som vi åt! Jag saknade barnen (och Pat med såklart) fast på ett skönt sätt, och så var det behövligt att vara "tvungen" att prata om annat än barn. 
Ja, en riktigt bra kväll alltså!

Irlandsbesök

Förra veckan hade vi Pats familj från Irland här på besök. Det var hans pappa Martin, hans ena syster Emma och hennes son Keith. De landade på måndagen och den dagen gjorde vi inte särskilt mycket annat än att bara hänga och sitta uppe och snacka sent in på natten. 
På tisdagen så åkte vi till Waxholm för att gå runt lite. Det är ju en mysig liten stad, jag gillar att vara där, men det hade gärna fått varit lite varmare för min smak. Vi köpte lite mat och så hade vi en picknick vid vattnet, och den enda "svenska vikingen" som var med i sällskapet (dvs jag) var den enda som också frös. De andra tyckte det var ganska så skönt. Men så var ju iofs jag också den enda som behövde blotta tuttarna för lite lunch-amning. 




Efter det så ville Pats pappa gärna åka till Sigtuna för där har han varit förut och han tycker det är en sån mysig liten stad som han ville att vi andra skulle få se. Och det måste jag ju hålla med om, det är en jättesöt liten stad, men det var ju så jäkla långt bort från där vi var. Men det gjorde inte så mycket, jag, Emma, Fifi och Corey åkte tillsammans i våran bil och jag och Emma passade på att lära känna varandra lite bättre. 


Fifi älskade sin faster Emma från första sekund! Hon lämnade inte
gärna hennes sida, så himla gulliga var de... :-) Önskar att det kunde
få vara så jämt. I alla fall lite mer regelbundet.


I Sigtuna så gick vi runt och så kom vi till en gammal kyrka som väl mer var som en ruin. Man fick gå in där och det var ganska häftigt faktiskt. Tänk att de kunde bygga så på den tiden liksom utan några avancerade verktyg. Fifi var glad hon med, sprang runt där inne och fick till några ordentliga eko-skrik.
Vi tog några foton och gick vidare. Vi köpte med oss kaffe och semlor, så satte vi oss på gräset nere vid vattnet och bara njöt... 




På onsdagen så hade Emma lyckats fixa en tid för tatuering på East Street Tattoo, så vi ställde klockan tidigt igen för att bege oss in till stan och gå runt lite innan det var tatueringsdags. Vi gjorde den vanliga turistrundan; Slussen, Gamla stan via slottet och Västerlånggatan. Stanna för att käka lunch, sen vidare tillbaka till slussen för att gå upp Götgatan och fram till tatueringsstudion. Självklart så blev det några stopp på vägen i olika affärer, så när vi var framme lagom tills det var dags. 

Dagen efter så var Pat tvungen att jobba så de andra åkte iväg till Uppsala för att träffa Pats andra två barn Elora och Riley, och jag passade på att bara vara själv. Gå runt i myskläder, pilla naveln och fisa. Och efter att ha tagit eftermiddags tuppluren tillsammans med barnen så åkte jag (och Fifi och Corey såklart) och mötte upp Pat för att handla mat och grejer till grillningen vi hade dagen efter, och påskmat till lördagen. 




Vi bjöd över mamma och pappa, och Måns och Bella med familij för en grillkväll på fredagen så det var fullt hus här hemma. Riktigt trevligt var det, och Fifi och Nikki sprang runt och jagade varann de små sötnosarna, och jag hade någon att amma tillsammans med. Såklart så köper man ju alltid alldeles för mycket mat när det är såna kvällar, men jävlar va gott det blev. Och det är faktiskt inte förrän idag tisdag som vi ätit upp alla rester, så mycket blev det. 
Lördagen blev en bakislördag med påsklunch/middag och var riktigt slö och skön. Vi gled mest omkring med varsitt glas i handen, pratade och umgicks för på söndag morgon skulle de åka hem igen. 

Usch det vart såklart jättesorgligt... Inge roligt alls, och speciellt inte för Pat som verkligen njutit av att ha sin familj här. Det var 3½ år sedan han sist såg sin syster och hennes son och då var det bara några timmar på en pub (såklart, vi var ju på Irland) och detta var första gången hon var i Sverige. Så det blev ett känsloladdat avsked! Men jag fick känslan av att det inte kommer att dröja riktigt lika länge innan vi ses igen. :-) 





Klart man ska blicka tillbaka

Nu är det inte långt kvar på detta år och det är många som säger att man inte ska blicka tillbaka på året som gått utan bara se framåt istället. Jag fattar ju varför man säger så men jag håller verkligen inte med. Det är ju att blicka tillbaka som man ska göra, se tillbaka på hur året som gått varit. Vad som varit bra, vad som varit dåligt. Om man inte gör det, hur ska man då kunna veta vad man borde ändra på och vad som man ska behålla eller utveckla mer. 

Jag tänker gärna tillbaka på året som gått... På vad som hänt, hur det kommer sig att jag är där jag är idag, på hur lycklig jag är med livet i stort och mindre lycklig i vissa situationer. På vad jag borde ändra och hur jag ska göra det. 

På vad jag absolut inte vill ändra på utan bara vill ha mer, mer, mer utav! Jag menar ju såklart att vara mamma till världens bästa lilla tjej. Det är det absolut bästa som hänt mig. Och det fina är ju att där kommer det att bli precis som jag vill, för dels så blir jag ju mamma till en liten pojke under 2011 och dels så är Fiona bara i början av sitt liv och jag kommer att få njuta av hennes person så länge jag lever. Det känns häftigt! 
Hur fort livet ändras och att det är bara att hänga med i karusellen, hur man kan gå från att bo singel i en etta, festa tre dagar i veckan och bara leva för stunden, dejta halva stan och tänka "there is no tomorrow". Till att träffa sitt livs kärlek och bo i ett alldeles eget hus på landet, vara mamma och vänta sitt andra barn - på bara drygt tre år.

Så jo, jag tycker visst man ska tänka igenom året som gått. Ja, inte bara året för den delen, man bör nog reflektera lite då och då över sitt liv och de val man gjort. Känna efter hur lycklig man verkligen är!
Om man nu är det, men om man inte är det så är det ju än mer viktigt att tänka igenom sina val. 

Jag hoppas i alla fall att du som läser detta just nu kommer att få ditt år precis som du vill ha det. Massa kärlek, värme, glädje och medvind! 


Gott slut och ett gott nytt år önskar jag dig!

/Skål!

Härliga, härliga helg!

Kunde man bli på annat är superglatt humör i morse när man vaknade till det här härliga vädret vi haft idag? Tror inte det va. Jag gick ut på altanen och bara njöt av tystnaden, lugnet och solen... Underbart. Kände genast för att gå ut i skogen, kanske plocka svamp. Det var länge sen jag plockade svamp, massor med år sedan. 
Pat var på idén och vi började genast att fila på idén att göra nån slags sele till Fifi att bära henne i, att ta med vagn går ju liksom inte. Eftersom vi inte äger nån sån där braig bärsjal så slet vi sönder ett lakan och försökte knyta ihop det till något bra, men det ville sig liksom inte. 
Vi var nästan på väg att ge upp idén när jag kom på att Måns o Bella ju har en sån där stol man hänger på ryggen som en ryggsäck. En ryggsäck att packa ungar i. Perfekt! 

Så vi fick låna den (bara måste köpa en egen, den var helt oslagbar) och så gav vi oss ut. Efter att ha inventerat stövlarna så gav vi upp idén på att plocka svamp, men vi ville ut i skogen. Eller det var väl mer jag som propsade på det eftersom jag saknar skogen, saknar lukten och luften. Stämningen. 
Så vi bestämde oss för att utforska en stig som vi vet ska gå här nånstans bakom oss, som leder mot ett annat område där bland andra Adde o Christine bor. Vi går dit och kollar om de är hemma. Ja, det gör vi!

Vi traskade och traskade... Ibland var det en stig och ibland ingen stig. Ibland berg och ibland sumpmark. Alltid övervuxet och ormbunkar som räckte nästan upp till näsan. Över nedfallna träd klättrade vi och kröp uppför branta berg, Pat den stackaren med en sovande (!) Fifi på ryggen. Herrejävlar, inte konstigt att Daniel gick vilse i midsomrars på väg hem, ensam på fyllan i mörkret. 
Efter drygt 1½ - 2 timmar kom vi äntligen fram till Adde o Christine, svettiga och mysiga, drack en kopp kaffe och blev upplyst att den vägen vi tog inte är den rätta. Såklart...
Så på väg hem gick vi med nyvunnet självförtroende och en vägbeskrivning klart i huvudet. Och helvete vad mycket bättre det gick. På mindre än en halvtimma så var vi ju hemma! Haha... 

Men vilken underbar promenad vi fick, känner mig alldeles sådär skönt mör i kroppen nu. Vi såg och luktade massor med svamp, åt en massa blåbär och Pat trampade nästan på en liten söt kopparorm som låg mitt på stigen. 
Vi bestämde där och då att det här ska bli något vi gör, om inte varje helg kanske så i alla fall så fort vi hinner och har ork. Jag kom på att jag ju älskar skogen! Älskar doften, lugnet och samtidigt den spänningen som det är när man inte vet om och när man stöter på en älg. För det är en riktig älgskog det där.








Sen när vi kom hem så kom mamma o pappa över för att hjälpa oss med taket som ju gick sönder lite vid trädfällningen. Mamma hade med sig en häck-klippar-sax så hon och jag gick lös på häcken som var i desperat behov av att klippas medan pappa o Pat sågade och grejade nya brädor till taket. 

Det har varit en fullspäckad söndag faktiskt, dagen har känts hur lång som helst - på ett bra sätt. 

Nu ska jag ta mig en skön lång dusch och sen gå och lägga mig, jobbet imorrn!

Gonatt!
/Skogsmulle




Du är värd din vikt i guld, och lite till.

Vi var till bvc idag och skulle ge Fiona hennes sista vaccination för ett tag, nästa gång blir väl när hon är fem år tror jag. Vi passade såklart på att väga och mäta henne och nu är hon 75,5 cm lång och väger 11,5 kg. Hennes kurva är jättefin och jämn så allt är jättebra. Hon var hur duktig som helst med vaccin sprutorna också, hon grät förstås en skvätt och kastade arga blickar mot bvc-sköterskan, men det gick över på nolltid. När hon var påklädd igen så hade hon redan gråtit klart och satt och pratade som vanligt med hennes docka. 
Sen åkte vi och handlade lite och hälsade på mormorn på jobbet och tog oss en lunch på Mac Donalds. Ja inte Fifi förstås, hon fick en barnmatsburk för första gången på länge och den slank ner utan nån protest alls. Stuvade grönsaker med köttbullar var tydligen grejen! 

Vi köpte med oss lite fikabröd och åkte över till Adde och Christine för en fika nu ikväll, riktigt trevligt var det! De är avslappnade människor som man lätt kan snacka med utan att det känns tillgjort eller att man måste komma på nåt att prata om bara för att ha nåt att prata om. Ni vet vad jag menar. Såna där man kan komma hem till i mysbrallor för en kopp te i köket. Sånt gillar jag skarpt, det behövs sånt. 

Jag känner mig liksom lite för gammal på nåt sätt för att orka umgås med folk jag inte känner någon connection med. Min tid är mer värdefull än så! Jag har ingen lust att stånga mig blodig bara för att få en relation att fungera, det har jag gjort nog i mitt liv känner jag. Varför ska jag inte omge mig med människor som jag får ut något av? Som jag kan lära mig av, som jag kan vara mig själv med. Jag känner att jag är på nåt sätt skyldig mig själv det, att hitta och vårda relationer som jag mår bra i. Sånt är bra, det är kärlek. :-) 

Ah, jag är ledig en dag till! Så imorrn ska vi olja in bordet Pat snickrade till för nån dag sen och sen är det färdigt för att användas. Så himla fint blev det, Jag har en väldigt duktig karl här hemma!

Efterlysning på bullar!

Åh jag har haft två underbart lediga dagar nu då jag bara tagit det löjligt lugnt och mått bra. Myst med familjen, varit och handlat, fikat hos Måns o Bella och hälsat på mamma o pappa. 
Vet ni, Fifi kryper nu! Hon kryper verkligen, inte bara hasar eller ålar sig fram och det är så mysigt att se henne för hon ser helt överlycklig ut där hon kommer krypandes. Ibland när hon ska ta ett krypsteg så liksom tappar hon balansen och står och vajar på ena knät, haha. Lillskrutt... Tänk att det kan vara svårt för en bebis, att man faktiskt måste lära sig det, hur man kryper. Fascinerande tycker jag, och så himla häftigt att få vara med om. 

Hon har börjat dra sig upp också, ta tag i bordskanten eller stolen och ställer sig upp på vingliga Bambi-ben och tungan halvt utanför som hon gärna har när hon koncentrerar sig sådär alldeles extra. 
Och en tand har tittat fram nu äntligen! Fast det kanske jag skrivit om tidigare? Nu ser man (och känner!) den alldeles klart och tydligt där den sitter alldeles taggig och kritvit. Så nu är hon om möjligt ännu sötare när hon blir arg för något, för då åker ju risgrynet fram... ;-)




Men man blir ju så himla trött av att lära sig krypa!


Hon har precis alldels nyligen lagt sig till med ett slags tillgjort skratt på nåt sätt, det låter så jäkla kul och jag garvar lika högt varje gång! Så det kan ju va en anledning till att hon fortsätter med det, men det skiter jag i, för det låter verkligen hur skönt som helst. 

Förresten! Efterlysning! Fiona fyller ju ett  år snart om bara drygt två veckor och jag efterlyser bra bull-recept! Det ska vara på bullar utan socker eller sylt (helst utan salt också) men ändå smaka bra. Jag tror att det kan vara för allt smör man har i istället. Jag har ätit såna förut men lyckades aldrig få receptet... Så en efterlysning på det! 

En annan grej som hon börjat med är att säga "no-no!" om det är något hon inte vill, som tex ligga still när man byter blöja osv (hon kommer ju att bli tvåspråkig eftersom Pat bara pratar engelska med henne). Så det händer så himla mycket grejer precis hela tiden, och det går så fort att lära sig dom också. Det känns så tungt att man missar så mycket av det när jag går och jobbar, men jag antar att ju fortare jag vänjer mig vid det desto bättre.

Jag ska dessutom jobba fem dagar i sträck nu vilket jag ärligt talat bävar lite för. 
Sist här nu så jobbade jag i fyra dagar och jag höll fan på att stryka med, dessutom har rean precis börjat nu och då är det alltid som absolut mest att göra, plus att det bara är jag och en till som jobbar. Hur jävla bra planerat är det då, två pers på reastarten? Varav den ena dessutom precis kommit tillbaka från ett års mammaledighet. Superb! Vi kommer att få vara glada om vi hinner springa och skita och lunchen får väl tryckas i på stående fot. Vi jobbar 9 till 19 nämnde jag det? 

Usch jag har varit lite off idag, från det jag fick höra en fruktansvärd nyhet utav några kompisar. Ett par som de känner väldigt väl (jag har träffat de någon gång sådär på kalas och liknande) har råkat ut för en helt fruktansvärd grej. Killen har blivit akut jättesjuk och ligger inne på sjukhus och i princip kämpar för sitt liv. Det kom vad jag förstod helt oväntat, de trodde han var förkyld precis som hon är. Det visade sig vara mycket värre än så... Dessutom får hon inte komma och hälsa på honom eftersom hans imunförsvar är helt sänkt i botten. Kan du tänka dig in i den situationen?
Kanske lite hemskt av mig att säga, men det känns så fel/typiskt/konstigt eller nåt, att det är just de som drabbats. Missförstå mig rätt nu - ingen förtjänar nåt sånt här såklart, men de verkar vara sådär löjligt lyckliga. Du vet ett sånt där par som antagligen varit tillsammans hur länge som helst och som bara passar ihop. Verkar ha ett bra liv med många vänner, sköter sig och är inga strulpellar. Alltid glada och trevliga, otroligt sociala... 

Ja jag vet inte, det känns så sjukt allting. Jag har inte kunnat släppa det sen jag fick höra det. Det får mig att fundera på mitt eget liv, hur skört allting är. Hur mycket jag älskar Pat och det vi har. Hur fort livet kan bara göra en helomvändning - och ingen är skonad. Inte en jävel. 

Men nu ska jag försöka släppa tankarna på det och få lite välbehövlig vila inför arbetsdagen imorgon, en rea-fredag. Det kommer att behövas.

Min dotter träsktrollet

Sitter här själv i soffan och glor på nån kass film med Tom Cruise, Mission Impossible 2. Tre ungar, en i varsitt rum ligger och snusar sött och deras pappa är och spelar poker med grabbarna. Pat var lite tveksam först om han verkligen skulle tacka ja till det här eller inte, men eftersom att dels så började det inte förrän kl 19 så vi hade tid att äta middag ihop allihopa. Och så dels för att det ju är kul för honom att skaffa en egen relation med "grabb-gänget" vilka ju är mina gamla kompisar som jag känt sen tidiga tonåren, så tackade han ja. Jag tror de är 7 st som sitter och spelar, dricker whiskey och röker cigarr. 

Jag tror han har riktigt trevligt, för annars hade han varit hemma vid det här laget. Det är så skönt med Pat, han är som han är. Gillar han inte nåt så går han. Ställer inte in sig eller låtsas nånting för nån annans skull, what you see is what you get liksom. Så jag är rätt säker på att han har skoj. 

Några av oss spel-änkor samlades hemma hos ena Malin med alla barnen och satt och fikade och ungarna kollade på film. Det gick riktigt bra faktiskt och det blev inga bråk alls. Det var också en anledning till att Pat tänkte säga nej först, att han inte ville lämna mig själv med mina två styvbarn eftersom vi har problem med att de verkligen inte lyssnar. Men jag sa till dom innan vi åkte att vi åker hem igen om ni inte lyssnar på mig nu, och det måste ha gått in för det gick hur bra som helst.
Det vart inte ens lite klagomål när jag 2 glas saft och 7 kakor var sa att det fick räcka. Riktigt skönt, den börjar bra den här helgen! 

Jag fick ett sånt sött mms från Bella o Måns när vi var på väg hem. Kolla själva! Så här stod det; "Kanske den ultimata väskan för Fifi? Vill ni ha den så hon har en när hon börjar hos Jill? :)" Hur snällt är inte det då? Att tänka på Fifi bara sådär. Det är liksom de i ett nötskal, omtänksamma människor!
Som ni kanske vet så heter ju Shreks donna Fiona och även fast Fifi inte är döpt efter just henne så är det lite kul ändå. Det är överlägset det första folk frågar om när de får höra hennes namn, om hon är döpt efter Fiona i filmen. Fast Fiona är faktiskt ett gammalt keltiskt namn, och eftersom hon ju är en halvirländare med namnet O'Brien som efternamn så tyckte vi att det skulle passa henne perfekt! Dessutom tycker vi att namnet är hur fint som helst. :-)






Huvudvärken från igår är borta, men det som däremot har kommit tillbaka är den här konstiga halsontet och stela nacken. Jag fick det första gången för ungefär tre veckor sen och det höll i sig i 2½ vecka. Helt sjukt. Svårt att svälja, kan knappt vrida på skallen... Så försvann det för några dagar, men så nu idag kom det tillbaka som om det aldrig varit borta. Skitskumt. Det gör fan tom ont att andas in. :-/ Känns som halsfluss ungefär.
Men det är ingen anledning att stanna hemma när man arbetar på min arbetsplats inte, då får man väl ta fram papper och penna om man inte är förmögen att kommunicera muntligt med kunderna. Och eftersom att jag ska jobba hela helgen nu och lite till, så jag gör nog bäst i att knapra i mig några vitlöksklyftor och gå och lägga mig. 

Gonatten.








Midsommar och ungar på Grönan

Ååååh härliga underbara sommar! Som vi har väntat! Så otroligt skönt väder det är ute nu, man kan grilla mest varje dag, bada och ha picknickar... Ah, äntligen!
Vi har haft fullt upp mest hela tiden, vi hämtade barnen i torsdags och samma dag fick vi ett par vänner från Tidaholm på besök och de stannade till i måndags. De i sin tur har tre barn så det var fullt hus här hemma minst sagt. Vi firade midsommar ihop och först käkade vi lunch här hemma och sen drog vi ner mot midsommarstången där vi mötte upp resten av gänget. Vi firade hemma hos Werner som numera får räknas som en tradition.

Det konstiga är att jag tog inte ett endaste kort på hela dagen! Det är nog första gången som jag inte har ett kort på midsommarn. Det känns lite tråkigt, jag vet inte varför jag inte tog några kort.  

Hade jag tagit kort, och om jag hade fått, så hade jag absolut plåtat huset där vi var. Alltså familjen Werners hus. Jag har nog aldrig varit i ett finare hus..! Eller vackert är bättre ord... Liksom, otroligt... Ballt och eget. Jag menar inte finare som i tjusigt, det här är liksom mera en känsla av att det är ett skönt hem. Några bor där, en lycklig familj med schysst smak. Haha! Allting är sådär lantligt romantiskt med lagom slitna detaljer och möbler, ingenting massproducerat där inte. Allt är genuint och handsnickrat, inget fanér eller ihåligt. 
Och så deras sovrum sen... Ja, jag skulle kunna skriva hela inlägget om bara deras hus faktiskt. Men det tänker jag inte göra, ni får helt enkelt bara nöja er med detta och lita på att jag har rätt. ;)


I söndags så var det jättefint väder så vi bestämde oss för att åka till Gröna Lund. Det var många år sedan jag var där sist, och Pat har aldrig varit där. Istället för åkband så köpte vi kuponger till barnen eftersom vi tänkte att det är ju typ ändå bara barnen som vill åka. Då hade vi inte räknat med min barnsliga ådra, det ryckte i mig vid varje åkattraktion vi såg! Som tur är så var Riley för liten för att få åka Vilda musen själv utan vuxet sällskap, så jag "offrade" mig och hängde på. Haha Pat sa att man hade hört mig över hela Grönan när jag satt och vrålade där uppe i skyn! ;)






Det är när man har barnasinnet kvar som man får det så här roligt!







Börja om från början

Detta inlägg kanske borde ha kommit innan det senaste, men skitsamma.
Jag har tagit upp en gammal blogg (som du kanske ser), de gamla inläggen är från tiden vi bodde i Göteborg. Och nu bor vi ju inte där längre! *taa damm!*
Men jag orkar inte rensa bort dom så de får va kvar. Dessutom är det lite kul att kolla på gamla bilder, ungarna var så små, så små.
Hur som!
Nu är nu.

Jag har en ny hobby

För ett tag sen satt jag med två kompisar och diskuterade detta med städning efter att hon ursäktat sig över att det var så stökigt hemma hos henne. Jag trodde faktiskt att hon skojade lite med oss först. Liksom hallå, vart nånstans då'rå menar du att det är rörigt? Hennes hem är alltid sådär glansigt rent, man kan lätt käka en omelett direkt från hennes golv. Köksstolarna står sådär prydligt på sin plats när de inte används, ja ni vet.
Det visade sig att hon damsuger tre gånger om dagen. Tre gånger. Per dag. En gång på morgonen innan hon sticker till jobbet, sen när hon kommer hem och medan middagen blir klar, och sen en sista gång när ungarna gått och lagt sig. Vad den andra kompisen sa kommer jag inte ihåg, men jag minns att jag kände mig klart utanför.
Här hemma är vi glada om dammsugaren kommer fram varannan vecka.
De sa att jag nog kommer att ändra mig så fort Fifi börjar krypa runt och ska smaka på allting, och jag tänkte att jomen tjenare att jag tänker dammsuga oftare. Finns det något tråkigare?
Men så har jag märkt en tendens hos mig själv den sista tiden. Jag plockar fram dammsugaren allt oftare. Jag har t.o.m. moppat golvet nu tre gånger med med en dags mellanrum! Jävlar. Hur kunde detta ske? Har jag drabbats av hemmafru-sjukan?






Jag blev så glad att jag av bara farten plockade blommor och ställde fram. :)

Inte varje dag man besöker kyrkan

I lördags var det ju schlagerfestival, ifall någon missat det. Jag kan inte påstå att jag är nåt fan av såna spektakel, det känns bara väldigt krystat alltsammans. Man ska rösta på allt möjligt i flera veckor innan och efter; vem hade mest crazy kläder, vem hånglade med vem, vem slogs med vem osv i en aldrig sinande ström.
Men så skulle vi få Pats barn hem till oss denna helg, och vi kände att vi ville ha en myskväll ihop. Du vet, poppa lite popcorn, dricka läsk och dippa gurk- och morotsstavar. Och när passar det bättre än sittandes framför nåt IQ befriande program på tv? :D



Men först så mötte de mig vid stationen efter att jag hade slutat jobbet och så åkte vi och kollade in en kyrka som vi har sett många gånger förut och velat gå och titta på.
Hur läcker som helst! Tyvärr så var den inte öppen så vi fick nöja oss med att gå utanför och titta.


Snart har jag oxå en egen hobbyhörna!

Nu jävlar har silvret kommit. :D Det tog hur lång tid som helst att få hem det den här gången, man brukar inte behöva vänta mer än några dagar. Den här gången tog det två veckor innan paketet damp ner i brevlådan.
Men det är väl som dom säger - den som väntar på nåt gott..!

Pat var gullig som satte igång att bygga en hobbyhörna åt mig i köket där ja kan sitta och hålla på ifred. Så jag inte ska behöva plocka undan grejerna varje gång vi får folk hem, eller när barnen kommer. Han har suttit på golvet i köket hela kvällen och sågat och borrat. :D Det vart för sent för att borra upp den i väggen bara, så det får bli imorrn istället.
Men vilken karl man har..! *lycklig*

Jävlar vilken skoj utekväll vi hade i lördags! Och jösses vad full Gunnar blev. Jag har aldrig sett han så full förut, undrar hur han mådde när han kom hem. Hehe.
Vi råkade hitta en "avstängd" bar på en av våningarna... Fast flaskorna stod ju kvar, så vi tog för oss. :D

      


Det är massor som hänt sen jag skrev i bloggen sen sist.
Pats barn är här varannan helg ju, så jag håller så smått på att vänja mig vid rollen som "bonusmamma" eller vad man nu vill kalla det för. Vi har grillat ganska mycket, ute på bakgården (som är HUR mysig som helst) med Ankie och Gunnar och Ankies dotter Hanna.

Sen så var jag och Pat och barnen på Universeum här i stan och kollade runt hela dan. Jättemysigt!
Men eftersom det var ganska länge sen, och det skulle ta mig hela kvällen att sitta och skriva ner det, så visar jag bara bilderna.
Jag får skriva mer nästa gång istället, och inte låta det gå så länge mellan gångerna.


       









RSS 2.0