Igår när Fifi vaknade så var hon skitledsen. Jag tänkte först att det var det vanliga dåliga morgonhumöret (som hon tyvärr fått från mor sin..) som damen har begåvats med som visade sig, men det ville liksom inte ge med sig. Hon fortsatte vara grinig, ledsen och klängig vid frukost. Inte ens att se på Mickey Mouse som annars brukar va dagens höjdpunkt, hjälpte.

Jag tänkte att det nog ger med sig så småningom, hon kanske bara hade drömt nåt läskigt. Så vi sätter oss i bilen och börjar köra till dagmamman, och jag ser i backspegeln att hon sitter och ser ledsen ut där bak liksom stirrar ut genom rutan. I vanliga fall sjunger vi tillsammans och hon sitter och diggar med foten, men inte denna morgon.
Så jag frågar henne om hon inte vill åka dit idag? Hon svarar nej, och jag frågar om hon hellre vill va hemma. Då nickar hon sakta. Jag får en hemsk känsla i kroppen, varför ska jag köra henne nånstans när hon uppenbarligen inte mår bra? Hon kanske håller på och bli sjuk?

Så jag ringde upp dagmamman för att säga att Fifi stannar hemma idag, och sen talar jag om det för Fifi att idag får du va hemma med mamma och Corey.
Det var som att vända på en hand... Helt plötsligt så ler hon och sträcker sig fram för att ta min hand. Åh lilla fina människa, vad jag älskar dig! Eftersom vi redan satt i bilen allihopa och regnet hällde utanför så tänkte jag att vi kan passa på att åka och köpa strumpor till barnen. Det är en bristvara i vårat hem kan jag lova! Det är inte bara hyreshus-tvättmaskiner som äter strumpor, det gäller för villa-tvättmaskiner också tydligen.

Så vi åker iväg till mitt jobb (min mamma jobbar ju på samma ställe fast på kontoret) för att handla lite och hälsa på mormorn när vi ändå är där. Fifi börjar känna igen sig nu för varje gång vi svänger in på parkeringen så börjar hon ropa efter mormor inne i bilen. Haha.

Väl därinne så springer hon direkt fram till vad som numera är "hennes" skrivbord, sitter där och väntar på att mormorn som sitter vid bordet mittemot ska ringa på interntelefonen så att hon ska få svara. Hon sitter och bläddrar i papper, har väldigt viktiga fantasikonversationer, fäster post-it lappar lite här och var och ser otroligt upptagen ut...

Sen efter det åkte vi och käkade lunch med pappan på hans jobb. När den var uppäten så regnade det fortfarande och jag hade ingen som helst önskan att vara utomhus, så vi kom fram till att vi skulle åka hem till morfarn och baka en sockerkaka istället. Det vart en himla mysig dag ändå, trots att den började med mycket gnäll och mer eller mindre brottningsmatch över påklädning.


Förresten så har vi kommit fram till att vi ska byta rum med ungarna. Corey sover ju fortfarande med oss såklart, han är ju bara ett halvår, men rätt var det är så är det ju dags att sova själv och få flytta in med Fifi. De två ska få dela rum och hur vi än har vridit och vänt på det så får inte Coreys säng plats. Det blir alldeles för liten plats att leka på, och eftersom mitt och Pats sovrum är störst så bestämde vi för att byta med ungarna.
Våran säng är 1.80 bred och vi kommer ha 37 cm över på varje sida. Det har varit en utmaning att hitta bra möbler som får plats där inne kan jag tala om! Men nu har vi i alla fall hittat ett köksskåp på Ikea som är 30cm bred som kommer att funka perfekt. Det blir nog svarta luckor till den, vit/sand färg på väggarna och en fondtapet på väggen bakom våra huvuden.

Ah, det kommer bli så jäkla bra!