Peppar peppar, ta i trä... Men det går skitbra (hittills) att låta ungarna dela rum. Corey sover hela natten igenom och vaknar inte ens för att nappen trillat ur. Fifi går först och lägger sig vid åttatiden och runt halv tio så somnar Corey i min eller Pats famn och vi bär in honom till hans säng. (ska bli spännande att se hur det går sen när Corey somnar tidigare och de två ska gå och lägga sig samtidigt...)

Och där sover de tills klockan är halv sju, sju då Fifi kommer in och väcker mig med att gosa lite i sängen.
Men inte för länge för det har hon inte tålamod till, så hon tar min hand och säger Kom mamma, kom. Hämta Corey, Corey awake! Och det gör jag så gärna för jag har sovit ut hela natten och är en mycket piggare och gladare mamma sen vi gjorde såhär, och jag bara älskar det.

I morse försov vi oss dock litegrand så det vart en varsin banan och välling till frukost framför tvn (omg, vilken jävla  morsa!) och jag tog en Mac Donalds-kaffe och macka i bilen på väg till Sös efter att jag lämnat av Fifi hos dagmamman. Corey skulle få en spruta för vaccination mot RS-virus. Eller egentligen är det inte ett vaccin fick jag lära mig, det är färdiga antikroppar vilket gjorde mig asnöjd. Jag är lite lite emot vaccinationer eftersom jag tycker att man ska låta kroppen göra det som den är bäst på och inte ta till en massa medicin i "onödan".

Jag har nog aldrig så vitt jag vet tagit några andra vaccinationer än de där man får som späd/småbarn och kommer nog inte göra det heller.
Men när det kommer till Corey och hans problem med hjärtat så är det liksom inte läge att låta ens egna principer komma i vägen. Han får inte få RS. Det kan vara riktigt farligt för barn att få RS viruset och jag vågar inte ens tänka tanken på vad som kan hända ifall Corey skulle få det. Så därför får han vaccin både för säsonginfluensan och för RS virus.

Vi hade fått hem såna där Emla plåster som ska vara smärtlindrande men det visade sig vara ganska så meninglöst eftersom jag hade satt dom fel. Dumma mamma!
Men jag fick en liten misstanke att de nog inte hade hjälpt särskilt ändå eftersom han skrek som aldrig förr när han fick injektionen. Och eftersom själva vätskan tydligen gör skitont så sprutade hon in lite lite i taget och Corey stackaren vred sig som en svettig liten mask och skrek i högan sky där i min famn. Stackars lillskrutten...
Sen så är det dags för nästa spruta. Usch, han hade det inte så lätt, somnade av ren utmattning innan jag ens hade klätt på honom kläderna sen igen.

Sen åkte vi och tog en fika med Pat och Corey fick lite välbehövlig gos ifrån pappan med. Han var alldeles utmattad och ledsen men när han fick se Pat så sken han upp och var sitt vanliga glada lilla jag för några sekunder! Det var så skönt att se. Och en underbar paus i arbetet för Pat såklart.

Vi ska tillbaka till Sös imorrn igen fast för att kolla hjärtat. Det var ett tag sen sist, två månader tror jag så vi får verkligen hoppas att det är glada nyheter i morgon. Sist vi var där så var det ju faktiskt lite positivt åtminstone det mest positiva vi hört om hans hål i hjärtat sen han föddes.
Så håll tummarna för min lilla kille i morgon är du gullig!